Relationsfunderingar

Relationer är inte lätt att få till. Eller är det allt bagage man släpar med sig som komplicerar saker? I början av en relation så är allt frid och fröjd och alla eventuella avvarter partnern har med sig eller har för sig känns om inte bra så ändå acceptabelt. Och visst är vi människor funtade så, kanske för att man ska träffa någon överhuvudtaget? Eller är det kanske andra sinnen som styr i början av en förälskelse? Efter ett tag när den första stormande och förblindande processen börjar övergå i en mera vardagsliknande förhållande så börjar man skava lite på varandras egenheter. Gnuggar lite mot varandra precis som båtar... Tankar börjar komma om varför den andra personen gör så eller säger så eller inte gör det eller inte säger det... Ifrågasättande och lite irritation...

Det är ju så fånigt egentligen men ibland är det som att orden inte finns där. Det går liksom inte att säga hur man känner. Man börjar ta hänsyn och det finns en rädsla att såra den andra... Vi har lärt känna varandra bättre och i och med börjat att också se den andres sårbarheter och de vill man helst inte röra. Inte jag i alla fall. Men ändå dyker känslan av att vara tydlig upp. Att säga att det där som du gör inte stämmer överens med vad du sade från början.Vill finnas där för att stötta. Har det betydelse för mig om det blir en livsstilsändring eller ej? Ja, hela mitt jag finns med i den här relationen och jag vill inte bli lämnad kvar ensam. Men det kan man ju aldrig garantera. Nej, men varför ska man utmana ödet om man kan leva på ett annat sätt? Är det tillräckligt viktigt eller går det att "försaka" en period för att det i långa loppet blir ett bättre och lättare liv? Eller kan jag leva med vad som finns idag och acceptera det? På något sätt acceptera att vi bara vet vad vi har idag och vara nöjd med det och ändå leva fullt ut och "Go all in"?

Livserfarenheten präglar oss och formar oss. Minnen, erfarenheter, miljöer osv har vi med oss in i en relation och vare sig man vill eller inte så påverkar de oss i vårt beteende. Hur vi agerar i olika situationer. Jag till exempel blir agressiv och går till attack när jag egentligen blir ledsen. Men det får ingen se. Men varför är det så svårt att visa sig ledsen och gråta - det är väl ingen svaghet egentligen? I situationer när jag inte når fram till min partner, blir jag alldeles kall och tror genast att han ska lämna mig. En bit av muren som håller mitt hjärta intakt sätts upp igen. Försvarsmuren som har rivits är snabbt på väg upp igen. Den var skörare än jag trodde. Det är svårt att lita på att en ny människa verkligen står där i alla väder. Endast tid kan visa om orden verkligen är sanna.

Familjeband påverkar en relation också, på gott och ont. Där man tror att det ska vara enklast och lättast att nå fram och få ett godkännande bli det den mest segdragna och svåraste utmaningen medans det jag var mest rädd för flyter på riktigt bra utan några större problem. Kanske tur det för det är alltid svårare att hantera sitt eget blod än någon annans. Mycket lättare att stå med ena foten utanför och stötta när det blir ett steg framåt och två steg bakåt. Tiderna förändras och livet går vidare... svårt att acceptera när man vill att livet ska vara som det alltid har varit... Tålamodet prövas men tiden går i alla fall och med tiden kommer förhoppningsvis förnuftet och känslorna ikapp varandra och det blir lättare - för oss alla - I'm not giving up!