Mitt dolda jag...

Jag är exhibitionist. Ok, jag erkänner. Att stå på scen och sjunga i en mikrofon och känna att man får med sig publiken. Bara kören i och för sig men å andra sidan... De kan vara kritiska också. Det var himmelriket igår kväll... The Rose och Black Magic Woman, den andre hellre än bra.... Hade knappt hört låten men med lite vin innanför kroppen vågade jag allt! Oj vad roligt det var! Jag ska erkänna en sak till: Jag hade kunnat stå kvar hela kvällen och sjunga... Ha ha... så roligt var det!

Missunnsamhet

Vad är det som händer med människor i en pressad och stressad situation? Kanske inte så konstigt att det gick att påverka människor så lätt i ex. andra världskriget? När man inte ens kan hjälpa varann att utvecklas och uppmuntra till att prova på nya utmaningar i det dagliga livet... Jag förstår inte missunnsamheten och inskränktheten jag har fått bevittna den här veckan. När det kollektiva ska värnas om så att det förhindrar människan att få uppleva något nytt! När det egna jaget känner sig så hotat att man uppmanar andra att göra saker som inte för något gott med sig. Och varför gör dessa människor det? Vart finns den egna självinsikten då? Att människor är så lättpåverkade att det sunda förnuftet bara flyger iväg. Beteendet hindrar personlig utveckling och sprider ännu mer negativa vibbar... Den nedåtgående spiralen blir bara större och större. Vad säger dessa människor sedan - när det är försent? "Jag förstod inte vad jag gjorde... Jag visste inte vilka konsekvenser det skulle få..."

Hur räddar man någon som inte verkar vilja bli räddad? Jag ror och ror men jag tar in vatten....

Villkorslös kärlek

Idag har det varit en bra dag! Jag har fått kramar av min son och att känna de där små armarna runt mig betyder allt! Att få vara delaktig i hans liv... jag njuter av varje sekund....

11 september

Sen kväll och regnet faller mjukt mot mitt fönster. Det är becksvart ute men varmt... Borde gå och lägga mig men har ingen lust... Söndagens program är redan bestämt men vill njuta lite av min egen tid. Tystnad och att bara få vara i lugn och ro har blivit så viktigt för mig. Vardagen snurrar så fort med krav och måsten. Ibland mina egna påtvingade "ska bara". Men nu är det lördagkväll och jag kan tända ljus och njuta av min egen tid....

"Stillhet är nyckeln till livets gåta"

Vad är nytt från senast?

• Två dagars vistelse i Oslo tillsammans med framåtskapande kollegor gav mig andrum och ny energi...
  
• Sonen träffade målstolpen i senaste fotbollsmatchen, var dessutom lagkapten i ena matchen och målvakt i andra...
  
• En annorlunda lösning på jobbet kan leda till en bättre arbetsmiljö. Om det går i lås...
  
• Min batteridrivna gräsklippare är min "salvation"....
  
• Sverige har vunnit två landskamper i rad nu. Och "degerforsaren" hänger i. Jag tycker det är kul!!!!
  
• Det rullar på och jag är med på tåget... fortfarande...

Idag är det en ledig dag....

Lördag och inget särskilt planerat. Vad väl jag behöver dessa lediga dagar utan dikterad agenda. Pyssla lite hemma, plocka undan efter veckan. Höra tvättmaskinen gå i bakgrunden. Darin spelar på stereon. Sonen väser fram kommandon till sina Star Wars lego och jag kollar läget på Facebook. Det blåser lite ute - bra - daggen försvinner från gräsmattan - snart dags att ta fram min fortfarande nyhetens behag, batteridrivna gräsklippare. Ännu en maskin som underlättar min vardag. Senare en tur till godisbutiken för veckans godispåse... Jag har det ganska bra faktiskt!

Eftertänksamhet

Ute och plockade kantareller i skogen i fredags. Tyvärr har jag ingen dator så jag kan ju inte ladda upp korten men vi fick en del i alla fall. Grodor var det gott om också. Vad det är tyst i skogen. Tyst och fridfullt! Det är som om man vore alldeles själv i hela världen med bara skogens invånare som sällskap. Fåglarna kvittrade lite på oss men förutom dem och lite älgspillning såg vi inget annat spännande. Det kändes ändå tryggt att inte vara helt ensam för man har ju ögonen i backen så rätt var det är när man tittar upp vet man ju nästan inte vart man är. Då är det skönt att vara två. Vilken terapi det är att knalla runt bland stockar och stenar. Tankarna vandrar fritt och jag inser att livet ju måste bestå av fler saker än jobb.

Av en slump har jag två gånger hamnat mitt i ett finskt program om några människor som går en pilgrimsled i Spanien. Jag får följa med dem när de går från ort till ort. Deras tankar och anledningar till att gå leden. De öppnar sig och ger mig en inblick i deras vardagsliv. Att gå i någon annans fotspår kanske gör en mer ödmjuk och eftertänksam på vad som finns i ens liv. Vad har jag egentligen idag att vara tacksam för? Mycket mer än vad jag uppskattar, säkert. Att höja blicken en smula och se längre än sina egna problem tror jag också kan ge en själv perspektiv på sitt eget liv. Att lyssna till dessa finska vanliga människor som var och en brottades med sina egna demoner men som samtidigt hade gett sig själv gåvan att vandra pilgrimsleden för att komma till någon klarhet får mig att stanna till.... Är det en slump att jag satte på den kanalen just då eller finns det något som styrde mig däråt? Kanske jag också ska ut på en vandring?

Livet är för kort för att låtsas....

Nostalgi...

Nej, jag har inte försvunnit igen. Eller.... det har jag - men bara tillfälligt! Min dator har gått sönder! Ve och fasa! Släpa hem jobbets dator varje dag? Nä... det är jag för lat för! Till helgen kanske???

Förkylningen biter i men jag är på bättringsvägen. Så nu hostar jag skrällande på mina arbetskamrater istället. Trevligt va?!

En av mina förströrelser förra veckan var barnprogrammen på TV. Ja, sonen var hemma. Rätt som det var dök Trasan och Banane upp! Åh vilken nostalgi! "Ja e Olyckan, krasch och banglyckan" osv.... Oj vad han var snygg en gång i tiden. Ja i alla fall tyckte man det då. Han uppträdde tom på Salarna i Folkets Hus i Degerfors. Då stod man där i kön och fick till och med hans autograf. Icke att förglömma Lasse Åberg och Banane. Hm... hans namn fastnade visst inte i mitt huvud. Men vilket program det var. Så roligt och undervisande på ett naturligt sätt. Programmet håller än... fast sonen var inte lika förtjust. Vad ska jag skylla det på? Äsch, det är nog för att han är 8 år nu!

Ikväll blir det Livvakterna del 2. Följ den spännande upplösningen på Kanal 1 kl. 21.00. Det tänker jag göra... Vad vore svensk tv utan danska?!

Och veckan går...

Feberfrossa igår kväll men fast beslutsam om att gå till jobbet idag. När jag stod i badrummet och sminkade mig med svetten lackandes på kinderna omprövade jag mitt beslut. Jag tog av mig örhängena och gick och lade mig igen....

I förrgår läste min son en bok alldeles själv. Högläsning för mig. Sommarens läxa av fröken. En stolt mamma somnade gott den kvällen. Han har inte öppnat en bok på hela sommaren ändå satt läsningen som en "smäck". Va kul det var! Säkert tyckte han det själv också fast han skulle spela cool....

Kan inte hjälpas men varje gång jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret och ser min ljusgula fasad blir jag så glad. Det blev så fint och jag är så nöjd att det äntligen är färdigt. Vilken skillnad!

Dagen idag!

Första dagen på jobbet är avklarat! Efterlängtad av mina kollegor som redan jobbat två veckor betade jag av det ena efter det andra. Försöker hålla kvar vid semesterlugnet inuti mig och lyckas ganska bra...

I kväll har jag monterat ihop min nya gräsklippare. Ingen mer handjagare - nu är det batteridriven miljövänlig klippare som gäller. Det ska bli spännande att prova den...

Mitt i alltihop hörde jag mitt namn ropas med uppjagade röster. Ut på altan och där stod grann "tanterna" och tryckte på andra sidan häcken. "Det springer en råtta runt bland trädgårdarna" löd budskapet smått hysteriskt. Snabbt åkte altandörren igen medans min son skrek upphetsat när han tittade ut genom fönstren mot framsidan. Och mycket riktigt - där sprang en förmodad rädd och vilsen råtta. Vi tryckte inomhus en stund men efter ett tag kom grannen och berättade att råttan faktiskt hade tagit en tugga på falukorven och därmed blivit halshuggen av fällan. Jag tog med mig sonen och så gick vi och tittade på den - nu när den var ofarlig kändes den inte alls så stor och farlig som vi hade tyckt en stund tidigare :-)

Sonen har upptäckt ett nytt spel på Nintendo Wii: Lego Batman.... Han varken ser eller hör när han kommer igång. Men jag trängde igenom och vi avslutade kvällen med boken "Vi vill ha disco". Avsnittet där killen dansade tryckare med tjejen i 1B blev plötsligt väldigt intressant. Ett första tecken på vad som komma skall måntro?!

I'm back

Oj vad sommaren gick fort! Och vad mycket jag har hunnit med! Målning av panelen, byggt altan, varit på små resor här och där. Och främst umgåtts med nära och kära. Byggt relationer, reparerat relationer, nya relationer..... Tänk vad till exempelvis 12 timmar i bil kan ge en nya perspektiv och ge ny självkänsla. Den här sommaren har varit bra mot mig.

Om jag ska välja ut ett minne från sommaren så blir det det här:

En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!

Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...

Väntan....

Inget är som väntans tider! Vem var det som myntade den frasen? Vilket idioti! Skulle vilja använda mig av starkare ord men vad hjälper det? Tiden går inte fortare för det. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jo, det kan man visst få göra. Jag kan förstå sonen som inte alls vill vänta på sin sommarpresent utan vill ha den på en gång. Nu vill vi bara veta! Två dagar kvar...

Ikväll får den här videon tala för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

"Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är"

Livet går...

Det hjälper att vara tillsammans. Att vara nära. Att få finnas i närheten. Behöver inte säga någonting. Vi vet ändå. Tryggheten av att ha känt varandra länge finns där. Det är ett privilegium att umgås. Att ta vara på den här stunden. Ovissheten ruvar men vi låtsas inte om den. Om en vecka vet vi. Till dess är vi här och nu. Vardagen hjälper till att glömma ibland. Jag vill bara vara där. Hur det än blir tar jag med mig lärdomen om vad som verkligen är viktigt:

Kärlek till nära och kära - familjen - de verkliga vännerna...

Det är det som betyder något och som är svårast att förlora. Vad är ett jobb, en romans, ett stulet föremål i förhållande till det?

Ängslan

Så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja skriva. Om rädslan, om oron. Ångest. Litenheten. Utan kontroll. Att stödja fast hjärtat galopperar. Att önska mer än något annat. Be att detta är något enkelt. Intala sig själv att allt är bra - bara en storm i ett vattenglas.

Lägg din hand i min, så är vi starka tillsammans. Så är vi svaga tillsammans. Så är vi tillsammans.

"Livet är en brutal lärare men man lär sig "
C j Lewis

Slut och nya vägskäl

Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...

Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!

Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?