Tomt!

Så föll jag på mitt eget grepp. Att det ska vara så svårt att ändra beteende?! Att glänta på dörren och våga släppa in. Min magkänsla talade till mig men ville jag lyssna? Nej, för mitt gamla "jag" tog överhanden och jag tog den gamla vägen. Jag glömde bort att JAG är värd mer än att "dra över och sedan glömma". Nej, nu talar jag bildligt och inte fysiskt. Men det är så det känns sedan en vecka tillbaka. Det mest bisarra av allt är att jag inte har blivit förd bakom ljuset. Jag visste precis vad jag gav mig in i men jag ville så gärna, ha mer... Jag har längtat och väntat och blev översköld av smicker som förblindade mig. Jag kan inte bli arg på någon annan än mig själv. När jag nu till slut stack ut näsan kunde jag ju ha gjort ett bättre val... Väntat tills jag fick en bra magkänsla istället för att svepas iväg av stunden. Det konstiga är att jag fortfarande är övertygad om att det bor en fin människa där, som behöver tid.

Nu är jag fylld av tomhet, besvikelse och en misslyckad känsla. Den där starka människan som ingen eller inget rådde på försvann när jag sträckte ut handen och visade mig sårbar igen...

Vemod...

Ikväll spelar jag Norah Jones... Hon är så bra och passar min sinnesstämning totalt.

M skrev om längtan och visst finns det många typer av längtan...

"Come away with me.... in the night.... I'm wanna walk with you... on a cloudy day... Come away with me and we'll kiss on a mountain top....Come away with me and I'll never stop loving you..."

Något nytt som jag ska träna mitt nya "jag" på

"Våra fingeravtryck försvinner inte från de liv vi berör"

Någonting nytt har kommit in i mitt liv. Vet inte riktigt vad det är och vart det bär hän. Men roligt är det för det ger min vardag lite mer liv. Känner mig lugn och redo och ganska klar på vad jag vill. Det gäller bara att komma ihåg att vara sig själv! "Jag är jag och det duger bra" försöker jag upprepa för mig själv när mitt gamla jag tränger på och vill säga alla de "rätta" sakerna och absolut inte avslöja något som kan tolka som ofördelaktigt om mig själv... Det är svårt att lära gamla hundar att sitta och oj vad svårt det är att göra om gamla beteende!

Men har man bestämt sig för ett nytt förhållningssätt till omvärlden är det väl dags att prova på något nytt som ännu inte har fått så stor betydelse! (Om ni undrar vad jag håller på med så är det ett peptalk till mig själv). Så kom igen! Säg vad jag vill, gör vad jag vill och lev ärligt!!!

Ikväll är jag bjuden på 50-års party av sonens pappa. Pirrigt, spännande, läskigt, kul och nervöst. Men men... jag rätar på huvudet och gömmer osäkerheten bakom ryggen...

Jag!

En kompis sade till mig igår! Oj vad det strålar om dig. Du är så fin! Du var så fin även innan du gick ner i vikt och jag kan inte förklara det: Men nu, det finns en styrka och glädje och det liksom strålar om dig. Tack! säger jag. Hur återgäldar man den "kärleksförklaringen"? Jag är bara så glad att hon säger det och i det ger mig ännu mer styrka att sträcka på mig! Jag känner mig stark, och glad, och lycklig att leva här och nu! Med mina nya förutsättningar och att äntligen vara i den kropp jag har känt mig i mentalt men inte varit i fysiskt. Att faktiskt få den uppskattning som alla förtjänar men som inte alla får. Jag har till och med klippt av mig håret. Kanske den sista pusselbiten har fallit på plats. Nu har jag nästan den lockiga page som jag har sneglat på andra och suckat avundsjukt. Det är en konstig känsla att bli sedd. Euforiskt - och det stärker mig, varje dag!
Det här är mitt ego inlägg! Jag börjar äntligen gilla mig själv!