Känslan dröjer sig kvar...

Hemma igen efter en underbar vecka i Turkiet. Resan överträffade alla mina förväntningar om man bortser från vädret. Ganska mycket moln och halvsoliga dagar men ändå, värme och bad varje dag. Att skratta tillsammans med sonen och njuta att bara få vara tillsammans med min familj. Min lilla familj - de personer som betyder mest för mig i hela världen. Min mamma och min son, tre generationer.

Att få ta dagen som den kommer och umgås, i poolen, på stranden, hoppa i vågorna, skratta med sonen när han börjar älska havet och vågorna. Se hur han alltmer liknar en delfin i vattnet och dyker och kommer upp med stenar som jag samlar i mina händer. Stenar som följt med oss hem och som ska läggas i en vacker skål. Foton som ska sättas in i album som vi kan plocka fram under mörka vinterkvällar och drömma tillbaka till solen och värmen och känslan av semester.

Förundras av överflödet av efterrätter och stå hänförda vid chokladfontänens bord. Sjunga med när artisterna drar igång kavalkader av musikstycken från 60-talet och framåt i den ljumma mörka höst kvällen. Strosa uppför trapporna till vårt vackra rum med modern konst på väggarna. Sitta på balkongen en stund och njuta av kravlösheten.

Jag längtar redan tillbaka!