Eftermiddagstankar....

Regnet vräker ner utanför och rinner nerför fönstret. Tur man inte har tvättat dem precis.... Jag hann klippa gräset (en sista gång förhoppningsvis i år). Jag hann få in utemöblerna under presenningen. Jag hann spela utebandy med sonen. Så nu sitter vi inne och myser. Snart ska han till far sin. Idag blev vi oense - första gången det händer sedan vi gick i sär.... Om vad.... om sonen förståss... vad annars finns det gemensamt längre? Men det redde upp sig skapligt.. Vi är två individer som egentligen aldrig har sett saker på samma sätt. Synd att det hann gå så långt innan det blev uppenbart! Men annars skulle ju inte sonen finnas förståss - och han är det käraste jag har!

Gårdagen blev jobbig på ett sätt jag förståss visste men som jag hade förträngt. Men igår kunde jag inte skjuta upp det längre. Många känslor kom upp till ytan och jag försökte vara stark och trycka undan dem. Men när orgeln spelade en underbart vacker melodi gick det inte längre. Allt jag kunde tänka på var R. Inom mig såg jag henne framför mig och hörde hennes skratt. Jag hoppas hon visste hur många som tyckte om henne och önskade att hon hade fått vara med. Hur konstigt är inte det då? Jag satt och tänkte på hur många år de hade varit gifta - tänk att få leva så många år tillsammans! Det är inte alla förunnat att få vara med om det. Att dela alla glädjeämnen och sorger tillsammans och ändå stå vid varandras sida. Hur gör man för att hålla kärleken vid liv så länge? De är värda all min respekt!
http://www.youtube.com/watch?v=x9GPFsVJuu4&feature=related