Framme vid resmålet

Framme! S satt på nålar hela resan. Ska vi gå snart, kommer planet snart, ska vi gå ombord snart, åker inte planet snart, är vi framme i Kiruna snart, hur långt är det kvar osv... Men vilket tålamod ändå. Det är en dryg resa till Muodoslompolo (uttalas Modoslombolo). 25 mil österut mot Finland. Byn ligger 1,5 mil från finska gränsen. Under 2:a världskriget såg de Finland brinna... Tyskarna brände hus när de flydde mot Norge. Otäckt att bara ha en älv mellan sig och fienden.

Här i byn är det lika underbart vackert som jag kommer ihåg. När jag svängde upp bilen mot huset ryste det i mig. På sätt och vis så välbekant och ändå inte. Här har jag tillbringat många semestrar, både jular men mest somrar förståss. I december blir näsan lätt blå när man sticker ut den utanför dörren. Somrarna kommer jag mest ihåg som fina och faktiskt inte så mycket mygg. Kanske för att huset ligger precis vid en sjö så det blåser ofta lite grann. Perfekt!

Nya ansikten som dyker upp. Kusiner som växer upp och skaffar sambo. Inte längre små som man kan busa med. Nu lär vi oss att umgås på ett annat sätt. Till helgen kommer det fler släktingar. Mors 70-års dag som ska firas familjärt så som hon vill ha det.

Ikväll är det en vacker solnedgång här. Och i år kommer jag att kunna se midnattsolen på riktigt. De har huggit ner skog i rätt riktning. Så medans man tidigare år bara har sett solen försvinna bakom träden för att i nästa sekund komma tillbaka så kan man nu se den försvinna vid horisonten. Det blir konstigt att gå och lägga sig medans det är ljust. Ändå är det ljuset på natten som jag nästan saknar mest när jag kommer hem till Kga igen. Det är en fantastisk upplevelse som jag skulle önska att alla fick vara med om någon gång.