En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!