Tomt!

Så föll jag på mitt eget grepp. Att det ska vara så svårt att ändra beteende?! Att glänta på dörren och våga släppa in. Min magkänsla talade till mig men ville jag lyssna? Nej, för mitt gamla "jag" tog överhanden och jag tog den gamla vägen. Jag glömde bort att JAG är värd mer än att "dra över och sedan glömma". Nej, nu talar jag bildligt och inte fysiskt. Men det är så det känns sedan en vecka tillbaka. Det mest bisarra av allt är att jag inte har blivit förd bakom ljuset. Jag visste precis vad jag gav mig in i men jag ville så gärna, ha mer... Jag har längtat och väntat och blev översköld av smicker som förblindade mig. Jag kan inte bli arg på någon annan än mig själv. När jag nu till slut stack ut näsan kunde jag ju ha gjort ett bättre val... Väntat tills jag fick en bra magkänsla istället för att svepas iväg av stunden. Det konstiga är att jag fortfarande är övertygad om att det bor en fin människa där, som behöver tid.

Nu är jag fylld av tomhet, besvikelse och en misslyckad känsla. Den där starka människan som ingen eller inget rådde på försvann när jag sträckte ut handen och visade mig sårbar igen...