Energitjuv

På sista tiden har jag gång på gång blivit påmind om en av de orsakerna att det inte höll mellan min sons far och mig. Även om han tog steget hade nog jag gjort det förr eller senare. Hur många gånger var vi inte osams eller åtminstone jag irriterad på honom pga våra olikheter. Varken förr eller senare har jag dragits till min absoluta motpol så som han attraherade mig. Idag kan jag äntligen säga att jag är glad att han inte har så stor del i mitt liv längre! Kanske äntligen kan sluta att klandra mig själv för att vi inte lyckades hålla ihop för sonens skull.

I helgen har han haft S extra och varit en sväng till sin sambos släkt i Gästrikland för att fira ett födelsedagsbarn. S ville så gärna följa med och varför skulle jag neka det? Självklart för mig att han ska få vara med. Det enda jag frågade var när de skulle komma hem ikväll. Det skulle inte bli så sent, vid 19-tiden trodde exet. Han till och med sade att det är ju skoldag i morgon och S ska ju upp. Planerar som vanligt min tid efter hans förmodade återkomst hem.

Hej och hå, fick nyss ett sms att de åkte förbi Falun nu. Vilket betyder ankomst Karlskoga tre timmar senare. Om man inte stannar och äter någonstans. Då blir det ännu senare. Sånt här gör mig fruktansvärt arg. Först och främst ruckar han på sonens vila inför morgondagen. Nu sover han i bilen vilket gör att han inte kommer att kunna somna ikväll, vilket gör att han är jättetrött i morgonbitti. Sedan tar han ingen hänsyn mig och hur jag har anpassat min dag till när de förmodas komma åter. Jag förstår inte hur han tänker över huvudtaget! Och det värsta är att han inte kräver att jag ska vara här. Att ifall jag skulle vilja göra annat så är det inga problem för honom att ta med sig sonen hem och så är det inget mer med det. Men jag antar att S vill hem hit fast det blir sent. Och om jag skulle ha gjort planer och sonen skulle ringa och vilja komma och jag inte kan ändra så skulle jag ha jättedåligt samvete och då blir inte ev andra planer roliga i alla fall.

Hur tacklar man sådana här människor egentligen? Å ena sidan vill jag skälla ut honom när han kommer men å andra sidan blir det ju inte bättre för sonen heller om vi blir osams. Nä, jag biter ihop och bidar min tid. Det kommer säkert tillfällen när jag har igen det. Men min respekt har han förlorat för länge sedan!