I backspegeln lämnar vi Kiruna bakom oss och blickar framåt vägen. Hastighetsskylten visar på 100 km men vägen lämpar sig inte för den hastigheten. Söderut skulle den här vägen ha 70 km som maxhastighet med varningsskyltar för gupp. Här kan man åka mil utan att möta en enda bil. Vägen tycks oändlig med bara skog och myrar som sällskap. Här och där dyker ett hus upp och ibland får man sakta ner för en liten by som man strax passerar. Vem kan bo här? Vad livnär de sig på? Pendlar de till Kiruna varje dag? Vad är 5 mil då att klaga på? Det känns så öde. Måste man vara född och uppvuxen här för att klara av att bo så här?
Rätt som det är finns de bara på vägen, bakom en kurva eller backkrön. En renko med kalv springer framför oss, kalven får panik och galopperar vilt framför bilen. Såsmåningom förstår den att springa ner i diket och vi smyger förbi. Vi passerar flera renar som ligger i sandtagen och vilar. Varför ligger de där har jag alltid undrat? En säger att det är för att det är svalt i sanden, en annan för att det är mindre mygg där. Bäst vore nog att fråga en same. Han är väl den som känner renarna bäst. Men jag känner ingen same så min fråga förblir obesvarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar