Ute och plockade kantareller i skogen i fredags. Tyvärr har jag ingen dator så jag kan ju inte ladda upp korten men vi fick en del i alla fall. Grodor var det gott om också. Vad det är tyst i skogen. Tyst och fridfullt! Det är som om man vore alldeles själv i hela världen med bara skogens invånare som sällskap. Fåglarna kvittrade lite på oss men förutom dem och lite älgspillning såg vi inget annat spännande. Det kändes ändå tryggt att inte vara helt ensam för man har ju ögonen i backen så rätt var det är när man tittar upp vet man ju nästan inte vart man är. Då är det skönt att vara två. Vilken terapi det är att knalla runt bland stockar och stenar. Tankarna vandrar fritt och jag inser att livet ju måste bestå av fler saker än jobb.
Av en slump har jag två gånger hamnat mitt i ett finskt program om några människor som går en pilgrimsled i Spanien. Jag får följa med dem när de går från ort till ort. Deras tankar och anledningar till att gå leden. De öppnar sig och ger mig en inblick i deras vardagsliv. Att gå i någon annans fotspår kanske gör en mer ödmjuk och eftertänksam på vad som finns i ens liv. Vad har jag egentligen idag att vara tacksam för? Mycket mer än vad jag uppskattar, säkert. Att höja blicken en smula och se längre än sina egna problem tror jag också kan ge en själv perspektiv på sitt eget liv. Att lyssna till dessa finska vanliga människor som var och en brottades med sina egna demoner men som samtidigt hade gett sig själv gåvan att vandra pilgrimsleden för att komma till någon klarhet får mig att stanna till.... Är det en slump att jag satte på den kanalen just då eller finns det något som styrde mig däråt? Kanske jag också ska ut på en vandring?
Livet är för kort för att låtsas....
O hur härligt majsol ler!
3 timmar sedan
