Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...
Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!
Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?
Det ekar i skogen
4 dagar sedan
All eld är inte förtärande utan kan lika ofta skapa nya förutsättningar, men det vet man inte förrän efteråt. Våga följa med utan förutsätta eller kanske snarare förutspå.
SvaraRaderaVad har du att förlora? Vad är de värsta som kan hända? Du är du. Viktig för mig o många fler!
Kramar vad du än väljer!A
Tack! Försöker vara cool och positiv och ta en dag i taget!
SvaraRaderaI perspektiv till annat som händer blir utgången mindre betydelsefull eller hur? Kram tebax som vi säger i Värmland/E