Vilotid

Det råder ett lugn i trädgården och grannskapet. Det är som att naturen lägger sig till vila nu. Människorna flyttar inomhus igen och inväntar storm, snö och is. I mitt inre råder rastlöshet och frustration. Jag försöker komma på anledningen men hittar ingen botten att stå på. Är det hösttrötthet som sätter in? Vet bara att det är rörigt omkring mig. Famlar efter ljuspunkter och försöker hitta anledningar att fly vardagens oro....

Jag står och stampar och väntar, väntar på något jag har lite påverkan på. Att beslut som ska fattas ligger i någon annans händer. Att inte ha kontroll själv gillar jag inte och det gör mig otålig och frustrerad. Det känns som att livet rinner ifrån mig och jag hinner inte med. Jag vill bara få det gjort så jag kan få gå vidare med mitt liv.

Jag har så oändligt mycket att vara tacksam för i mitt liv och det är jag också. Men det där lilla extra som jag har önskat i så många år känns så oändligt utom räckhåll. Hur lever man livet under tiden?

En helg i sångens tecken

Apertin Herrgård.... jag säger bara Apertin Herrgård. Kolla in: http://www.apertin.com/ Vilket ställe! Jag vill bara tillbaka... Mitt ute "in the middle of nowhere" finns denna underbara plats. En plats där jag har hämtat ny kraft och energi. En helg full av "må bra känsla".

"Oj, oj, oj.... tze, tze, tze... spänn magen och slappna av". Rummet fylls av taktfasta rop och småfnissande kvinnor och män... Vi sjunger på M och på Å om vartannat och får också lära oss en och annan sång. Sångtekniken lärs ut av en entusiastisk och lyhörd sångpedagog vid namn http://www.evahillered.se/. Vår kör som i andra sammanhang upplevs som högljudd och ouppmärksam är engagerad och positiv. Alla hänger med och vill och försöker... Söndagen avslutades med att vi videofilmade och även bandade kören när vi sjöng en av Evas låtar. Förhoppningsvis blev det tillräckligt bra för att göras officiellt. Fortsättning följer....

Känslan dröjer sig kvar...

Hemma igen efter en underbar vecka i Turkiet. Resan överträffade alla mina förväntningar om man bortser från vädret. Ganska mycket moln och halvsoliga dagar men ändå, värme och bad varje dag. Att skratta tillsammans med sonen och njuta att bara få vara tillsammans med min familj. Min lilla familj - de personer som betyder mest för mig i hela världen. Min mamma och min son, tre generationer.

Att få ta dagen som den kommer och umgås, i poolen, på stranden, hoppa i vågorna, skratta med sonen när han börjar älska havet och vågorna. Se hur han alltmer liknar en delfin i vattnet och dyker och kommer upp med stenar som jag samlar i mina händer. Stenar som följt med oss hem och som ska läggas i en vacker skål. Foton som ska sättas in i album som vi kan plocka fram under mörka vinterkvällar och drömma tillbaka till solen och värmen och känslan av semester.

Förundras av överflödet av efterrätter och stå hänförda vid chokladfontänens bord. Sjunga med när artisterna drar igång kavalkader av musikstycken från 60-talet och framåt i den ljumma mörka höst kvällen. Strosa uppför trapporna till vårt vackra rum med modern konst på väggarna. Sitta på balkongen en stund och njuta av kravlösheten.

Jag längtar redan tillbaka!

Från ingenstans....

Den underligaste saken hände mig idag. Helt plötsligt befann jag mig känslomässigt 7 år tillbaka i tiden och J hade precis lämnat mig. Hon frågade: "När går det över?" Och jag svarade: "Det går aldrig över..... Man låter bli att tänka på det - puttar undan tankarna när de tränger sig på. Jag hade precis börjat jobba igen efter mammaledigheten." Hon frågade: "Så det var så tidigt?" Jag sa: "S var bara 10 månader när J lämnade mig" och sedan kände jag hur ögonen svämmade över av tårar. Det bara kom -från ingenstans. Jag var inte ens beredd. I det ögonblicket kändes det som jag har gått omkring och låtsats i 7 år. Allt för att upprätthålla en bra kontakt med sonens pappa för sonens skull. Alla mina egna känslor och tankar som aldrig har kommit fram. Helt plötsligt vällde de över mig. Det var en omvälvande stund som har följt mig resten av dagen...

Att det kom just nu är kanske inte så konstigt. Runt omkring mig har personer blivit lämnade av sina respektive. Kanske har det gjort att jag själv har blivit påmind om hur det var för mig. Jag tror det undermedvetna kanske spelar mig ett spratt. Känslor som jag har burit på kanske måste komma ut? Kanske jag slappnar av i vetskap om att en efterlängtad semester närmar sig. Att slippa det turbulenta som jag lever med i vardagen för ett tag och bara vara i nuet. Vet inte vad jag ska göra med tankarna som snurrar nu??? Kanske puttar tillbaka dem på hyllan där de låg innan idag.... It has worked so far....