Idag laddar jag...

Lugnet sänker sig i huset. Nystädat och nästan allt bortplockat. Redo för en hektisk vecka. Sonen har åkt till sin pappa och jag får tid att ladda. Hur man än vänder sig så blir det inte riktigt bra. Jag försöker tänka att det inte kommer att vara så här pressat alltid. Men det är ett par tuffa månader som väntar.

Ute ligger snön tung på träd och buskar och det är så vackert att det nästan gör ont. Tog en promenad tidigare idag i kylan och det var riktigt skönt. Stötte på en bekant som blev singel för ett par år sedan. Vad är det som gör att människor som en gång älskade varann snackar så mycket skit om den andre efteråt? Vad hoppas man uppnå med pajkastning? Om man är arg och sårad, helt förståerligt, så älta det med dina nära och kära men låt jobbets lunchbord bli en fredad zon.

När jag går här hemma och städar och plockar slår det mig att det faktiskt är ganska skönt att vara singel just nu....

Ytligt begär.... - suck!

Idag blev jag kär i en Samsung Galaxy! Vill ha! Men plånboken sa nej och med den ovisshet som råder nu stoppade jag ner plånboken igen. Jag hade ju sagt till mig själv att jag får behålla den mobil jag har tills den slutar fungera. Suck! Tröstshoppa är jag dock bra på ändå så det slutade med att jag kom hem med en blus och en tröja istället. Litet mindre hål i plånboken och motiverade mig själv med att det ena behövs på jobbet och det andra på julafton.

Ikväll blir en lugn hemmakväll med "Så mycket bättre" och sedan en film. Ljusen är redan tändna på vardagsrumsbordet. Lite gott vin och kycklinggryta. Ibland är det skönt att själv bestämma....

Känslomässiga toppar och dalar

Att inte ha en egen dator är så trist. Måste ge mig själv en i julklapp. Inte är jag prylfixerad men jag skulle så gärna vilja ha en Iphone också.... Varför kostar allting pengar? Som läget är just nu får man välja väl. Julen stundar och julklappar ska köpas. Helst skulle jag vilja hoppa över hela julstöket och krypa in i mitt lilla hus och titta på tv under en filt. Bara få vara i fred!

Förra veckan var katastrof. På jobbet var det kaos och väldigt dålig stämning. Irritation, oro, spänning och allmänt grinigt. Det smittade av sig så jag kände likadant. Samtidigt har sonen en jobbig period och han verkar inte må så bra. Jag kommer inte igenom så det skapade en massa konflikter mig och honom emellan. Min personliga press tillsammans med hans "trots", om det nu är det, var ingen lyckad kombination.. Varje dag något nytt som inte var bra. Det kändes som jag gav och gav och gav utan resultat. När den här veckans måndag kom var jag alldeles slut känslomässigt.

Jag har ägnat den här veckan åt mental återhämtning och fysisk zomba pass. Ska jag se tillbaka på veckan är det träningspasset jag är mest stolt över. Äntligen tog jag mig i kragen. Provade förra fredagen första gången och tyckte att det var kul. Varför är det då så svårt att komma iväg igen? Jag fick ta ett allvarligt snack med mig själv igår kväll och mitt bättre jag vann för en gångs skull. Efteråt var jag så trött men väldigt nöjd med mig själv. Ska komma ihåg det i morgon när den värsta träningsvärken kommer.

I morgon är det julfest med jobbet. Vi får se hur det går. Resten av helgen blir det nog julklappsinköp och laddning för nästa vecka med en son som förhoppningsvis är på bättre humör. Och förhoppningsvis har hans mamma laddat med positiv energi!

Tråkigt besked...

Så kom då dagen D. 55 personer ska bort. Det är halva styrkan det. Befinner mig nog i någon slags förnekelseprocess. Hur känns det? Ja, inte vet jag. Ofattbart men ändå något som måste göras. Vill vara kvar för att få visa att det visst går att få lönsamhet samtidigt som det kanske blir starten på något nytt... Kanske det här ger mig nya idéer om en ny inriktning.

Nu åker jag bort några dagar. Samlar energi och kraft för att orka tiden ut. Än så länge för stort för att förstå.

Moderskärlek - utan begränsning....

Det ligger turbulenta tider framför mig. Jag känner hur stormen närmar sig. Det är som att befinna sig i utkanten av tornadon och det blåser hårt runt omkring mig. Jag letar andningshål för att orka med.

Jag försöker tolka tecknen men det är svårt. Är det bara tillfälligheter eller ett mönster? Jag visar att jag finns här och vill stötta i jobbiga stunder. Men jag blir undanknuffad och får inte vara med. Ilska möter mig när jag försöker och jag blir nästan stum över orden som kommer. Jag vet att det är förtvivlan bakom och vill vara ett större jag som inte tar åt mig. Desperation äter mig innefrån och jag känner mig otillräcklig.

Någonstans får man styrkan att orka en timme till, en dag till. Under natten hämtar jag ny energi och hopp om en bättre och lättare morgondag. Långa stunder går det bra men sedan bryter ovädret ut utan förvarning. Hur tacklar man det?

Stunder med villkorslös kärlek är oförglömliga och de jag lever för.... Inget är som kärleken till sitt barn!

Det är vitt ute...

Snart är det jul. Ja det är känslan jag får när jag tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Med snön som yrde runt knuten igår blev jag sugen på glögg. Jag dricker bara glögg den här tiden och fram till jul. Efter jul känner jag mig färdig med det fast gott är det ju fortfarande. Samma sak med julmust och Janssons.... Konstigt hur man förknippar vissa smaker med vissa saker eller händelser.

Snart börjar julklappsjakten och förberedelsen av julmaten. I år blir det färre julklappar men kanske någon större istället. Fördelen med att vara sams med exet är att man kan köpa något som kan användas på båda ställena. S och jag skrev önskelista till tomten häromdagen. Hans svävar ju iväg med alla möjliga saker som är livsnödvändiga. Min var svårare att få ihop. Det man skulle vilja ha skaffar jag mig själv eller också är det så dyrt att man inte kan be någon köpa det... Den som spar han får eller vad ska man säga? Sonens lista slutade på 14 saker och då är den säkert inte färdigt ännu. Min hamnade på 5 saker.

Nä, då är det roligare med julmaten. Det finns vissa saker som jag vill ha på julbordet. Hemmagjorda köttbullar förståss och paté. Det är gott det. Mammas revbensspjäll och tunnbröd bakade på spisen i stekpannan. Ingen jul utan det! Ibland har vi tjuvstartat med revbensspjällen för de är så goda. Då har hon fått stå och göra flera. Någon gång har vi nästan haft panik för att vi inte har fått tag på revbensspjällen veckan innan jul! Men efter att ha talat om för handlaren att han ju äventyrar julen har han trollat fram några. Puh! Det blir heller ingen jul utan mammas kakor. Hennes kanelkakor och kolakakor måste bakas varje år. Ingen idé för henne att prova nya recept då... de blir motade i grind.

Men tänk om man skulle strunta i den traditionella julen och fara utomlands istället? I turbulenta tider har jag allvarligt haft de tankarna men sedan står ju julen där och pockar på uppmärksamhet i alla fall. Och då faller jag till föga och tar fram adventsstjärnan och köper gran. Såsmåningom sitter jag där på julafton med mina nära och kära och myser i alla fall och då finns det inget annat sätt att fira julen på för mig!

I en stjärnklar natt..

6 november kl. 17.00 Badatunna kväll med tjejerna. Så löd budskapet per telefon för mer än en månad sedan. En kväll att se fram emot - att längta till . Och vilken kväll det blev! Minusgrader, fnittrande kvinnor som huttrande skyndade till tunnan i den mörka tidiga kvällen. Plumsade i det varma vattnet som skvalpade behagligt. Stjärnor överallt, starka och svaga, miljontals över våra huvuden. Jag såg en stjärna falla och jag önskade .... med hårt blundande ögon. Vi roade oss med att hitta lilla och stora Karlavagnen innan några fick nog och gick in. Till slut var vi bara tre kvar. Vattnet och kylan blandades och vi omsveptes med dimmor. Det var nästan trolskt. Att sitta i värmen med två goda vänner och bara vara. Hade kunnat sitta länge till men det var dags att gå in.

Kvällen fortsatte med livliga diskussioner om relationer. Relationen till sina barn, till sina föräldrar, till kärleken. Jag förundrades egentligen inte hur öppna vi kunde vara med varandra. Det kändes naturligt för sällskapet var öppet, tillåtande och med en hjärtlig stämning. En samling kvinnor över 40 med olika erfarenheter, olika inriktningar i livet, kvinnor med långa förhållanden och kvinnor som blivit ofrivilliga singlar i en härlig mix. Det som förundrade mig mer är hur jag kunde känna igen mig i det stadium som två andra singlar befann sig i. Jag har också varit där. Jag har också känt de känslorna som ni bär på. Kanske något jag sade kan ge lite tröst i den ångest som kommer och går. I alla fall en känsla av att inte vara ensam i situationen. Det kommer ljusare tider men också att det finns saker som inte går att förlåta. Och det är ok! Det är ok att känna det man känner.

Kvällen tog slut alltför fort.... Samtalen hade kunnat fortsätta för det fanns så mycket mer att säga.. Vilket ju är bra för jag tror vi kan ta vid där vi slutade vid ett senare tillfälle... I en stjärnklar natt klarnade tankarna....

Vilotid

Det råder ett lugn i trädgården och grannskapet. Det är som att naturen lägger sig till vila nu. Människorna flyttar inomhus igen och inväntar storm, snö och is. I mitt inre råder rastlöshet och frustration. Jag försöker komma på anledningen men hittar ingen botten att stå på. Är det hösttrötthet som sätter in? Vet bara att det är rörigt omkring mig. Famlar efter ljuspunkter och försöker hitta anledningar att fly vardagens oro....

Jag står och stampar och väntar, väntar på något jag har lite påverkan på. Att beslut som ska fattas ligger i någon annans händer. Att inte ha kontroll själv gillar jag inte och det gör mig otålig och frustrerad. Det känns som att livet rinner ifrån mig och jag hinner inte med. Jag vill bara få det gjort så jag kan få gå vidare med mitt liv.

Jag har så oändligt mycket att vara tacksam för i mitt liv och det är jag också. Men det där lilla extra som jag har önskat i så många år känns så oändligt utom räckhåll. Hur lever man livet under tiden?

En helg i sångens tecken

Apertin Herrgård.... jag säger bara Apertin Herrgård. Kolla in: http://www.apertin.com/ Vilket ställe! Jag vill bara tillbaka... Mitt ute "in the middle of nowhere" finns denna underbara plats. En plats där jag har hämtat ny kraft och energi. En helg full av "må bra känsla".

"Oj, oj, oj.... tze, tze, tze... spänn magen och slappna av". Rummet fylls av taktfasta rop och småfnissande kvinnor och män... Vi sjunger på M och på Å om vartannat och får också lära oss en och annan sång. Sångtekniken lärs ut av en entusiastisk och lyhörd sångpedagog vid namn http://www.evahillered.se/. Vår kör som i andra sammanhang upplevs som högljudd och ouppmärksam är engagerad och positiv. Alla hänger med och vill och försöker... Söndagen avslutades med att vi videofilmade och även bandade kören när vi sjöng en av Evas låtar. Förhoppningsvis blev det tillräckligt bra för att göras officiellt. Fortsättning följer....

Känslan dröjer sig kvar...

Hemma igen efter en underbar vecka i Turkiet. Resan överträffade alla mina förväntningar om man bortser från vädret. Ganska mycket moln och halvsoliga dagar men ändå, värme och bad varje dag. Att skratta tillsammans med sonen och njuta att bara få vara tillsammans med min familj. Min lilla familj - de personer som betyder mest för mig i hela världen. Min mamma och min son, tre generationer.

Att få ta dagen som den kommer och umgås, i poolen, på stranden, hoppa i vågorna, skratta med sonen när han börjar älska havet och vågorna. Se hur han alltmer liknar en delfin i vattnet och dyker och kommer upp med stenar som jag samlar i mina händer. Stenar som följt med oss hem och som ska läggas i en vacker skål. Foton som ska sättas in i album som vi kan plocka fram under mörka vinterkvällar och drömma tillbaka till solen och värmen och känslan av semester.

Förundras av överflödet av efterrätter och stå hänförda vid chokladfontänens bord. Sjunga med när artisterna drar igång kavalkader av musikstycken från 60-talet och framåt i den ljumma mörka höst kvällen. Strosa uppför trapporna till vårt vackra rum med modern konst på väggarna. Sitta på balkongen en stund och njuta av kravlösheten.

Jag längtar redan tillbaka!

Från ingenstans....

Den underligaste saken hände mig idag. Helt plötsligt befann jag mig känslomässigt 7 år tillbaka i tiden och J hade precis lämnat mig. Hon frågade: "När går det över?" Och jag svarade: "Det går aldrig över..... Man låter bli att tänka på det - puttar undan tankarna när de tränger sig på. Jag hade precis börjat jobba igen efter mammaledigheten." Hon frågade: "Så det var så tidigt?" Jag sa: "S var bara 10 månader när J lämnade mig" och sedan kände jag hur ögonen svämmade över av tårar. Det bara kom -från ingenstans. Jag var inte ens beredd. I det ögonblicket kändes det som jag har gått omkring och låtsats i 7 år. Allt för att upprätthålla en bra kontakt med sonens pappa för sonens skull. Alla mina egna känslor och tankar som aldrig har kommit fram. Helt plötsligt vällde de över mig. Det var en omvälvande stund som har följt mig resten av dagen...

Att det kom just nu är kanske inte så konstigt. Runt omkring mig har personer blivit lämnade av sina respektive. Kanske har det gjort att jag själv har blivit påmind om hur det var för mig. Jag tror det undermedvetna kanske spelar mig ett spratt. Känslor som jag har burit på kanske måste komma ut? Kanske jag slappnar av i vetskap om att en efterlängtad semester närmar sig. Att slippa det turbulenta som jag lever med i vardagen för ett tag och bara vara i nuet. Vet inte vad jag ska göra med tankarna som snurrar nu??? Kanske puttar tillbaka dem på hyllan där de låg innan idag.... It has worked so far....

Reparerad relation...

Efter en tid av frostig relation har vi börjat närma oss varandra igen. Det syns i ögonen och i kroppsspråket att något har förändrats. Tillbaka till det gamla sättet vi hade att tilltala varandra. Det finns en tolerans och vilja att mötas. Det märks ändå att vi känner av varandras sinnesstämning och humör. Trevande slängs en kommentar eller fråga ut. Kommer mottagaren att nappa och ta upp tråden? Jag märker att jag helt plötsligt blir tillfrågad om råd och synpunkter igen. Jag är inte ute i kylan längre.

Jag har funderat mycket på vad det var som hände? Att stress och press i många fall påverkar människan negativt är ju ingen nyhet men i det här fallet var det som att det låg något mer bakom. Jag inser ju att jag själv också har en del i att det blev en konflikt. Att jag kanske blev för rak och kritiserande istället för att försöka komma med lösningar. Ibland blir trycket att prestera för stort och ens människovärde liksom försvinner på vägen.

Kanske jag aldrig får ett svar på vad det var som hände men jag är väldigt glad och tacksam att vi åter igen pratar med varandra.

Höstrusk och kärlek...

Vilket ruskväder.... som gjort för att sitta inne och se en bra film och pyssla om sig själv... Tända ljus och ta ett glas rött. Nu fattas bara en brasa att stirra in i och tänka filosofiska tankar. Jag gillar hösten. Även en grådisig dag som denna talar liksom trädens färger till mig. Löven skiftar i allt från gult till brunt till rött till orange. Det blåser ute. En kulen dag som idag skulle jag vilja vandra längst med havet och känna vindarna vina runt öronen och känna saltstänk i ansiktet. Stanna till på ett café och mumsa på något gott.

Livet handlar om relationer och inte bara den till en käraste. Familjen, vad vore jag utan den. Min mamma som alltid finns där. Och min pappa som gör så gott han kan och visst finns han också där. Om det verkligen kniper och även fast vi inte alltid förstår varann. Min son, som på något ofattbart sätt bara blir underbarare och underbarare för var dag som går. Vad vore jag utan honom? Han tar ner mig på jorden och ger mig perspektiv på livet varje dag.

Vänner, jag är välsignad med några nära vänner som betyder allt för mig. En person sa till mig en gång för länge sedan: "Jag har hellre ett fåtal vänner än en hög med kompisar." Då förstod jag inte riktigt vad hon egentligen menade men det gör jag idag. I nöden prövas vännen och så är det.... I det ordspråket ligger mer än bara en definition. En relation med en vän är som ett giftemål egentligen: I nöd och lust heter det då. Att dela glädje och sorg med... Kanske tanken med de orden är att den man gifter sig med ska vara bästa vännen? Jag har ett fåtal nära vänner som berikar mitt liv på olika sätt och det är jag glad och tacksam för.

När hösten tränger på och alla kryper in i sina skal är jag glad att ha mina vänner och min familj! Så just idag tänker jag extra på dem som betyder mest för mig! Puss till er!

Fett på fjädrarna...

Dagen idag:
- har jag kramat min son hejdå för en vecka (hur skickar man med kramar så det räcker hela veckan?)
- hade jag äntligen svar på tal
- har jag stått upp för mig själv i ett känsligt ämne
- har jag gosat med en häst i stallet
- har jag försökt stötta någon som betyder mycket för mig
- har jag bestämt mig för en ny approach

Nu är jag trött men ganska nöjd efter dagens bravader ändå. Det blir som det blir. Avgörandet ligger i någon annans händer. Vet inte riktigt om jag håller med om citatet nedan men det ligger något i det beroende på vilken upplevelse det är förståss:

Ju mer man upplever desto mer fett får man på sina fjädrar. Saker rinner lättare av en.

Mitt dolda jag...

Jag är exhibitionist. Ok, jag erkänner. Att stå på scen och sjunga i en mikrofon och känna att man får med sig publiken. Bara kören i och för sig men å andra sidan... De kan vara kritiska också. Det var himmelriket igår kväll... The Rose och Black Magic Woman, den andre hellre än bra.... Hade knappt hört låten men med lite vin innanför kroppen vågade jag allt! Oj vad roligt det var! Jag ska erkänna en sak till: Jag hade kunnat stå kvar hela kvällen och sjunga... Ha ha... så roligt var det!

Missunnsamhet

Vad är det som händer med människor i en pressad och stressad situation? Kanske inte så konstigt att det gick att påverka människor så lätt i ex. andra världskriget? När man inte ens kan hjälpa varann att utvecklas och uppmuntra till att prova på nya utmaningar i det dagliga livet... Jag förstår inte missunnsamheten och inskränktheten jag har fått bevittna den här veckan. När det kollektiva ska värnas om så att det förhindrar människan att få uppleva något nytt! När det egna jaget känner sig så hotat att man uppmanar andra att göra saker som inte för något gott med sig. Och varför gör dessa människor det? Vart finns den egna självinsikten då? Att människor är så lättpåverkade att det sunda förnuftet bara flyger iväg. Beteendet hindrar personlig utveckling och sprider ännu mer negativa vibbar... Den nedåtgående spiralen blir bara större och större. Vad säger dessa människor sedan - när det är försent? "Jag förstod inte vad jag gjorde... Jag visste inte vilka konsekvenser det skulle få..."

Hur räddar man någon som inte verkar vilja bli räddad? Jag ror och ror men jag tar in vatten....

Villkorslös kärlek

Idag har det varit en bra dag! Jag har fått kramar av min son och att känna de där små armarna runt mig betyder allt! Att få vara delaktig i hans liv... jag njuter av varje sekund....

11 september

Sen kväll och regnet faller mjukt mot mitt fönster. Det är becksvart ute men varmt... Borde gå och lägga mig men har ingen lust... Söndagens program är redan bestämt men vill njuta lite av min egen tid. Tystnad och att bara få vara i lugn och ro har blivit så viktigt för mig. Vardagen snurrar så fort med krav och måsten. Ibland mina egna påtvingade "ska bara". Men nu är det lördagkväll och jag kan tända ljus och njuta av min egen tid....

"Stillhet är nyckeln till livets gåta"

Vad är nytt från senast?

• Två dagars vistelse i Oslo tillsammans med framåtskapande kollegor gav mig andrum och ny energi...
  
• Sonen träffade målstolpen i senaste fotbollsmatchen, var dessutom lagkapten i ena matchen och målvakt i andra...
  
• En annorlunda lösning på jobbet kan leda till en bättre arbetsmiljö. Om det går i lås...
  
• Min batteridrivna gräsklippare är min "salvation"....
  
• Sverige har vunnit två landskamper i rad nu. Och "degerforsaren" hänger i. Jag tycker det är kul!!!!
  
• Det rullar på och jag är med på tåget... fortfarande...

Idag är det en ledig dag....

Lördag och inget särskilt planerat. Vad väl jag behöver dessa lediga dagar utan dikterad agenda. Pyssla lite hemma, plocka undan efter veckan. Höra tvättmaskinen gå i bakgrunden. Darin spelar på stereon. Sonen väser fram kommandon till sina Star Wars lego och jag kollar läget på Facebook. Det blåser lite ute - bra - daggen försvinner från gräsmattan - snart dags att ta fram min fortfarande nyhetens behag, batteridrivna gräsklippare. Ännu en maskin som underlättar min vardag. Senare en tur till godisbutiken för veckans godispåse... Jag har det ganska bra faktiskt!

Eftertänksamhet

Ute och plockade kantareller i skogen i fredags. Tyvärr har jag ingen dator så jag kan ju inte ladda upp korten men vi fick en del i alla fall. Grodor var det gott om också. Vad det är tyst i skogen. Tyst och fridfullt! Det är som om man vore alldeles själv i hela världen med bara skogens invånare som sällskap. Fåglarna kvittrade lite på oss men förutom dem och lite älgspillning såg vi inget annat spännande. Det kändes ändå tryggt att inte vara helt ensam för man har ju ögonen i backen så rätt var det är när man tittar upp vet man ju nästan inte vart man är. Då är det skönt att vara två. Vilken terapi det är att knalla runt bland stockar och stenar. Tankarna vandrar fritt och jag inser att livet ju måste bestå av fler saker än jobb.

Av en slump har jag två gånger hamnat mitt i ett finskt program om några människor som går en pilgrimsled i Spanien. Jag får följa med dem när de går från ort till ort. Deras tankar och anledningar till att gå leden. De öppnar sig och ger mig en inblick i deras vardagsliv. Att gå i någon annans fotspår kanske gör en mer ödmjuk och eftertänksam på vad som finns i ens liv. Vad har jag egentligen idag att vara tacksam för? Mycket mer än vad jag uppskattar, säkert. Att höja blicken en smula och se längre än sina egna problem tror jag också kan ge en själv perspektiv på sitt eget liv. Att lyssna till dessa finska vanliga människor som var och en brottades med sina egna demoner men som samtidigt hade gett sig själv gåvan att vandra pilgrimsleden för att komma till någon klarhet får mig att stanna till.... Är det en slump att jag satte på den kanalen just då eller finns det något som styrde mig däråt? Kanske jag också ska ut på en vandring?

Livet är för kort för att låtsas....

Nostalgi...

Nej, jag har inte försvunnit igen. Eller.... det har jag - men bara tillfälligt! Min dator har gått sönder! Ve och fasa! Släpa hem jobbets dator varje dag? Nä... det är jag för lat för! Till helgen kanske???

Förkylningen biter i men jag är på bättringsvägen. Så nu hostar jag skrällande på mina arbetskamrater istället. Trevligt va?!

En av mina förströrelser förra veckan var barnprogrammen på TV. Ja, sonen var hemma. Rätt som det var dök Trasan och Banane upp! Åh vilken nostalgi! "Ja e Olyckan, krasch och banglyckan" osv.... Oj vad han var snygg en gång i tiden. Ja i alla fall tyckte man det då. Han uppträdde tom på Salarna i Folkets Hus i Degerfors. Då stod man där i kön och fick till och med hans autograf. Icke att förglömma Lasse Åberg och Banane. Hm... hans namn fastnade visst inte i mitt huvud. Men vilket program det var. Så roligt och undervisande på ett naturligt sätt. Programmet håller än... fast sonen var inte lika förtjust. Vad ska jag skylla det på? Äsch, det är nog för att han är 8 år nu!

Ikväll blir det Livvakterna del 2. Följ den spännande upplösningen på Kanal 1 kl. 21.00. Det tänker jag göra... Vad vore svensk tv utan danska?!

Och veckan går...

Feberfrossa igår kväll men fast beslutsam om att gå till jobbet idag. När jag stod i badrummet och sminkade mig med svetten lackandes på kinderna omprövade jag mitt beslut. Jag tog av mig örhängena och gick och lade mig igen....

I förrgår läste min son en bok alldeles själv. Högläsning för mig. Sommarens läxa av fröken. En stolt mamma somnade gott den kvällen. Han har inte öppnat en bok på hela sommaren ändå satt läsningen som en "smäck". Va kul det var! Säkert tyckte han det själv också fast han skulle spela cool....

Kan inte hjälpas men varje gång jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret och ser min ljusgula fasad blir jag så glad. Det blev så fint och jag är så nöjd att det äntligen är färdigt. Vilken skillnad!

Dagen idag!

Första dagen på jobbet är avklarat! Efterlängtad av mina kollegor som redan jobbat två veckor betade jag av det ena efter det andra. Försöker hålla kvar vid semesterlugnet inuti mig och lyckas ganska bra...

I kväll har jag monterat ihop min nya gräsklippare. Ingen mer handjagare - nu är det batteridriven miljövänlig klippare som gäller. Det ska bli spännande att prova den...

Mitt i alltihop hörde jag mitt namn ropas med uppjagade röster. Ut på altan och där stod grann "tanterna" och tryckte på andra sidan häcken. "Det springer en råtta runt bland trädgårdarna" löd budskapet smått hysteriskt. Snabbt åkte altandörren igen medans min son skrek upphetsat när han tittade ut genom fönstren mot framsidan. Och mycket riktigt - där sprang en förmodad rädd och vilsen råtta. Vi tryckte inomhus en stund men efter ett tag kom grannen och berättade att råttan faktiskt hade tagit en tugga på falukorven och därmed blivit halshuggen av fällan. Jag tog med mig sonen och så gick vi och tittade på den - nu när den var ofarlig kändes den inte alls så stor och farlig som vi hade tyckt en stund tidigare :-)

Sonen har upptäckt ett nytt spel på Nintendo Wii: Lego Batman.... Han varken ser eller hör när han kommer igång. Men jag trängde igenom och vi avslutade kvällen med boken "Vi vill ha disco". Avsnittet där killen dansade tryckare med tjejen i 1B blev plötsligt väldigt intressant. Ett första tecken på vad som komma skall måntro?!

I'm back

Oj vad sommaren gick fort! Och vad mycket jag har hunnit med! Målning av panelen, byggt altan, varit på små resor här och där. Och främst umgåtts med nära och kära. Byggt relationer, reparerat relationer, nya relationer..... Tänk vad till exempelvis 12 timmar i bil kan ge en nya perspektiv och ge ny självkänsla. Den här sommaren har varit bra mot mig.

Om jag ska välja ut ett minne från sommaren så blir det det här:

En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!

Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...

Väntan....

Inget är som väntans tider! Vem var det som myntade den frasen? Vilket idioti! Skulle vilja använda mig av starkare ord men vad hjälper det? Tiden går inte fortare för det. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jo, det kan man visst få göra. Jag kan förstå sonen som inte alls vill vänta på sin sommarpresent utan vill ha den på en gång. Nu vill vi bara veta! Två dagar kvar...

Ikväll får den här videon tala för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

"Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är"

Livet går...

Det hjälper att vara tillsammans. Att vara nära. Att få finnas i närheten. Behöver inte säga någonting. Vi vet ändå. Tryggheten av att ha känt varandra länge finns där. Det är ett privilegium att umgås. Att ta vara på den här stunden. Ovissheten ruvar men vi låtsas inte om den. Om en vecka vet vi. Till dess är vi här och nu. Vardagen hjälper till att glömma ibland. Jag vill bara vara där. Hur det än blir tar jag med mig lärdomen om vad som verkligen är viktigt:

Kärlek till nära och kära - familjen - de verkliga vännerna...

Det är det som betyder något och som är svårast att förlora. Vad är ett jobb, en romans, ett stulet föremål i förhållande till det?

Ängslan

Så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja skriva. Om rädslan, om oron. Ångest. Litenheten. Utan kontroll. Att stödja fast hjärtat galopperar. Att önska mer än något annat. Be att detta är något enkelt. Intala sig själv att allt är bra - bara en storm i ett vattenglas.

Lägg din hand i min, så är vi starka tillsammans. Så är vi svaga tillsammans. Så är vi tillsammans.

"Livet är en brutal lärare men man lär sig "
C j Lewis

Slut och nya vägskäl

Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...

Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!

Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?

En helt vanlig dag i mitt vardagsliv

Lämna barn lagom till kl. 8 på skolan
Köra lagligt till jobbet - varning för poliskontroller den här veckan
Knacka siffror under tidsbrist på förmiddagen
Statusmöte ang nytt datasystem en timme
Fackligt lunchmöte mumsande på en kebabsallad
Knacka mer siffror under eftermiddagen
Testa nya idéer i nya datasystemet
Fundera och klura
Hämta barn på fritids exakt på tid som avtalat - pust!
Lyssna på Lena och Orup
Göra räkningar
Klura på deklaration och rotavdrag - stön!
Pannkaka med socker - protest från sonen. Inget socker på pannkakorna hädanefter
Kladdkaka med kokostäcke och vaniljvisp
Läsa saga - natta
Prata i telefon - fniss och flams
Uppkopplad mot Facebook
Läsa bloggar
Nu är jag trött - dags att natta sig själv!

Böcker och trädgårdsfix

Jag läser "Tusen skärvor tillit" och furundras över hur väl Helena Von Zweighbergh fångar undertonerna som finns mellan huvudpersonerna. Det gör det nästan väl jobbigt att läsa boken för man känner igen sig i tankarna och beteendet hos dem.... Igår kväll var jag på Biblioteket och lyssnade på henne när hon presenterade sina böcker. Hon berättade med inlevelse och inspirerande ordval och gjorde mig sugen att läsa mer av henne. Jag som hade bestämt mig för att plöja igenom "Tusen skärvor tillit" för att sedan aldrig mer öppna en bok av henne igen. Men hon fångade mitt intresse genom den bakgrundberättelse hon gav om varje bok. Jag tror hon får en chans till.

Annars är jag fortfarande inne i en deckarfas och slukar den ena efter den andra. Det är härligt när man hittar en författare som man tycker om. Jag förstår inte hur jag ska hinna jobba när det finns så många böcker som drar i mig. Som bara väntar på att bli lästa!

Idag har jag klippt mina äppelträd. Jag gjorde det utan trädgårdsmästare bredvid och jag klarade det! Det var inte svårt alls. Det svåraste var att våga klippa första grenen! Solen värmde skönt så jackan åkte av. Grenarna rispade mina armar och jag klättrade högre och högre. Till slut var det bara att samla in riset och skynda in för den plötsliga skur som kom. Aldrig har väl kaffet smakat så bra!

Vårtecken..........

Ingen ny spännande middagsgäst ikväll vid fågelbordet. Jo förresten, spännande vet jag inte men ny för i år i alla fall. Ett vårtecken också. Två duvor kom flygande och ville smaka av fågelfröna på marken. Men det fick de inte. Nog för att jag är djurvän men duvor vill jag inte ha i min trädgård. Så jag skrämde iväg dem. De var envisa och kom tillbaka flera gånger men jag var mer uthållig. Till slut gav de upp och hittade mer lättillgänglig middag någon annanstans. Fast vårtecken är de i alla fall. Påminner mig om när jag pendlade sydväst och skogsduvorna spatserade längst vägkanten. När bilen närmade sig flaxade de tungt upp och ibland så sent att jag nästan trodde jag skulle köra på dem. Blundade själv och hoppades att de skulle ha lyft när jag susade förbi.....

En annan sak som blev bestämt idag är veckopeng för sonen. Det ska bli spännande att se hur han axlar det ansvaret. Några saker som ska göras varje dag för att pengarna ska delas ut på söndagar. Fortsättning följer.........

En ny middagsgäst

Jag har upptäckt ett nytt husdjur vid fågelbordet. En brun liten mus kilade fram idag och käkade av fröna som ligger på marken! Att det inte var första gången den var där har jag i och för sig förstått av spåren i vintras. Men det är första gången jag har sett den. Ljusbrun med bruna pigga ögon och en ful svans satt den där och åt. Skygg och snabb... rätt som det var tog den sin tillflykt till enbuskarna som finns strax bredvid. Eften en liten stund kom den fram igen och tog för sig. Hm.... inte lika roligt som fåglarna men inte en total överraskning heller. Vad göra? Tömma råttfällor är ju inte min starka sida heller.... Skaffa katt????

Den lever!

Den lilla fågeln kvicknade till! Att man kan bli så glad! Efter vad som tycktes en evighet såg jag hur fågeln började titta sig runt lite grann och när jag tittade nästa gång var den borta. Härligt! Den piggnade till!

I morse kanske den var en av de små som pickade på marken runt mitt fågelbord igen! Jag blev så glad!

En liten grön fågel kramar om mitt hjärta ikväll

Åh nej, en liten fågel flög rakt på rutan. Den föll ner på de hårda stenplattorna utanför min ytterdörr och låg alldeles stilla. Jag tittade på den och såg hur det ryckte i benen och kroppen flämtade. Vad ska jag göra? Jag väntade en liten stund och fem minuter kändes som en evighet. Res på dig, flyg igen lät det inom mig men inget hände. Den lilla Stensiskan bara låg där! Till slut kände jag att jag måste gå ut och flytta på den. Kanske den skulle kvickna till om den låg lite skyddat i busken eller var den död?

När jag kom ut och böjde mig över den lilla gröna fågeln såg jag hur den andades häftigt och de små pepparkornsögonen tittade på mig och blinkade. Jag kände mig så hjälplös. Kanske det hade varit mest barmhärtigt att slå ihjäl den men jag kunde inte. Jag tog en spade och en plastpåse på handen och tänkte försöka flytta på den. Men när jag rörde den så fick den krafter från någonstans och vände på sig så den kom upp på fötter. Den satt alldeles stilla men den satt i alla fall och blinkade med ögonen. Jag backade försiktigt in igen och smygkollar på den genom fönstret. Kanske den kvicknar till och kan flyga igen om en stund. Hoppas hoppas!!!!

Hela vintern har en flock Stensiskor förgyllt mina mornar när de har pickat i sig frön från mitt fågelbord. Inte ska väl mitt fönster ta död på den nu när våren är i antågande?! Så orättvist!

Utmaningar stora och små..

Jag ser ljuset i tunneln. Kanske lite dumt uttryckt.... Jag har nedräkning. 12 april startar vårt nya datasystem och sedan kan jag ta semester. Ja, inte fysiskt men mentalt. Den här sista månaden har varit tuff men nu börjar jag tina upp och få lusten tillbaka.

Jag tänker utmana mig själv ytterligare ett steg. Det första steget är taget och visst, det är ingen dans på rosor men med små steg ska jag ta mig framåt. En dag i taget och ibland en timme i taget men det går...

Min nästa utmaning är ett intresse som har legat slumrande ett tag. Nu ska jag ta ett litet steg åt att komma igång igen. Får se hur det känns när jag är mitt i det men längtan har äntligen tagit herraväldet över ångesten att inte kunna, att inte våga. Rädslan finns fortfarande inom mig och nu tar jag ett kliv framåt.

Ljuspunkter i livet

Känner mig som jag står mitt i livet med en gungig tillvaro. Önskar det fanns någon vägledning att få. Visst tror jag på en högre makt men ändå känns det inte som jag blir buren av den just nu. Om det är så - hur vore det inte utan den då?

Tar ett steg framåt och två steg bakåt i en relation som ju borde vara självklart att jag styr. Ändå är varje dag en "happening".
Samtidigt brottas jag med dålig självbild och under vinterns godsaker har den ju inte blivit bättre.

Yrkesmässigt börjar jag äntligen se en ljusning. Det lättar något men fortfarande är det rörigt och stökigt. Ekorrhjulet snurrar för fullt och jag försöker att ta en sak i taget men stresströskelns högsta nivå har för länge sedan passerat och jag känner hur hjärtat slår och huvudet dunkar.

Men jag har mina ljuspunkter och det lever jag länge på. Jag har några nära vänner som betyder allt för mig. De plockar upp mig när jag ramlat ner i ett hål. De peppar mig när jag misströstar. De finns där när jag minst förväntar mig det.

Dessutom finns körsången som får hjärtat att läka och hjärnan att lindas in i bomull igen. Andningen blir lugn och axlarna åker ner - varannan torsdag är det närmaste jag kommer paradiset.

Sedan finns de där... Med stora mörka insiktsfulla ögon och en varm mule som snusar lite på mig.... Som lyssnar förtroendefullt och gör allt som vi människor ber om.... Varannan måndag hälsar jag på dem. Ibland kommer jag dit med andan i halsen men några minuter senare är omvärlden som bortblåst och allt som existerar är de. I deras närvaro lever jag........

Denna video visar spanska hästar i deras hemmiljö. Tänk att jag faktiskt har ridit en Andalusisk häst en gång! Ett minne jag vårdar nära hjärtat!

http://www.youtube.com/watch?v=zQA_n75YuT0&feature=related

En röst i natten...

Ett alternativ till Björn Skifs Håll mitt hjärta. Trodde ingen kunde göra den lika bra men Carolas röst överträffar det mesta........

http://www.youtube.com/watch?v=NHDOBO-4vK4&feature=related

Är såret urgröpt nu?

Ord som kommer ut utan mening att såra eller uppröra. Uttalade i ett samtal där förtroenden gavs och togs. Ett samtal som avslutades med mitt inre i kaos. En ofrivillig budbärare som egentligen bara gav visshet till något som länge har funnits inuti mig. Allt det som har legat i träda kom plötsligt upp till ytan igen. Vart tar man vägen med all sorg och smärta som bultar och trycker och som gör att det känns som man ska sprängas inifrån. Varför tar det inte slut? Går det aldrig över? Är jag nere på botten nu så att jag äntligen kan börja läka?

En inspirerande dag.....

Hemma igen efter en kort sejour i huvudstaden. Vistelsen fick en adrupt slut om än frivilligt. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och då gör man det som känns bäst. Det bästa för mig var att åka hem.

Moderna museet hann jag med i alla fall och Salvador Dali med flera var värt ett besök. Aldrig kommer jag att glömma hur han fick till sin karaktäristiska mustasch på morgonen. Med kletiga fingrar från dadlar tvinnande han dem berättade han i 50-talets svart-vita tvruta med ett nollställt ansikte utan tillstymmelse till leende. Men en man som skapade så många underbara, roliga, udda, häftiga uppenbarelser i allt från parfymer till tavlor måste ju ha humor så någonstans bakom hans seriösa uppenbarelse måste ha dolt sig ett flin.. Jag gick vidare genom de stora kala hallarna och förundrades hur olika vi tolkar vad som är konst. En stor rödmålad plåtram mitt i ett rum, det fattades bara sand så kunde jag tolka det som en sandlåda. Eller två svarta dammsugarslangar fasthakade i varann: kan jag också fixa till tänkte jag. Så en del underbara tavlor där jag fritt kunde tolka vad konstnären ville uttrycka.... Ja, Moderna museet är definitivt värt ett besök. Nästa gång tar jag Nationalmuseet. Någon som vill med?

Stockholm är så underbart! Oavsett årstid lyser liksom de gamla byggnaderna upp omgivningen och jag njuter av att gå runt på gatorna. Se alla stockholmarna som ilar vidare. Höra turisterna språkas och tjuvlyssna ogenerat när fransmän runt omkring mig diskuterar huvudstaden. Slinka in på en krog och vila fötterna en stund. Nästa gång tar jag med mig någon som uppskattar samma sak som jag......

En annorlunda helg som lider mot sitt slut. Erfarenheter rikare och ett lugnt sinne. Nu tar jag mig an nästa veckas utmaningar. Som Tommy Körberg sa:
"Det är ingen som har något kontrakt med livet. Det är bara att ta för sig!"