Jag spinner vidare...

på vänskap. Det finns människor som jag har känt i massor med år och så finns det vänner som har dykt upp genom jobb och fritidsintressen. Människor som jag har lärt känna som vuxen då mina livserfarenheter har gjort mig till en delvis annan än den jag var som tonåring. Finns det något härligare egentligen än att lära känna en ny människa? Att mötas genom ett gemensamt intresse kanske. Trevande lära känna varandra genom artighetsfraser till att börja med för att sedan övergå till en djupare dialog då man märker vilket utbyte man har av varann. Att ge ett förtroende som möts med en förståelse och få ett förtroende tillbaka.


Eller genom jobbet. Att börja ny på ett företag eller avdelning. Se sig omkring och känna av stämningen. Vem är vän och vem är fiende? Att märka att man inte passar in måste väl vara det värsta som kan hända när man kommer ny! Det gäller att rida ut stormen och hoppas på att det döljer sig någon vän bakom fasader som sätts upp. Det gjorde det för mig i alla fall på ett jobb jag hade men så öppnades en dörr och jag blev insläppt. Jag kände aldrig att jag hörde hemma på avdelningen men jag fick vänner för livet (förhoppningsvis).


Med ett fåtal vänner kan jag dela allt i mitt liv. Jag känner ett aldrig sinande stöd i ryggen när jag behöver det. Att kunna lyfta luren och fråga: "Får jag komma till dig? Självklart", får jag till svar. Att kunna älta och svamla om samma saker hundra gånger i telefon - vilken terapi nisse hade stått ut med det utan att ta betalt!

Jag är så glad för alla vänner jag har. Vissa närmare både fysiskt och mentalt och vissa har jag mer kontakt med än andra. Men alla berikar mig och fyller mig med ny kunskap och livserfarenhet. Jag känner mig priviligerad att få vara en del av deras liv. Den support och stöttning som jag kan ge ger även mycket till mig själv.

Gullig video:
http://www.youtube.com/watch?v=B7bE5TMZG1M