Att söka nytt jobb

Sitter här min sista "lediga" lördag och funderar på varför man "bondar" med en del människor och en del inte. Det här med att vara på anställningsintervju är ingen picnic. För det första, vad ska man ha på sig? Hur ska man se ut i håret, ska det vara löst hängande som jag har det oftast. Eller ska man sätta upp håret för att man kanske ger ett mer seriöst och affärsmässigt intryck? Ska man ha kavaj eller en tröja? Blir det för mycket med kavaj? Två gånger har jag varit på intervju där jag kände mig "overdressed" med kavaj. Igår var jag på intervju där jag kände mig för dressed down med en tröja och hängande hår. Dags att verkligen fundera på kläd- och hårstil om/när jag går på nästa intervju. Vilket intryck vill jag ge? Jag ska erkänna att jag nog inte var så "på" inför gårdagens intervju. Det var en allmän intresseintervju så den kändes inte så viktig. Hm... my mistake tror jag. Kanske jag gav ett intryck av att jag inte är så kompetent som jag åtminstone vill framstå (ha ha). Har jag sumpat mina chanser att få en mer avancerad tjänst nu via den här firman?

Förra veckan var jag på en annan anställningsintervju där jag åtminstone hade rätt kläder och frisyr. Ärligt talat, mannen som skulle anställa var stel som en pinne och väldigt korrekt. Han motsvarade alla mina fördomar om det företaget. Ganska komiskt egentligen och kanske inte alls sant men jag kände ingen "connection". Det gjorde inte han heller visade det sig eftersom han valde en annan kandidat. Nåväl, jag var en av tre så jag får vara glad åt det. Och ska jag säga en annan sanning så är jag inte så intresserad av att arbeta på det företaget. Men just nu känns det inte som jag kan vara för storbjuden.

Att gå på anställningsintervju är så nyttigt och lärorikt. Främst för en själv tror jag. Helt plötsligt blir man ju tvungen att fundera på vilka starka/svaga sidor man har. Och det ska ju spegla yrkeslivet - inte hur man är som privatperson. Fast egentligen är man nog inte så annorlunda privat mot arbetsmässigt, eller? En vän sade en gång för länge sedan att hon inte vill blanda ihop sin yrkesroll med sin privatroll. Hon skiljer på arbetet och fritiden och drar en gräns hur nära hon släpper in sina arbetskamrater. Så fungerar inte jag och har nog aldrig gjort. För mig är det viktigt att ha bra relationer på jobbet och gärna få vänner där. Och jag är priviligerad av att ha fått nära vänner som fortfarande finns i mitt liv trots att jag har bytt jobb.

Så hur blir det framöver? Ingen aning om jag kommer att byta jobb, bli arbetslös eller bli kvar där jag är idag... Men jag vet i alla fall att varje ansökan, varje möte med en potentiell arbetsgivare kommer att lära mig något mer om mig själv.

Och jag har ju fortfarande en önskan kvar. Så nästa gång en stjärna faller....

When the heartache is over....

Häromdagen ringde en gammal kärlek. Jag blev förvånad men ändå inte. Funderar på varför han fortfarande vill ha kontakt? Vad som känns rätt för en kan vara helt fel för någon annan? JAG har själv funderar rätt mycket på den här kärleken sedan november då han senast hörde av sig. Inte för att jag vill tillbaka eller ångrar mig men agerandet i sig stör mig. Ja, jag erkänner det. Funderar på hur vissa människor kan säga att man är "en fantastisk människa" och gråta hejdlöst när det tar slut för att sedan knappt ett halvår hitta någon annan som också är fantastisk och helt rätt antar jag. Guuuuuuud vad jag låter bitter! Men det stör mig och jag kan inte förstå det??!! Jag kan erkänna att jag inte alls har någon lust att höra vad "dom" hittar på och vad "dom" ska göra härnäst. Det kan ju låta som jag inte har kommit över honom men är mer ledsen och besviken för att det var så lätt för honom att gå vidare medans det tog mig ungefär 2 år att bearbeta klart. Trots att det var jag som gjorde slut!

Nu har jag äntligen kommit till en punkt där jag knappt ser det motsatta könet.
Så j-a trist egentligen! What have I become? En gammal nucka? Jag tycker bara det är så skönt att slippa berg- och dalbanan känslomässigt. Det är lugnt och skönt och jag kan ägna mig helhjärtat åt sonen när han är här. Men inte vill jag känna så här för resten av livet.....

Det ljusnar....

Jag har det oförskämt bra här hemma. Värken i magen släpper alltmer och det är så skönt. Idag är inget promenadväder med snön som öser ner ute men oj vilka fina dagar jag har fått tidigare. Solen värmde riktigt varmt igår på morgon promenaden. Jag tog nog i lite igen igår. Glömmer bort att allt inte riktigt är ok i magen än så jag fick tillbaka "håll" känslan igen. Känner av det idag också men jag kan leva med det.

Jag lär mig för varje dag hur magen fungerar och hur mycket jag kan äta. Det är en svår balansgång för jag vill ju inte bli dålig igen som första kvällen hemma. Igår upptäckte jag att tonfisk är gott att mixa med Keldas Caribian soppa. Mums! Ytterligare en ny smak att lägga till.

Ibland glömmer jag bort att magen är mindre än förrut och tar en vanlig klunk av vatten eller kaffe. Kommer på det när den finns i mun och då är det plötsligt väldigt mycket kaffe i mun. Försöker svälja ner lite i taget...Prova det - inte så lätt!

Det jag just nu gillar minst med operationen är sprutorna jag måste ta varje kväll. Tack och lov är det bara 4 gånger (kvällar) kvar. Det är blodförtunnande medicin som ska förhindra att man får blodproppar. Och det har man ju ingen lust med så jag sticker in nålen varje kväll och sprutar in "skiten". Jag tycker man borde vänja sig men det gör mer ont för varje gång jag gör det. Usch vad gnällig jag låter.

Men trots sprutorna som ju faktiskt är ett litet kapitel i livet så är jag så glad att jag har gjort operationen. Från i fredags tills igår onsdag hade jag gått ner 4 kg till. Nu väger jag mindre än jag har gjort på över två år. Och det går så lätt! Ställer mig på vågen och blir lika häpen varje gång. Vill hoppa på den för det kan ju inte vara sant! Men den står kvar på samma ställe och jag blir så glad! Äntligen lyckas med något som jag har förutsatt mig!

Den här låten........... åh vad den är bra! Sommmmmmmmmmmar........................

http://www.youtube.com/watch?v=hzcA9OdR-CM

Gary Moore - Still Got The Blues (Live)

Till minne av Gary Moore.
Jag har många speciella minnen som kommer tillbaka när jag lyssnar på hans musik....

Celine Dion - I'm Alive

Och så landade jag!

Gisses att jag var glad när operationen var över och jag hade överlevt! Ja, det var kanske fjantigt men nervös var jag! Så nu vet jag hur det går till när man blir sövd och ok... Det var kanske inte läskigt så men när de kom med syrgasmasken och tryckte ner över mun och näsa och jag inte fick luft (fick jag ju) då var jag inte kaxig! Innan hade de spänt fast både armar och ben och jag reflekterade inte så värst över det just då. Tyckte det var lite konstigt - jag hade ju inte tänkt gå någonstans. Sedan sövde de mig och tur var väl det för jag var i upplösningstillstånd och ville inte vara med längre. Nästa grej jag kommer ihåg är hur någon ropar mitt namn och jag var tillbaka på jobbet! Jamen hur dumt är inte det då? Att man ska drömma om jobbet mitt i alltihop! Jag försökte resa mig men inte kom jag loss inte. Paniken infann sig såklart innan jag fattade vart jag var. Sedan fick jag sova igen. Skönt! Nästa gång jag vaknade var på Uppvaket och sedan var nästa aktivitet igång. Upp på toa, sa de snälla sköterskorna. Du måste få igång nr 1. Nä, jag vill bara sova!

Men det gick det med till slut och sedan har jag sakta men säkert återvänt till en ny verklighet! För så känns det verkligen! Det är som att lära sig äta och dricka på nytt. I början snurrade tankarna: Hur mycket kan jag dricka i taget? Hur ska jag kunna äta när jag inte är hungrig? Är det här mättnadskänsla eller såren som gör ont? I början var jag övertygad om att den gas som sprutas in för att lyfta buken var det som gjorde ont. Det känns som att ha håll i sidan. Jag har också ibland ett tryck över bröstkorgen och man rapar mycket. Attraktivt va! Men sedan förstod jag att det ju är en kombination med att de har varit inne och flyttat och grejat med tarmar och magsäck och det är därifrån smärtan kommer. Men med ett par alvedon så klarar man sig rätt bra! Jag håller också på att övervinna obehaget att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Yeak! Men hellre det än att få blodproppar! Så in med nålen och spruta på... snart har 10 dagar gått och jag slipper det!

Men idag är det som att se ljuset i tunneln. Idag är första dagen som smärtan i sidan inte är lika påtaglig. Trycket över bröstkorgen känns inte lika jobbig och jag är i fas med vad jag ska äta och dricka. Det känns som det går åt rätt håll och det är så skönt. Det ska nog bli ordning på det här också!
Nu ska jag gå ut på min motionsrunda som idag kanske inte blir lika lång som igår. Tog i lite för mycket igår och kände mig allmänt orkeslös efteråt. Så idag ska jag inte vara lika ambitiös men vara nöjd med att jag helt plötsligt motionerar också.

Det närmar sig....

Jaha, då ska jag strax iväg. Idag läggs jag in och i morgon blir det operation om allt går som det ska. Känns spännande och läskigt och ovisst och allt möjligt. Jag ser fram emot våren när operationen är gjord men har lite ångest för själva operationen.

Jag har kramat och pussat på S hela tiden sedan förra torsdagen så han undrar väl om jag har fått spel. Vi har haft så kul de här dagarna samtidigt som han har tyckt att jag har varit så dum som jag inte har köpt hockey målvaktsbenskydd till honom. Men jag tyckte de var för dyra att köpa nya när man bara spelar hemma på gatan. Så jag har jagat vänner och bekanta men ingen hade några. I går skulle en arbetskamrat ta med sig vanliga hockey benskydd och det ville han också ha fast vi hade ett par gamla skruttiga som jag hittade på Loppis i lördags. När hon öppnade bagageluckan låg de där: Hockeymålvaktsbenskydden!!!! Jag bara stuttsade! Men du hade ju inga skrek jag. Nja, de där är egentligen street hockeymålvaktsbenskydd, sa hon förläget. Jamen de är ju toppen, ropade jag tillbaka och så fick hon en stor kram. Sonen kommer att bli så glad!!!! Och det blev han! Så om jag inte gör något mer för honom så har han i alla fall fått hockeybenskydd!

Tack för all support och stöttning inför min operation! Det är så skönt att ha er som mina vänner!!!!!! Jag är så glad och tacksam för att jag har så många runtomkring mig att luta mig mot! Utan er skulle jag inte våga hälften av allt jag hoppar på! Ni är mina små brädor som håller mig uppe när jag behöver luta mig! Stor kram till er alla!

Nu hoppar jag!