Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...