Hästar.....och små människor

En mule snuddar vid min kind och blåser varm luft över ansiktet. Jag blir alldeles varm och lycklig att stå i manegen med en så kärvänlig ponny.... Jag smeker den över halsen och låter E klara sig själv uppe i sadeln. Det gör hon alldeles ypperligt så jag kan fortsätta att gosa med den underbara lilla hästen. Motvilligt drar jag mig därifrån när E är klar och lektionen ska starta. Sådana stunder hämtar jag ny kraft och lusten att börja rida igen växer sig starkare. Lilla E på 12 år har ingen aning om hur mycket det har betytt och betyder för mig att få följa med henne till stallet varannan vecka. Hon har fått mig att övervinna rädslan att gå in och ta hand om hästarna igen. Idag galopperade hon för första gången - jag var så stolt! Det var som om det var min egen dotter som red på den gulfärgade ponnyn med svart man. Från att hennes mun var som ett streck sekunderna innan till att förvandlas till ett soligt ansikte. Vilken fröjd att se!

I morse var jag på utvecklingssamtal med min son och hans far. Samtalet gick ut på att sonen skulle tala om vad han tycker är roligt i skolan och vad han vill förbättra. Inte förvånansvärt så var det roligast med fotboll och innebandy medans skrivning och läsning var något han vill bli bättre på. Helt ok tycker jag.... han hinner nog lära sig läsa också. Det som inte var så kul att höra var att en kille i parallellklassen har dunkat bla hans huvud i golvet och i väggen. Det känns så otäckt att jag helst inte vill skriva om det. Läraren skulle ta upp det med berörda men erkände att den här killen är "känd" för bus och tråkigheter. Hemskt! Jag ser honom med sin far på fotbollsträningarna men förutom att knuffas för att komma fram först till bollen har jag inte sett honom bråka. Vågar han inte när hans pappa är med? Nu blir det täta förhör med skolan vad de gör åt saken... Tydligen är inte min son den enda som blir utsatt för det heller. Jag känner mig så arg så jag skulle vilja ta "ungen" i kragen och tala om ett och annat för honom... Men det får man ju inte :-) Efter samtalet måste jag åka till jobbet men det bar emot att lämna S där. Helst skulle jag vilja vara en skyddsängel som svävar över honom under dagarna eller snarare en bålgeting beredd på attack!

Hästar är lättare..............

Lite senare

Inget får en att glömma ledsamheter som arbete. När jag var på väg hem såg jag på långt håll ett par som var ute och gick med några stora vita djur. Jag insåg snabbt att det var 6 vita spetsar men på långt håll såg de ut som tjocka vita ulliga får. Jag drog faktiskt på mun....

Senare var det rodd träning. Idag fick jag gå själv för mina "träningskompisar" kunde inte. Det var den ena av dem som drog iväg med mig första gången och för det blir jag henne evigt tacksam. Inte var det så roligt till att börja med men "it's growing on me". Finns inget bra svenskt uttryck. Nu gör det mig inget att gå iväg själv... Jag har börjat bli en träningsnarkoman, ha ha... trodde jag väl aldrig om mig själv....

Memento Vivere!

Den här bloggen har jag skapat för mig själv. Så att jag kan skriva ner alla tankar som flyger runt i huvudet just nu. Jag har alltid skrivit av mig men det verkar också vara något som jag har glömt bort de senaste åren. När man ser det på pränt får man distans på något sätt...

Memento vivere betyder att man ska komma ihåg att leva. Ända sedan jag läste dikten som Edgar Allan Poe skrev om vad som stod på en gravsten har jag försökt att leva fullt ut. I perioder har jag glömt bort det och när jag sedan har vaknat upp förbannat mig själv för de val jag gjort. Tyvärr har jag tappat bort dikten vid någon av alla byte av bostad som jag har gjort men jag ska leta upp den igen. Texten finns ju i mitt inre ändå men att återge den här ger jag mig inte på. Memento vivere påminner mig om hans dikt.

Igår gjorde jag en människa förtvivlad. Det var hemskt och precis lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Om vi ändå kunde ha pekat på saker som att vi hade bråkat och varit osams. Jag trodde jag skulle känna lättnad, kanske inte glädje men ändå ett lugn. Men istället är jag gråtfärdig och kan inte sluta tänka på alla roliga saker vi gjorde ihop. Jag tänker bara på hur definitivt slut det är. När vi var tillsammans såg jag bara de negativa sidorna och nu när jag försöker få fram dem kommer jag inte ihåg dem längre.