Från ingenstans....

Den underligaste saken hände mig idag. Helt plötsligt befann jag mig känslomässigt 7 år tillbaka i tiden och J hade precis lämnat mig. Hon frågade: "När går det över?" Och jag svarade: "Det går aldrig över..... Man låter bli att tänka på det - puttar undan tankarna när de tränger sig på. Jag hade precis börjat jobba igen efter mammaledigheten." Hon frågade: "Så det var så tidigt?" Jag sa: "S var bara 10 månader när J lämnade mig" och sedan kände jag hur ögonen svämmade över av tårar. Det bara kom -från ingenstans. Jag var inte ens beredd. I det ögonblicket kändes det som jag har gått omkring och låtsats i 7 år. Allt för att upprätthålla en bra kontakt med sonens pappa för sonens skull. Alla mina egna känslor och tankar som aldrig har kommit fram. Helt plötsligt vällde de över mig. Det var en omvälvande stund som har följt mig resten av dagen...

Att det kom just nu är kanske inte så konstigt. Runt omkring mig har personer blivit lämnade av sina respektive. Kanske har det gjort att jag själv har blivit påmind om hur det var för mig. Jag tror det undermedvetna kanske spelar mig ett spratt. Känslor som jag har burit på kanske måste komma ut? Kanske jag slappnar av i vetskap om att en efterlängtad semester närmar sig. Att slippa det turbulenta som jag lever med i vardagen för ett tag och bara vara i nuet. Vet inte vad jag ska göra med tankarna som snurrar nu??? Kanske puttar tillbaka dem på hyllan där de låg innan idag.... It has worked so far....