Känner mig som jag står mitt i livet med en gungig tillvaro. Önskar det fanns någon vägledning att få. Visst tror jag på en högre makt men ändå känns det inte som jag blir buren av den just nu. Om det är så - hur vore det inte utan den då?
Tar ett steg framåt och två steg bakåt i en relation som ju borde vara självklart att jag styr. Ändå är varje dag en "happening".
Samtidigt brottas jag med dålig självbild och under vinterns godsaker har den ju inte blivit bättre.
Yrkesmässigt börjar jag äntligen se en ljusning. Det lättar något men fortfarande är det rörigt och stökigt. Ekorrhjulet snurrar för fullt och jag försöker att ta en sak i taget men stresströskelns högsta nivå har för länge sedan passerat och jag känner hur hjärtat slår och huvudet dunkar.
Men jag har mina ljuspunkter och det lever jag länge på. Jag har några nära vänner som betyder allt för mig. De plockar upp mig när jag ramlat ner i ett hål. De peppar mig när jag misströstar. De finns där när jag minst förväntar mig det.
Dessutom finns körsången som får hjärtat att läka och hjärnan att lindas in i bomull igen. Andningen blir lugn och axlarna åker ner - varannan torsdag är det närmaste jag kommer paradiset.
Sedan finns de där... Med stora mörka insiktsfulla ögon och en varm mule som snusar lite på mig.... Som lyssnar förtroendefullt och gör allt som vi människor ber om.... Varannan måndag hälsar jag på dem. Ibland kommer jag dit med andan i halsen men några minuter senare är omvärlden som bortblåst och allt som existerar är de. I deras närvaro lever jag........
Denna video visar spanska hästar i deras hemmiljö. Tänk att jag faktiskt har ridit en Andalusisk häst en gång! Ett minne jag vårdar nära hjärtat!
http://www.youtube.com/watch?v=zQA_n75YuT0&feature=related
Dagar med flickorna V
4 dagar sedan
