Tålamod är en dygd

Måndag igen. Usch vad den här helgen gick fort. Ingen sovmorgon och det känns nu. Helgen har gått i rörelsens tecken. Lördan' först fotboll, sedan badhuset. På söndan' innebandy och sedan rodd för mig. Skönt att pressa kroppen lite. Om det ändå syntes på vågen också....

Tålamod tålamod är allt jag får höra... Har upptäckt att jag inte är särskilt bra på tålamod när det gäller mig själv. Med S kan jag ha hur mycket tålamod som helst (om jag inte är trött förståss). Men när det gäller mig själv vill jag att allt ska hända på en gång. Vet inte varför men har oftast ingen uthållighet.. Den här gången har jag dock bestämt mig för att försöka vara mer envis än kroppen.

Mitt nya liv som började v. 9 har bestått i att jag har börjat träna 2 dgr i veckan. En så länge är det rodd som gäller men i morgon ska jag prova ett kombinationspass som kallas Rodd/Core. Vad det innebär får jag berätta mer om senare. Jag har också kört GI kost sedan 5 veckor tillbaka. Det fungerar oväntat bra. Bara proteiner, fett och grönsaker. Från att ha ätit smågodis och ljus choklad flera dagar i veckan är det bara 70% choklad som gäller nu för tiden. Visst har jag gjort ett par avsteg men det har det varit värt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri från sötbehovet men det gick! Men jag skulle gärna vilja förstå hur min kropp kan låta bli att svara på 2 dgrs träning och inget godis på 5 veckor. Snacka om att jag är frustrerad!!! Ok, jag har gått ner 5 kg men de senaste 3 veckorna har det inte hänt något. Så här dyker min otålighet upp igen!

Badhus och Tro...

Jag luktar klor. Trots skrubbande med tvål sätter sig doften av badhus i skinnet på något vis. Efter 2,5 h i vattnet ser man ut som och känner sig som en svamp. Tjoandet och stojandet gör en alldeles mör och jag tror även sonen var nöjd med att gå upp till slut. Vi gör alldeles för sällsynta besök i simbassängen trots att vi egentligen gillar det båda två. Jag håller med hjälp av Kråke på att lära S att dela pizzor och göra grodtag. Det var ett ganska roligt sätt att lära sig armtag tyckte jag och härmar efter boken om Kråke. En 5-årig pojke som man får följa på olika äventyr. Allt skrivet på ett pedagogiskt sätt som sonen gillar.

Den här veckan har varit en rätt vissen historia förutom torsdagen. Känner att beslutet jag tog var rätt men vad tomt det blev! Hur lång tid tar det innan vi kan höras av som vänner?

Fåglarna ger en hopp i alla fall - visst? De pickar på min jordnötspåse utanför fönstret och nedanför fågelboet hämtar ekorren mat. Hm ok då, även mössen får sitt men de ska väl också leva. Ni kommer väl ihåg Askungen? Usch, om de ändå bodde någon annanstans och inte i mitt hus eller förråd... Nu när jag har blivit solo skulle en katt sitta fint. Tänk om någon kunde komma förbi och adoptera mig och S!

http://www.youtube.com/watch?v=zQNQHMLJzG4&feature=related

Vänner....

Med äkta vänner kan man ta vid där sista meningen slutade för flera månader sedan. Så känner jag för ”mitt” tjejgäng i Laxå dit jag styrde kosan igår kväll. När jag körde in i samhället var det som en känsla av att komma hem…. Allting kändes välbekant och jag såg mig nyfiket runt omkring för att se vem som hade byggt om huset sedan sist eller om jag skulle se någon från det företag jag jobbade på i 14 år. Stannade till vid Blomsterhallen och blev först förskräckt över att det var utförsäljning på allt. Skulle de bomma igen? Här köpte jag ju så mycket vackra blommor förr! Men nej, nya ägare ska ta över och han skulle bli pensionär…. Tänk att sluta med sitt livsverk och börja ett helt nytt liv! Hoppas han har lika fina vänner som jag att umgås med tänkte jag när jag for därifrån.

Min tjejgrupp betyder så mycket för mig. De har funnits där för mig i vått och torrt. Delat det roliga som hänt och tröstat mig när allt har känt svårt och ensamt. Många roliga skratt på kafferaster och resor. Trots våra olikheter och våra olika liv har vi funnit varandra och accepterat att vi är just olika. Vi har genom åren spridits som vinden åt olika håll men har lyckats hålla kvar vid varandra trots att kontakten oftast inte är dagligen längre.

Att träffas och umgås några timmar en kväll känns ibland som att jag får smulor av den kaka jag så gärna vill ha mer av. Jag vill höra och se mer av mina vänner. Jag avundas de i gänget som kan träffas oftare. Att ha träffat dessa människor gör mig ödmjuk och tacksam. Jag är så glad att få vara en del av era liv!

Kram till er ikväll!

Mamma varannan vecka bara?

I morgon går jag in i den andra delen av mitt liv. Då blir jag dygnet runt mamma för en vecka igen. Det är lustigt hur livet som mamma blev.... Inte som jag hade tänkt mig men ändå med facit på hand en lösning som fungerar. Från det att S var 1,5 år har vi levt på det här sättet. Endast tiden kommer att visa om det var den rätta lösningen vi tog. Att släppa honom ifrån sig varannan vecka blir svårare ju äldre han blir. Det är så mycket som händer, nya intryck, saker i skolan, kamrater osv.... Jag vill ju finnas där fysiskt för honom hela tiden... Ibland ringer han på helgerna och har glömt något. Då låter han så ynklig och liten och jag tror genast att något allvarligt har hänt. Och det har det ju för honom.... han har ju glömt den blåa laserpistolen och Star Wars filmen :-). Livsviktiga ingredienser för att leken ska vara fullkomlig! Vid såna tillfällen försöker jag ju ta ner månen åt honom... Ja sitt barn smälter man nog alltid för hur gamla de än blir... För även om han bara finns hos mig 2 veckor i månaden så finns han ju alltid nära mig inombords.......

Att växa upp som skilsmässobarn har format mig på många olika sätt förståss.... Att se sitt barn behöva göra samma sak gör ont. En "nasty" skilsmässa och efterföljande år av ilska och bitterhet mellan mina föräldrar lärde mig att jag inte ville göra likadant. Att lägga mina egna känslor åt sidan och fokusera på att sonen skulle må bra var och är fortfarande prioritet för mig och lyckligtvis för sonens far också. Jag säger inte att det är lätt att göra det och alla måste hantera sin situation som det passar dem. Så här har jag valt att hantera separationen gentemot mitt ex och fördelar har hittills övervägt.

Citat: Alla är vi änglar med en vinge, håller vi om varandra kan vi flyga!

Hästar.....och små människor

En mule snuddar vid min kind och blåser varm luft över ansiktet. Jag blir alldeles varm och lycklig att stå i manegen med en så kärvänlig ponny.... Jag smeker den över halsen och låter E klara sig själv uppe i sadeln. Det gör hon alldeles ypperligt så jag kan fortsätta att gosa med den underbara lilla hästen. Motvilligt drar jag mig därifrån när E är klar och lektionen ska starta. Sådana stunder hämtar jag ny kraft och lusten att börja rida igen växer sig starkare. Lilla E på 12 år har ingen aning om hur mycket det har betytt och betyder för mig att få följa med henne till stallet varannan vecka. Hon har fått mig att övervinna rädslan att gå in och ta hand om hästarna igen. Idag galopperade hon för första gången - jag var så stolt! Det var som om det var min egen dotter som red på den gulfärgade ponnyn med svart man. Från att hennes mun var som ett streck sekunderna innan till att förvandlas till ett soligt ansikte. Vilken fröjd att se!

I morse var jag på utvecklingssamtal med min son och hans far. Samtalet gick ut på att sonen skulle tala om vad han tycker är roligt i skolan och vad han vill förbättra. Inte förvånansvärt så var det roligast med fotboll och innebandy medans skrivning och läsning var något han vill bli bättre på. Helt ok tycker jag.... han hinner nog lära sig läsa också. Det som inte var så kul att höra var att en kille i parallellklassen har dunkat bla hans huvud i golvet och i väggen. Det känns så otäckt att jag helst inte vill skriva om det. Läraren skulle ta upp det med berörda men erkände att den här killen är "känd" för bus och tråkigheter. Hemskt! Jag ser honom med sin far på fotbollsträningarna men förutom att knuffas för att komma fram först till bollen har jag inte sett honom bråka. Vågar han inte när hans pappa är med? Nu blir det täta förhör med skolan vad de gör åt saken... Tydligen är inte min son den enda som blir utsatt för det heller. Jag känner mig så arg så jag skulle vilja ta "ungen" i kragen och tala om ett och annat för honom... Men det får man ju inte :-) Efter samtalet måste jag åka till jobbet men det bar emot att lämna S där. Helst skulle jag vilja vara en skyddsängel som svävar över honom under dagarna eller snarare en bålgeting beredd på attack!

Hästar är lättare..............

Lite senare

Inget får en att glömma ledsamheter som arbete. När jag var på väg hem såg jag på långt håll ett par som var ute och gick med några stora vita djur. Jag insåg snabbt att det var 6 vita spetsar men på långt håll såg de ut som tjocka vita ulliga får. Jag drog faktiskt på mun....

Senare var det rodd träning. Idag fick jag gå själv för mina "träningskompisar" kunde inte. Det var den ena av dem som drog iväg med mig första gången och för det blir jag henne evigt tacksam. Inte var det så roligt till att börja med men "it's growing on me". Finns inget bra svenskt uttryck. Nu gör det mig inget att gå iväg själv... Jag har börjat bli en träningsnarkoman, ha ha... trodde jag väl aldrig om mig själv....

Memento Vivere!

Den här bloggen har jag skapat för mig själv. Så att jag kan skriva ner alla tankar som flyger runt i huvudet just nu. Jag har alltid skrivit av mig men det verkar också vara något som jag har glömt bort de senaste åren. När man ser det på pränt får man distans på något sätt...

Memento vivere betyder att man ska komma ihåg att leva. Ända sedan jag läste dikten som Edgar Allan Poe skrev om vad som stod på en gravsten har jag försökt att leva fullt ut. I perioder har jag glömt bort det och när jag sedan har vaknat upp förbannat mig själv för de val jag gjort. Tyvärr har jag tappat bort dikten vid någon av alla byte av bostad som jag har gjort men jag ska leta upp den igen. Texten finns ju i mitt inre ändå men att återge den här ger jag mig inte på. Memento vivere påminner mig om hans dikt.

Igår gjorde jag en människa förtvivlad. Det var hemskt och precis lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Om vi ändå kunde ha pekat på saker som att vi hade bråkat och varit osams. Jag trodde jag skulle känna lättnad, kanske inte glädje men ändå ett lugn. Men istället är jag gråtfärdig och kan inte sluta tänka på alla roliga saker vi gjorde ihop. Jag tänker bara på hur definitivt slut det är. När vi var tillsammans såg jag bara de negativa sidorna och nu när jag försöker få fram dem kommer jag inte ihåg dem längre.