Det ligger turbulenta tider framför mig. Jag känner hur stormen närmar sig. Det är som att befinna sig i utkanten av tornadon och det blåser hårt runt omkring mig. Jag letar andningshål för att orka med.
Jag försöker tolka tecknen men det är svårt. Är det bara tillfälligheter eller ett mönster? Jag visar att jag finns här och vill stötta i jobbiga stunder. Men jag blir undanknuffad och får inte vara med. Ilska möter mig när jag försöker och jag blir nästan stum över orden som kommer. Jag vet att det är förtvivlan bakom och vill vara ett större jag som inte tar åt mig. Desperation äter mig innefrån och jag känner mig otillräcklig.
Någonstans får man styrkan att orka en timme till, en dag till. Under natten hämtar jag ny energi och hopp om en bättre och lättare morgondag. Långa stunder går det bra men sedan bryter ovädret ut utan förvarning. Hur tacklar man det?
Stunder med villkorslös kärlek är oförglömliga och de jag lever för.... Inget är som kärleken till sitt barn!
Det ekar i skogen
4 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar