Sen en tid tillbaka....

Dimman lättar, mörket får ge vika för ljuset. Gryningen närmar sig och jag rätar på ryggen och höjer blicken igen. Nu har jag varit inne i mig själv, trampat och malt sönder för att försöka komma till en försoning, för att försöka förstå. Jag tror inte jag kommer längre. Det är dags att gå vidare.

"Allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort"

av Melissa Horn

http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=channel

Det gör ont!

Är det det här som kallas att lära sig en läxa? Allt för ofta öppnar jag munnen utan att tänka mig för och för det mesta går det bra. Men inte den här gången. Jag har nog blivit bortskämd med att kunna säga saker och sedan rätta till det i efterskott. Det gör ont! Det gör ont att komma på att allt inte behöver vara svart eller vitt. Allt behöver inte vara klart på en gång. En del saker tar tid och behöver få ta tid... Jag styr inte över allt hur gärna jag än vill. Jag lär mig min läxa den här gången........ men det gör ont!

Drömmar i november dis

Denna dag idag längtar jag bort. Till en strand med kritvit sand, varm och len mot mina nakna fötter. Låta solen få steka min bleka kropp och bränna bort all oro och ångest tills bara jag finns kvar.... Äta god mat i den ljumma sommarnatten och höra syrsorna spela. Gå längs med stranden och höra havets lugna vågskvalp vagga min trasiga själ. Vinden blåser bort alla dystra tankar och sveper in ny energi.......

Denna dag idag längtar jag bort. Till Irlands karga landskap där jag galopperar fram på en skimmel med man svart som natten. Tryggt bär han mig över stock och sten, frustande av glädje att vara springa fritt. Jag är fri och min närvaro är bara här. Just nu finns bara jag och hästen. Vi blir ett i farten och med den gröna naturen runt omkring oss.....

Denna dag idag var ingen bra dag men dagen i morgon kan bara bli bättre...

Brustna illusioner

Jungfrun: Låt dig inte attraheras av "farliga" män, eller den där tysta starka typen. Det finns oftast en dold passiv aggressivitet och det behöver inte du i ditt liv nu.

Jahapp, så var det med det. Det är tyst nu... tyst och stilla... I magen en klump. En klump som trycker uppåt... Bortgjord... för bråttom.... otålig.... Vad har jag att komma med? Vad trodde jag? Jag skulle ha hållit käften! När ska jag lära mig?! Ringer men ingen svarar... signal efter signal går fram... Fantasin spelar och jag målar upp den ena scenen efter den andra... Hur dum får man vara?

Allt som finns kvar är en kylväska med klabbar... Vilken grej :-) Vilken tur att jag ska däråt i veckan... Då kan jag lämna dem på ett lämpligt ställe.... för de behövs väl till sommaren...

Jag är så förvirrad. Vad var det som hände igår? Det blev så fel................ Nu är det bara borta!

Solen sken idag i alla fall...

Osäkerheten sprider sig inom mig. Jag gillar inte när jag känner så här. Bekräftelse behovet växer med avsaknaden av det. Ska det vara så här? Människor påverkar varann hela tiden, medvetet eller omedvetet. Vid varje nytt möte ställs man på prov. Varför utsätter man sig för det? Hur ska jag göra för att undvika att hamna i den här situationen igen? Vart någonstans blir det fel? Är det jag som har för bråttom? Kommunikation! Våga fråga det obehagliga! Är allt förstört nu?

I mitt andra liv har jag precis fått credit för något jag tog strid för i veckan. Om det är långsiktigt bra eller inte lär framtiden utvisa. Av någon konstig anledning så är det lättare att fightas där. Jag har en annan roll där. Kan förstå tjusningen av att vara skådespelare. Att gå in i en annan roll och bli en personlighet som står rakryggad och stark och säger obehagliga sanningar. Det är väl ingen match där. Där kämpar jag för människan, för överlevnaden utan att visa mig sårbar för det är ju inte mitt privata jag som visas där.

Men inom mig undrar jag nu om inte den andra kampen är viktigare. Vad kan vara mer betydelsefullt än att vara älskad för den man egentligen är? Utan en massa roller eller masker. Att våga säga: "Det här är jag och det står jag för" och inte vara livrädd för att inte duga. Varför ska det vara så svårt?

Som någon sa: "Man får pussa många grodor innan man träffar prinsen". Jag är så j-a trött på det!!!!!!!!!!!

Livets finurliga vändningar

Något litet i sin linda... Så pyttigt att det knappt inte syns. Men ett litet frö är det enda som behövs för att tända ett hopp....

Vad får en egentligen att må bra? En blick, en röst, att bli sedd skulle jag vilja sätta högt på den listan. En komplimang förståss. En dag på jobbet när jag hann med det jag hade tänkt mig. Eller att hitta den där komponenten som jag har letat efter i veckor. Men livet är ju så mycket mer än jobbet. En god vän sa till mig igår: "Det låter som du låter jobbet styra ditt liv". Spontant svarade jag: "Ja men det gör ju det". Den här helgen skulle jag ju ha varit i Malmö. Istället sitter jag här och funderar om jag inte borde jobba på söndag.

Men för tillfället har jag fått något annat som distraherar mig och det är så skönt. Livet är ju inte bara jobbet... Jag lever bara en gång och det enda jag vet är idag. Så det är dags nu! Jag har återigen kastat mig ut i det okända och det känns bra.

Är det här platsen?

Skara - en grå novemberdag. Det småduggar lite och blåser kallt. Varje anständig människa skyndar hem men jag är varm. Jag hör steg i gruset och vänder mig om. Där kommer han gåendes emot mig. Jag känner igen honom och blir glad. Jag ler stort. Sedan står han plötsligt framför mig, lång och bred. Jag får en kram och det sprids ett lugn i mig. Jag slappnar av och jag blir mig själv. Vi tillbringar en kulturell eftermiddag tillsammans. Jag smygkikar lite, småskojar och blir glad när han uppfattar tonen och glimten i min röst. Vi skrattar tillsammans!

Timmarna flyger förbi och Skaras befolkning passerar förbi runt omkring oss. Jag ser dem i pereforin som statister i filmen där vi är huvudrollsinnehavare. Vi cirklar runt varandra, testar varandra genom ord och gester - vad fångas upp och kommer tillbaka i en ny replik eller kommentar? Så lik mig på många sätt som gör kommunikationen enkel samtidigt som olikheterna kan komplettera oss. Jag förundras över att det bara flyter på samtidigt som jag försöker hålla tillbaka mig själv. Vill inte rusa iväg med mina känslor... Vill känna vad det här är....

Till slut är dagen slut.... jag har en bit att åka och det börjar bli sent.. Att skiljas känns bitterljuvt... för långt till nästa gång samtidigt som tanken på att det här kan vara början på något bra börjar spridas i kroppen....
http://www.youtube.com/watch?v=imoHgJO0738