Ena sekunden jätteglad över mitt lyckade framträdande med körbandet och i nästa sekund bleknade allt bort för en oro över sonens magvärk som inte gav med sig. Det kom och gick och för att göra en lång historia kort så slutade det med operation av navelbråck i tisdagskväll. Då hade han legat inne sedan måndagskväll med magsmärtor för då fick vi nog. Vi hade redan varit inne både lördag och söndag och blivit hemskickade med diverse förklaringar som vi i vår okunskap trodde på. Men i måndagsnatt blev det två röntgen utan resultat innan man konstaterade felet. S har varit jätteduktig och tålig och jag är så stolt över honom. Det var en hel del han fick stå ut med under de här dagarna. Jag är så lättad att han äntligen är på bättringsvägen. Vi åkte hem i onsdagseftermiddag och från att ha gått dubbelvikt så kan han studsa runt rätt så bra nu. Såret gör mest ont på nätterna. Han får inte spela fotboll osv på tre veckor och hur jag ska lyckas hålla honom i stillhet så länge kan man ju undra :-)!
När något händer med ens barn förstår man verkligen hur lite allt annat betyder. Nu när S börjar bli bättre kan jag ta in resten av världen igen och tankarna går till jobbet förståss. Där är väl allt en enda röra nu när jag sprang därifrån i tisdagsmorse. Men vad gör det? Ett jobb är ju bara ett jobb egentligen. Varför låter jag det ha så stor påverkan på mitt liv i vanliga fall? Jag mår ju inte bra av det. Stressar den ena dagen efter den andra... Till vilken nytta och för vem?
Inget aprilskämt
1 vecka sedan
Oj! Så jobbigt ni har haft det. Det var därför det var så tyst på bloggen. Skönt att S är bättre igen. Jo, det där med jobbet. Jag känner igen det. Man låter det betyda alltför mycket egentligen, och inget av det stannar kvar någon längre tid.
SvaraRaderaKram, Maggan
Skönt att höra att S mår bättre nu :), men visst är det extremt jobbigt när ens barn lider och har ont. Allt annat bleknar, det enda som gäller är att de blir friska. Så är det bara. Sköt om er och trevlig helg! Kram
SvaraRadera