En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!

Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...

Väntan....

Inget är som väntans tider! Vem var det som myntade den frasen? Vilket idioti! Skulle vilja använda mig av starkare ord men vad hjälper det? Tiden går inte fortare för det. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jo, det kan man visst få göra. Jag kan förstå sonen som inte alls vill vänta på sin sommarpresent utan vill ha den på en gång. Nu vill vi bara veta! Två dagar kvar...

Ikväll får den här videon tala för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

"Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är"

Livet går...

Det hjälper att vara tillsammans. Att vara nära. Att få finnas i närheten. Behöver inte säga någonting. Vi vet ändå. Tryggheten av att ha känt varandra länge finns där. Det är ett privilegium att umgås. Att ta vara på den här stunden. Ovissheten ruvar men vi låtsas inte om den. Om en vecka vet vi. Till dess är vi här och nu. Vardagen hjälper till att glömma ibland. Jag vill bara vara där. Hur det än blir tar jag med mig lärdomen om vad som verkligen är viktigt:

Kärlek till nära och kära - familjen - de verkliga vännerna...

Det är det som betyder något och som är svårast att förlora. Vad är ett jobb, en romans, ett stulet föremål i förhållande till det?

Ängslan

Så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja skriva. Om rädslan, om oron. Ångest. Litenheten. Utan kontroll. Att stödja fast hjärtat galopperar. Att önska mer än något annat. Be att detta är något enkelt. Intala sig själv att allt är bra - bara en storm i ett vattenglas.

Lägg din hand i min, så är vi starka tillsammans. Så är vi svaga tillsammans. Så är vi tillsammans.

"Livet är en brutal lärare men man lär sig "
C j Lewis

Slut och nya vägskäl

Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...

Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!

Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?