When the heartache is over....

Häromdagen ringde en gammal kärlek. Jag blev förvånad men ändå inte. Funderar på varför han fortfarande vill ha kontakt? Vad som känns rätt för en kan vara helt fel för någon annan? JAG har själv funderar rätt mycket på den här kärleken sedan november då han senast hörde av sig. Inte för att jag vill tillbaka eller ångrar mig men agerandet i sig stör mig. Ja, jag erkänner det. Funderar på hur vissa människor kan säga att man är "en fantastisk människa" och gråta hejdlöst när det tar slut för att sedan knappt ett halvår hitta någon annan som också är fantastisk och helt rätt antar jag. Guuuuuuud vad jag låter bitter! Men det stör mig och jag kan inte förstå det??!! Jag kan erkänna att jag inte alls har någon lust att höra vad "dom" hittar på och vad "dom" ska göra härnäst. Det kan ju låta som jag inte har kommit över honom men är mer ledsen och besviken för att det var så lätt för honom att gå vidare medans det tog mig ungefär 2 år att bearbeta klart. Trots att det var jag som gjorde slut!

Nu har jag äntligen kommit till en punkt där jag knappt ser det motsatta könet.
Så j-a trist egentligen! What have I become? En gammal nucka? Jag tycker bara det är så skönt att slippa berg- och dalbanan känslomässigt. Det är lugnt och skönt och jag kan ägna mig helhjärtat åt sonen när han är här. Men inte vill jag känna så här för resten av livet.....