Solen sken idag i alla fall...

Osäkerheten sprider sig inom mig. Jag gillar inte när jag känner så här. Bekräftelse behovet växer med avsaknaden av det. Ska det vara så här? Människor påverkar varann hela tiden, medvetet eller omedvetet. Vid varje nytt möte ställs man på prov. Varför utsätter man sig för det? Hur ska jag göra för att undvika att hamna i den här situationen igen? Vart någonstans blir det fel? Är det jag som har för bråttom? Kommunikation! Våga fråga det obehagliga! Är allt förstört nu?

I mitt andra liv har jag precis fått credit för något jag tog strid för i veckan. Om det är långsiktigt bra eller inte lär framtiden utvisa. Av någon konstig anledning så är det lättare att fightas där. Jag har en annan roll där. Kan förstå tjusningen av att vara skådespelare. Att gå in i en annan roll och bli en personlighet som står rakryggad och stark och säger obehagliga sanningar. Det är väl ingen match där. Där kämpar jag för människan, för överlevnaden utan att visa mig sårbar för det är ju inte mitt privata jag som visas där.

Men inom mig undrar jag nu om inte den andra kampen är viktigare. Vad kan vara mer betydelsefullt än att vara älskad för den man egentligen är? Utan en massa roller eller masker. Att våga säga: "Det här är jag och det står jag för" och inte vara livrädd för att inte duga. Varför ska det vara så svårt?

Som någon sa: "Man får pussa många grodor innan man träffar prinsen". Jag är så j-a trött på det!!!!!!!!!!!