Är det här platsen?

Skara - en grå novemberdag. Det småduggar lite och blåser kallt. Varje anständig människa skyndar hem men jag är varm. Jag hör steg i gruset och vänder mig om. Där kommer han gåendes emot mig. Jag känner igen honom och blir glad. Jag ler stort. Sedan står han plötsligt framför mig, lång och bred. Jag får en kram och det sprids ett lugn i mig. Jag slappnar av och jag blir mig själv. Vi tillbringar en kulturell eftermiddag tillsammans. Jag smygkikar lite, småskojar och blir glad när han uppfattar tonen och glimten i min röst. Vi skrattar tillsammans!

Timmarna flyger förbi och Skaras befolkning passerar förbi runt omkring oss. Jag ser dem i pereforin som statister i filmen där vi är huvudrollsinnehavare. Vi cirklar runt varandra, testar varandra genom ord och gester - vad fångas upp och kommer tillbaka i en ny replik eller kommentar? Så lik mig på många sätt som gör kommunikationen enkel samtidigt som olikheterna kan komplettera oss. Jag förundras över att det bara flyter på samtidigt som jag försöker hålla tillbaka mig själv. Vill inte rusa iväg med mina känslor... Vill känna vad det här är....

Till slut är dagen slut.... jag har en bit att åka och det börjar bli sent.. Att skiljas känns bitterljuvt... för långt till nästa gång samtidigt som tanken på att det här kan vara början på något bra börjar spridas i kroppen....
http://www.youtube.com/watch?v=imoHgJO0738