Jungfrun: Om du under en längre tid undertryckt dina egna behov till förmån för andras önskemål kommer en dag när din själ får nog. Och i dag är den dagen här.

Tomt....

Försöker komma på något att skriva om men det är tomt, blankt, inget som dyker upp.... Så jag återkommer en annan dag när skrivkrampen har försvunnit.

Under tiden: Mina älskade vänner -ta hand om er och var rädda om varann!

http://www.youtube.com/watch?v=4fE125dYSKY

En söndag på väg....

Trött ikväll. Just hemkommen från kärringrally på Gekås. Gick med strömmen, mot strömmen, tvärs emot strömmen... fastnade i kön bakom någon som hade ställt sin vagn mitt i gången.... hamnade framför någon som nära på körde över mig... eller den som nästan knuffade undan mig för att inte missa att ta stearinljuset innan någon annan hann före... Men kul var det! Och visst gjorde jag en del fynd... Gladast blev jag nog åt min fina rosa fleecetröja och så hittade jag nästa pocket av Åsa Larsson. Hon som skriver om Kiruna miljö.... Kan knappt bärja mig innan jag får börja med den. Hittade en del kläder till sonen också.. får se om han blir lika nöjd som jag var....

Utflykten genomfördes med mamma som passagerare.... Mor och dotter i trivsamt samspråk hela vägen. De tidiga morgontimmarna ivrigt spanande efter älgar och rådjur men såg inga som tur var på vägen. Rådjuren är bra fina när de skuttar iväg med vita bakar men dock ganska stora de också framför bilen. I de mörka timmarna på hemvägen kisade vi igen utefter sidorna på vägarna, trötta ögon med skogen krypandes nära inpå.... Det närmaste vi kom var en hjort som stod med baken mot vägen och svängde med hornen... Man hoppar allt till lite i alla fall. Skönt när vi var hemma igen!

En andra chans?

Ringer på dörren och den öppnas av en strålande glad U. "Hej !kom in, kul att du kom" hälsar hon mig. Nyfiken glad förväntansfull och lite blyg kliver jag in i hennes kök där några redan sitter. Jag är på inflyttningsfest hos en arbetskamrat och före detta granne. Jag känner mig redan lite malplacerad och försöker dölja det genom att hälla upp ett glas vin. Samtalet flyter på utan mig och jag börjar undra vad jag gör där... Som tur var frågar U om jag vill gå på rundtur i lägenheten och jag slappnar av en smula. Varför blev det så där funderar jag för mig själv? Det ringer på dörren och jag smyger tillbaka till köket. Arg på mig själv bestämmer jag mig för att trycka undan min dåliga självkänsla och räta på ryggen. Jag hänger med gänget uppför trappan och tvingar mig in i samtalet om en rosa tapets varande eller inte. Det går bra så jag tar ytterligare ett kliv in i det sociala umgänget med människor jag aldrig har träffat. Varför är det så svårt ibland att bara vara sig själv? Kvällen går och jag möter både nya och gamla bekantskaper. En mamma till min sons kompis dyker plötsligt upp och det känns skönt att prata lite skola och barn en stund. En arbetskamrat presenterar mig för sin gamla kompis och det känns som hon försöker agera äktenskapsmäklare. Jag känner åter igen min dåliga självkänsla dyka upp och kommer inte på något att prata om. Så fort jag kan smiter jag därifrån.... Att det ska vara så svårt att vara naturlig! Resten av kvällen håller jag mig hos arbetskamrater som jag träffar varje dag och som jag inte behöver säga så mycket till. De känner mig som den professionella Eva och det känns tryggt. Lilla privata E syntes inte till.

När jag cyklar hem funderar jag på vad jag tyckte om kvällen egentligen.... Jag hade ju egentligen velat visa mitt privata jag. Vad var det som gick snett? Det kändes konstigt från början - varför då? Jag kände mig missnöjd och arg och har bara mig själv att skylla.... Kanske jag inte passade in i sällskapet? Synd för det fanns potential där.. Får man en chans att göra ett andra intryck eller är det kört nu?

Tankarna går vidare... I går övervann jag första hindret eller kanske jag ska säga delmål... Nu är jag på väg. Känns läskigt men alltmer rätt. Nu är det väntans tid igen och tålamod som gäller. Inte min starka sida men just nu får jag förlita mig på andra att det ska gå snabbt. Under tiden bearbetar jag och förbereder mig mentalt. Fortsätter leta artiklar på nätet och "know how" hos andra via bloggar. Det är rätt tid nu. Jag styr mitt eget liv!

Hopp och förvirrade tankar

Idag är jag glad. Det pirrar i mig och jag känner en spänning och förväntan... Vad som än händer är det just nu en bra dag!

Jag fylls av en klump i halsen när jag tänker på mina vänner som just nu brottas med ofattbara tankar, beslut som såsmåningom ska fattas när värsta chocken gått över... Jag hoppas arbetsmarknaden vänder... Det känns konstigt och ofattbart och jag förstår om man fastnar i handlingsförlamning. Ingen kan sia om framtiden och tur är det väl att man inte vet vad som ska komma i ens väg. Men vissa saker känns onödiga att behöva gå igenom...

Själv brottas jag också med svåra saker men jag har fått lite perspektiv och ser en ljusning... En dag i taget så närmar jag mig ett beslut... Jag både vill och våndas inför det. Ett beslut som i så fall kommer att påverka och förändra hela mitt liv. Jag tror att jag kommer att bli lyckligare men jag vet att det inte kommer att gå av sig själv. Kommer förändringen bli så mycket bättre att det överväger nackdelarna? Jag söker svaret på nätet men är inte helt övertygad. Vissa dagar är det Yes, jag gör det. Andra dagar blir jag osäker och rädd. Får jag det resultat jag vill ha? Tänk om mina demoner finns kvar ändå? Att jobba med sitt inre och möta sig själv är otäckt och skrämmer mig... Tänk om jag inte tycker om det jag kommer att få se?

Jag har lånat det här citatet från A Lagerstam

Kärlek vid första ögonkastet
är lätt att förstå
Det är när två människor
har betraktat varandra
en livstid
som det blir ett mirakel

Eftermiddagstankar....

Regnet vräker ner utanför och rinner nerför fönstret. Tur man inte har tvättat dem precis.... Jag hann klippa gräset (en sista gång förhoppningsvis i år). Jag hann få in utemöblerna under presenningen. Jag hann spela utebandy med sonen. Så nu sitter vi inne och myser. Snart ska han till far sin. Idag blev vi oense - första gången det händer sedan vi gick i sär.... Om vad.... om sonen förståss... vad annars finns det gemensamt längre? Men det redde upp sig skapligt.. Vi är två individer som egentligen aldrig har sett saker på samma sätt. Synd att det hann gå så långt innan det blev uppenbart! Men annars skulle ju inte sonen finnas förståss - och han är det käraste jag har!

Gårdagen blev jobbig på ett sätt jag förståss visste men som jag hade förträngt. Men igår kunde jag inte skjuta upp det längre. Många känslor kom upp till ytan och jag försökte vara stark och trycka undan dem. Men när orgeln spelade en underbart vacker melodi gick det inte längre. Allt jag kunde tänka på var R. Inom mig såg jag henne framför mig och hörde hennes skratt. Jag hoppas hon visste hur många som tyckte om henne och önskade att hon hade fått vara med. Hur konstigt är inte det då? Jag satt och tänkte på hur många år de hade varit gifta - tänk att få leva så många år tillsammans! Det är inte alla förunnat att få vara med om det. Att dela alla glädjeämnen och sorger tillsammans och ändå stå vid varandras sida. Hur gör man för att hålla kärleken vid liv så länge? De är värda all min respekt!
http://www.youtube.com/watch?v=x9GPFsVJuu4&feature=related