Relationsfunderingar

Relationer är inte lätt att få till. Eller är det allt bagage man släpar med sig som komplicerar saker? I början av en relation så är allt frid och fröjd och alla eventuella avvarter partnern har med sig eller har för sig känns om inte bra så ändå acceptabelt. Och visst är vi människor funtade så, kanske för att man ska träffa någon överhuvudtaget? Eller är det kanske andra sinnen som styr i början av en förälskelse? Efter ett tag när den första stormande och förblindande processen börjar övergå i en mera vardagsliknande förhållande så börjar man skava lite på varandras egenheter. Gnuggar lite mot varandra precis som båtar... Tankar börjar komma om varför den andra personen gör så eller säger så eller inte gör det eller inte säger det... Ifrågasättande och lite irritation...

Det är ju så fånigt egentligen men ibland är det som att orden inte finns där. Det går liksom inte att säga hur man känner. Man börjar ta hänsyn och det finns en rädsla att såra den andra... Vi har lärt känna varandra bättre och i och med börjat att också se den andres sårbarheter och de vill man helst inte röra. Inte jag i alla fall. Men ändå dyker känslan av att vara tydlig upp. Att säga att det där som du gör inte stämmer överens med vad du sade från början.Vill finnas där för att stötta. Har det betydelse för mig om det blir en livsstilsändring eller ej? Ja, hela mitt jag finns med i den här relationen och jag vill inte bli lämnad kvar ensam. Men det kan man ju aldrig garantera. Nej, men varför ska man utmana ödet om man kan leva på ett annat sätt? Är det tillräckligt viktigt eller går det att "försaka" en period för att det i långa loppet blir ett bättre och lättare liv? Eller kan jag leva med vad som finns idag och acceptera det? På något sätt acceptera att vi bara vet vad vi har idag och vara nöjd med det och ändå leva fullt ut och "Go all in"?

Livserfarenheten präglar oss och formar oss. Minnen, erfarenheter, miljöer osv har vi med oss in i en relation och vare sig man vill eller inte så påverkar de oss i vårt beteende. Hur vi agerar i olika situationer. Jag till exempel blir agressiv och går till attack när jag egentligen blir ledsen. Men det får ingen se. Men varför är det så svårt att visa sig ledsen och gråta - det är väl ingen svaghet egentligen? I situationer när jag inte når fram till min partner, blir jag alldeles kall och tror genast att han ska lämna mig. En bit av muren som håller mitt hjärta intakt sätts upp igen. Försvarsmuren som har rivits är snabbt på väg upp igen. Den var skörare än jag trodde. Det är svårt att lita på att en ny människa verkligen står där i alla väder. Endast tid kan visa om orden verkligen är sanna.

Familjeband påverkar en relation också, på gott och ont. Där man tror att det ska vara enklast och lättast att nå fram och få ett godkännande bli det den mest segdragna och svåraste utmaningen medans det jag var mest rädd för flyter på riktigt bra utan några större problem. Kanske tur det för det är alltid svårare att hantera sitt eget blod än någon annans. Mycket lättare att stå med ena foten utanför och stötta när det blir ett steg framåt och två steg bakåt. Tiderna förändras och livet går vidare... svårt att acceptera när man vill att livet ska vara som det alltid har varit... Tålamodet prövas men tiden går i alla fall och med tiden kommer förhoppningsvis förnuftet och känslorna ikapp varandra och det blir lättare - för oss alla - I'm not giving up!

I'm back...

Wow, här har jag hittat tillbaka till min blogg efter väldig lång frånvaro! Har ju inte skrivit sedan i maj ser jag. Mer än 6 månader senare läser jag vad jag skrev då och blir nästan lite full i skratt för det var ju något på gång men inte kunde jag ana vidden av det.

Något som har känts alldeles för stort att skriva om. Rädd för att det kanske inte skulle vara. Ville inte sätta ord på känslorna av rädsla att något skulle göra så de inte blev sanna om de utalades högt. Ibland tror jag faktiskt fortfarande inte på att det här händer mig! Att jag skulle träffa min själsfrände, ja visst hoppas man, men ändå. Hade inte det tåget gått?

Det stämmer verkligen att när man minst anar det så dyker Han med stort H upp. Till utseendet, inte alls vad jag hade föreställt mig men i själen precis någon som matchar mig. Att kunna vara sig själv, helt och hållet, är också något som man har läst om man ska ta fasta på. Här är allt så enkelt, behöver inte låtsas eller göra mig till. Jag kan vara sur och grinig, barnslig och fjantig, skojjig och allvarlig. Allt bara är precis som det är. En underbar känsla!

Han har ett sätt som charmar även sonen så jag kan slappna av och njuta när de munhuggs och busar med varann. S sade häromdagen: Kommer inte L ikväll? Nä, svarade jag. Va tråkigt, fick jag till svar och det känns så gott inom mig då. L är accepterad och det är skönt att inte behöva oroa sig. Det finns stunder när S får utbrott men det bekommer inte L. Han bara säger: ja ja, men så är det med barn. Det är väldigt skönt att inte stå ensam när det stormar. Tryggt att kunna luta sig mot någon annan vuxen som stöttar i med och motgång. Puberteten närmar sig och det märks!

Vi lever varannan veckas liv vilket oftast fungerar bra. Lite kappsäckskänsla men nu har jag börjat lämna saker hos honom och han gillar det. Blir nog svårare att göra rum för hans grejor hos oss.... För sonen och jag har alldeles för mycket saker! Kanske bra tillfälle att rensa och skänka till Myrorna... Men först ska vi fira jul!

Energitjuvar nr 2

Idag har jag haft ett möte med en avdelning som jag också har börjat kalla energitjuvar. Jag var totalt tömd på energi när jag kom därifrån. Varför är det så att vissa personer bara ser sig själva som offer och verkar oförmögna att se något positivt i sitt jobb? Det är meningen att mötet ska vara ett ömsesidigt utbyte av information men för det mesta är det väldigt enkelriktat från min sida. Bad om två namn idag som frivilliga att kolla ett dokument och det blev helt tyst. Där sitter 10 personer och ingen säger något! Har funderat mycket under det här året när jag har lärt känna dem ganska bra genom att vi har delat kontorslandskap och fikalista. I början tyckte jag synd om dem som upplevde sig utan stöd av chef, dålig support från speditören och alltid hade så mycket att göra. Låter ju verkligen inte som en rolig arbetsmiljö! Men idag insåg jag att man inte bara kan få och kräva hela tiden. Man måste ge något tillbaka också!

I morgon är det körtorsdag. Jag har tränat på körlåtar och förberett mig mentalt. När jag har gått här i väntans tider svalnar liksom det jag har sett fram emot. Därför känns det spännande att åka iväg i morgon och se om det blir som jag har funderat på. Fortsättning följer...

Java Jive med Manhattan Transfer

Energitjuv

På sista tiden har jag gång på gång blivit påmind om en av de orsakerna att det inte höll mellan min sons far och mig. Även om han tog steget hade nog jag gjort det förr eller senare. Hur många gånger var vi inte osams eller åtminstone jag irriterad på honom pga våra olikheter. Varken förr eller senare har jag dragits till min absoluta motpol så som han attraherade mig. Idag kan jag äntligen säga att jag är glad att han inte har så stor del i mitt liv längre! Kanske äntligen kan sluta att klandra mig själv för att vi inte lyckades hålla ihop för sonens skull.

I helgen har han haft S extra och varit en sväng till sin sambos släkt i Gästrikland för att fira ett födelsedagsbarn. S ville så gärna följa med och varför skulle jag neka det? Självklart för mig att han ska få vara med. Det enda jag frågade var när de skulle komma hem ikväll. Det skulle inte bli så sent, vid 19-tiden trodde exet. Han till och med sade att det är ju skoldag i morgon och S ska ju upp. Planerar som vanligt min tid efter hans förmodade återkomst hem.

Hej och hå, fick nyss ett sms att de åkte förbi Falun nu. Vilket betyder ankomst Karlskoga tre timmar senare. Om man inte stannar och äter någonstans. Då blir det ännu senare. Sånt här gör mig fruktansvärt arg. Först och främst ruckar han på sonens vila inför morgondagen. Nu sover han i bilen vilket gör att han inte kommer att kunna somna ikväll, vilket gör att han är jättetrött i morgonbitti. Sedan tar han ingen hänsyn mig och hur jag har anpassat min dag till när de förmodas komma åter. Jag förstår inte hur han tänker över huvudtaget! Och det värsta är att han inte kräver att jag ska vara här. Att ifall jag skulle vilja göra annat så är det inga problem för honom att ta med sig sonen hem och så är det inget mer med det. Men jag antar att S vill hem hit fast det blir sent. Och om jag skulle ha gjort planer och sonen skulle ringa och vilja komma och jag inte kan ändra så skulle jag ha jättedåligt samvete och då blir inte ev andra planer roliga i alla fall.

Hur tacklar man sådana här människor egentligen? Å ena sidan vill jag skälla ut honom när han kommer men å andra sidan blir det ju inte bättre för sonen heller om vi blir osams. Nä, jag biter ihop och bidar min tid. Det kommer säkert tillfällen när jag har igen det. Men min respekt har han förlorat för länge sedan!

Söndagskonsert med Sonoruskören

Konsert i Vallakyrkan i Degerfors i eftermiddags. Övning innan med kördirigentens pojkvän och pianist. Hoppas de håller ihop så har vi fått en pianist som vi så väl behöver på köpet! Tjugo minuter innan konsertens början var det tre gäster som bänkade sig. Nåväl nu hade vi i alla fall lika många som vi hade en gång när vi sjöng i en liten håla i Danmark för länge sedan. Det var också en höjdare men det är en annan historia. Som tur är droppade det in lite mer konsertbesökare allteftersom och när klockan slog fyra var det i alla fall halvfullt. Prästen, inhyrd från Karlstad pratade väldigt lättsamt och var enkel att ta till sig.

Timmen blandades med psalmer, trevligt småprat av prästen om bland annat pilgrimsvandring i Spanien och våra vår- och sommarsånger. Vår dirigent bjöd också på två solosånger: "Ge mig din dag" och "Visa vid vindens ängar". Så vackert! Vår pianist kompade oss på två sånger med bravur och när sista melodin klingat ut var vi alla nöjda och glada. Vår publik klappade hjärtligt och troget även om vi chockade dem med att avsluta med Super Trouper. Medelåldern var hög bland gästerna och det var den enda engelska sången vi sjöng, till deras tacksamhet skulle jag tro.

Vi sjöng:

• Den blomstertid nu kommer (inte psalmvarianten)
• Ut i vår hage
• Blommande sköna dalar (Under rönn och syren)
• Vårvindar friska
• Kärleksvals
• Super Trouper

Vi var några stycken som stannade kvar på kaffe och det var skönt att varva ner tillsammans efteråt. Ett lätt pirr i kroppen och hade velat sitta kvar en stund till och njuta av ögonblicket. Underbart är kort!

Uppdatering

30 januari,hmm... det var ett tag sedan jag skrev, igen. Det är som att tiden flyger iväg och när man använder datorn hela dagarna är det inte alltid så lockande att börja om på kvällen igen. Ibland känns det inte som det händer så mycket i livet heller. Jobbar, jobbar, jobbar.... går på kören, fotbollsträning med sonen, jobbar, jobbar, jobbar.... Men jag säger inte att livet är tråkigt för det tycker jag absolut inte. Jag har jätteroligt på jobbet även om jag får kavla upp ärmarna och aldrig är sysslolös. Jag har ju fått fast jobb så nu tittar jag bara framåt. Äntligen verkar det komma in en vikarie i sex månader också tills den andra tjejen kommer tillbaka. Hoppas hon är lättlärd och social! Kören har sjungit in vårsånger på Berget och Knutsbol. Precis som det ska vara. Vår körledare är sträng och övar stenhårt med oss. Jag har inte varit helt tillfreds med henne men nu börjar jag acceptera henne. Man kan inte gilla alla människor och vi kommer nog aldrig att bli goda vänner men jag respekterar henne och det får räcka. I morgon blir det konsert i kyrkan på eftermiddagen och den 16 juni ska vi sjunga Man in the Mirror bla i Degerfors Folkets Park. Annorlunda tolkning eftersom vi ska göra den ackapella. Vi sjunger nästan allt ackapella nu för tiden. Lite tråkigt ibland men vi har ingen som kan spela piano. Fördelen är att vi har blivit bättre på att hålla rätt ton hela låten och sjunker in längre så mycket som vi kunde göra tidigare. Sonens lag har börjat med seriespel den här säsongen så nu har vi match nästan varje helg. Vi möter Karlstad, Kristinehamn, Filipstad bland annat. Kul med nya lag men man blir ju så engagerad. Ibland får jag bita mig i tungan för att inte skrika och hejja för mycket. Det är ju ändå tränarna som ska peppa osv... Kul är det i alla fall! Hemma har jag äntligen tagit tag i förrådet och håller på att byta panel. Det blir så fint! En sida är uppe och är grundmålad. Nu fattas två färgstrykningar och att måla dörren. Andra sidan har lite panel kvar att bryta bort och sedan tar pappa över och spikar dit ny panel. Det har gått bra att jobba ihop. Han börjar bli till åren pappa men än kan han. Vi tar det lite lugnt och kör inte så långa dagar och det är nog bra för han har inte samma ork längre. Men jag är så glad och tacksam för att han hjälper mig! I år är min sommarsemester ett oskrivet blad. Jag som brukar ha planer och veta exakt vad jag ska göra vid den här tiden på året har fyra veckor som är blanka. Det känns ganska bra faktiskt men jag vet att jag inte vill sitta hemma själv i alla fall. Då blir det så tyst och tomt och rastlösheten kommer att sprida sig i kroppen! Men än finns tid att få idéer!

Jobb(iga saker)

Idag har jag klarat av ett av mina måsten för de närmaste tre veckorna. Puh vad skönt! Bockar mentalt av dem inombords. I morgon ska jag ta itu med nästa. Har två måsten som jag ska fixa denna vecka. Båda lika jobbiga men ack så skönt när det är gjort. Måste dessutom förbereda för nästa veckas måste. Den avlöper också på en måndag. Lika bra det så resten av veckan kan avnjutas i lugnare tempo (kanske). Ja, jag pratar om jobbet. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket! Nä, usch så vill jag inte tänka men ibland skulle man ju behöva hålla tand för tunga och inte ta på sig så mycket på en gång! Jag vill göra ett bra intryck och jag vill lära mig nya saker men just nu känns det som om jag har tagit mig vatten över huvudet!!!

Dags för en kvällsmacka - sedan koppla av en stund framför tvn...