En helt vanlig dag i mitt vardagsliv

Lämna barn lagom till kl. 8 på skolan
Köra lagligt till jobbet - varning för poliskontroller den här veckan
Knacka siffror under tidsbrist på förmiddagen
Statusmöte ang nytt datasystem en timme
Fackligt lunchmöte mumsande på en kebabsallad
Knacka mer siffror under eftermiddagen
Testa nya idéer i nya datasystemet
Fundera och klura
Hämta barn på fritids exakt på tid som avtalat - pust!
Lyssna på Lena och Orup
Göra räkningar
Klura på deklaration och rotavdrag - stön!
Pannkaka med socker - protest från sonen. Inget socker på pannkakorna hädanefter
Kladdkaka med kokostäcke och vaniljvisp
Läsa saga - natta
Prata i telefon - fniss och flams
Uppkopplad mot Facebook
Läsa bloggar
Nu är jag trött - dags att natta sig själv!

Böcker och trädgårdsfix

Jag läser "Tusen skärvor tillit" och furundras över hur väl Helena Von Zweighbergh fångar undertonerna som finns mellan huvudpersonerna. Det gör det nästan väl jobbigt att läsa boken för man känner igen sig i tankarna och beteendet hos dem.... Igår kväll var jag på Biblioteket och lyssnade på henne när hon presenterade sina böcker. Hon berättade med inlevelse och inspirerande ordval och gjorde mig sugen att läsa mer av henne. Jag som hade bestämt mig för att plöja igenom "Tusen skärvor tillit" för att sedan aldrig mer öppna en bok av henne igen. Men hon fångade mitt intresse genom den bakgrundberättelse hon gav om varje bok. Jag tror hon får en chans till.

Annars är jag fortfarande inne i en deckarfas och slukar den ena efter den andra. Det är härligt när man hittar en författare som man tycker om. Jag förstår inte hur jag ska hinna jobba när det finns så många böcker som drar i mig. Som bara väntar på att bli lästa!

Idag har jag klippt mina äppelträd. Jag gjorde det utan trädgårdsmästare bredvid och jag klarade det! Det var inte svårt alls. Det svåraste var att våga klippa första grenen! Solen värmde skönt så jackan åkte av. Grenarna rispade mina armar och jag klättrade högre och högre. Till slut var det bara att samla in riset och skynda in för den plötsliga skur som kom. Aldrig har väl kaffet smakat så bra!

Vårtecken..........

Ingen ny spännande middagsgäst ikväll vid fågelbordet. Jo förresten, spännande vet jag inte men ny för i år i alla fall. Ett vårtecken också. Två duvor kom flygande och ville smaka av fågelfröna på marken. Men det fick de inte. Nog för att jag är djurvän men duvor vill jag inte ha i min trädgård. Så jag skrämde iväg dem. De var envisa och kom tillbaka flera gånger men jag var mer uthållig. Till slut gav de upp och hittade mer lättillgänglig middag någon annanstans. Fast vårtecken är de i alla fall. Påminner mig om när jag pendlade sydväst och skogsduvorna spatserade längst vägkanten. När bilen närmade sig flaxade de tungt upp och ibland så sent att jag nästan trodde jag skulle köra på dem. Blundade själv och hoppades att de skulle ha lyft när jag susade förbi.....

En annan sak som blev bestämt idag är veckopeng för sonen. Det ska bli spännande att se hur han axlar det ansvaret. Några saker som ska göras varje dag för att pengarna ska delas ut på söndagar. Fortsättning följer.........

En ny middagsgäst

Jag har upptäckt ett nytt husdjur vid fågelbordet. En brun liten mus kilade fram idag och käkade av fröna som ligger på marken! Att det inte var första gången den var där har jag i och för sig förstått av spåren i vintras. Men det är första gången jag har sett den. Ljusbrun med bruna pigga ögon och en ful svans satt den där och åt. Skygg och snabb... rätt som det var tog den sin tillflykt till enbuskarna som finns strax bredvid. Eften en liten stund kom den fram igen och tog för sig. Hm.... inte lika roligt som fåglarna men inte en total överraskning heller. Vad göra? Tömma råttfällor är ju inte min starka sida heller.... Skaffa katt????

Den lever!

Den lilla fågeln kvicknade till! Att man kan bli så glad! Efter vad som tycktes en evighet såg jag hur fågeln började titta sig runt lite grann och när jag tittade nästa gång var den borta. Härligt! Den piggnade till!

I morse kanske den var en av de små som pickade på marken runt mitt fågelbord igen! Jag blev så glad!

En liten grön fågel kramar om mitt hjärta ikväll

Åh nej, en liten fågel flög rakt på rutan. Den föll ner på de hårda stenplattorna utanför min ytterdörr och låg alldeles stilla. Jag tittade på den och såg hur det ryckte i benen och kroppen flämtade. Vad ska jag göra? Jag väntade en liten stund och fem minuter kändes som en evighet. Res på dig, flyg igen lät det inom mig men inget hände. Den lilla Stensiskan bara låg där! Till slut kände jag att jag måste gå ut och flytta på den. Kanske den skulle kvickna till om den låg lite skyddat i busken eller var den död?

När jag kom ut och böjde mig över den lilla gröna fågeln såg jag hur den andades häftigt och de små pepparkornsögonen tittade på mig och blinkade. Jag kände mig så hjälplös. Kanske det hade varit mest barmhärtigt att slå ihjäl den men jag kunde inte. Jag tog en spade och en plastpåse på handen och tänkte försöka flytta på den. Men när jag rörde den så fick den krafter från någonstans och vände på sig så den kom upp på fötter. Den satt alldeles stilla men den satt i alla fall och blinkade med ögonen. Jag backade försiktigt in igen och smygkollar på den genom fönstret. Kanske den kvicknar till och kan flyga igen om en stund. Hoppas hoppas!!!!

Hela vintern har en flock Stensiskor förgyllt mina mornar när de har pickat i sig frön från mitt fågelbord. Inte ska väl mitt fönster ta död på den nu när våren är i antågande?! Så orättvist!

Utmaningar stora och små..

Jag ser ljuset i tunneln. Kanske lite dumt uttryckt.... Jag har nedräkning. 12 april startar vårt nya datasystem och sedan kan jag ta semester. Ja, inte fysiskt men mentalt. Den här sista månaden har varit tuff men nu börjar jag tina upp och få lusten tillbaka.

Jag tänker utmana mig själv ytterligare ett steg. Det första steget är taget och visst, det är ingen dans på rosor men med små steg ska jag ta mig framåt. En dag i taget och ibland en timme i taget men det går...

Min nästa utmaning är ett intresse som har legat slumrande ett tag. Nu ska jag ta ett litet steg åt att komma igång igen. Får se hur det känns när jag är mitt i det men längtan har äntligen tagit herraväldet över ångesten att inte kunna, att inte våga. Rädslan finns fortfarande inom mig och nu tar jag ett kliv framåt.

Ljuspunkter i livet

Känner mig som jag står mitt i livet med en gungig tillvaro. Önskar det fanns någon vägledning att få. Visst tror jag på en högre makt men ändå känns det inte som jag blir buren av den just nu. Om det är så - hur vore det inte utan den då?

Tar ett steg framåt och två steg bakåt i en relation som ju borde vara självklart att jag styr. Ändå är varje dag en "happening".
Samtidigt brottas jag med dålig självbild och under vinterns godsaker har den ju inte blivit bättre.

Yrkesmässigt börjar jag äntligen se en ljusning. Det lättar något men fortfarande är det rörigt och stökigt. Ekorrhjulet snurrar för fullt och jag försöker att ta en sak i taget men stresströskelns högsta nivå har för länge sedan passerat och jag känner hur hjärtat slår och huvudet dunkar.

Men jag har mina ljuspunkter och det lever jag länge på. Jag har några nära vänner som betyder allt för mig. De plockar upp mig när jag ramlat ner i ett hål. De peppar mig när jag misströstar. De finns där när jag minst förväntar mig det.

Dessutom finns körsången som får hjärtat att läka och hjärnan att lindas in i bomull igen. Andningen blir lugn och axlarna åker ner - varannan torsdag är det närmaste jag kommer paradiset.

Sedan finns de där... Med stora mörka insiktsfulla ögon och en varm mule som snusar lite på mig.... Som lyssnar förtroendefullt och gör allt som vi människor ber om.... Varannan måndag hälsar jag på dem. Ibland kommer jag dit med andan i halsen men några minuter senare är omvärlden som bortblåst och allt som existerar är de. I deras närvaro lever jag........

Denna video visar spanska hästar i deras hemmiljö. Tänk att jag faktiskt har ridit en Andalusisk häst en gång! Ett minne jag vårdar nära hjärtat!

http://www.youtube.com/watch?v=zQA_n75YuT0&feature=related

En röst i natten...

Ett alternativ till Björn Skifs Håll mitt hjärta. Trodde ingen kunde göra den lika bra men Carolas röst överträffar det mesta........

http://www.youtube.com/watch?v=NHDOBO-4vK4&feature=related

Är såret urgröpt nu?

Ord som kommer ut utan mening att såra eller uppröra. Uttalade i ett samtal där förtroenden gavs och togs. Ett samtal som avslutades med mitt inre i kaos. En ofrivillig budbärare som egentligen bara gav visshet till något som länge har funnits inuti mig. Allt det som har legat i träda kom plötsligt upp till ytan igen. Vart tar man vägen med all sorg och smärta som bultar och trycker och som gör att det känns som man ska sprängas inifrån. Varför tar det inte slut? Går det aldrig över? Är jag nere på botten nu så att jag äntligen kan börja läka?

En inspirerande dag.....

Hemma igen efter en kort sejour i huvudstaden. Vistelsen fick en adrupt slut om än frivilligt. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och då gör man det som känns bäst. Det bästa för mig var att åka hem.

Moderna museet hann jag med i alla fall och Salvador Dali med flera var värt ett besök. Aldrig kommer jag att glömma hur han fick till sin karaktäristiska mustasch på morgonen. Med kletiga fingrar från dadlar tvinnande han dem berättade han i 50-talets svart-vita tvruta med ett nollställt ansikte utan tillstymmelse till leende. Men en man som skapade så många underbara, roliga, udda, häftiga uppenbarelser i allt från parfymer till tavlor måste ju ha humor så någonstans bakom hans seriösa uppenbarelse måste ha dolt sig ett flin.. Jag gick vidare genom de stora kala hallarna och förundrades hur olika vi tolkar vad som är konst. En stor rödmålad plåtram mitt i ett rum, det fattades bara sand så kunde jag tolka det som en sandlåda. Eller två svarta dammsugarslangar fasthakade i varann: kan jag också fixa till tänkte jag. Så en del underbara tavlor där jag fritt kunde tolka vad konstnären ville uttrycka.... Ja, Moderna museet är definitivt värt ett besök. Nästa gång tar jag Nationalmuseet. Någon som vill med?

Stockholm är så underbart! Oavsett årstid lyser liksom de gamla byggnaderna upp omgivningen och jag njuter av att gå runt på gatorna. Se alla stockholmarna som ilar vidare. Höra turisterna språkas och tjuvlyssna ogenerat när fransmän runt omkring mig diskuterar huvudstaden. Slinka in på en krog och vila fötterna en stund. Nästa gång tar jag med mig någon som uppskattar samma sak som jag......

En annorlunda helg som lider mot sitt slut. Erfarenheter rikare och ett lugnt sinne. Nu tar jag mig an nästa veckas utmaningar. Som Tommy Körberg sa:
"Det är ingen som har något kontrakt med livet. Det är bara att ta för sig!"

Snart nytt år!

I morgon ska jag ut på nya äventyr. Det livar verkligen upp tillvaron för mig när jag har en resa att se fram emot! Malmö över nyår. Spännande! Vad kan väl vara bättre än att möta 2010 på annan ort. Nya intryck och influenser att minnas när vardagen kommer igen i januari.

Ikväll har jag försökt mig på att kopiera musik till telefon. Och jag lyckades!!! Om man använder verktygen som följer med när jag köpte telefonen hade jag inte haft såna problem tidigare. Ha ha! All tid som gått åt i onödan.

Gott Nytt År!

Eftertänksam...

Jag ser fåglarna från mina fönster. När jag sitter i vardagsrummet och dricker mitt morgonkaffe med röda ljus tändna bredvid mig ser jag fåglarna slåss vid fågelbordet. Igår fick jag besök av Sidensvansar och mamma domherre. Idag hade hon tagit med sig pappa domherre. Det kändes fantastiskt att få se dem. Förra året var de inte här men då hade vi inte så här mycket snö heller. Den kom i förrgår och vilar tung och tjock på träden och taken. Det är 11 minusgrader och jag gillar det. Ibland önskar jag nästan att jag var en fågel.

I år har jag inte haft någon lust med jul. Det har känts som ytterligare ett "måste". Är inte det konstigt hur jobbet styr mitt liv. Hur hamnade jag i den fällan igen? Jag springer runt i ett ekorrhjul och kommer ingenstans. Velar fram och tillbaka och undrar om jag tycker det är roligt eller inte. Vad tycker jag är roligt? Jag tar på mig mer arbetsuppgifter för att skydda mig själv för framtiden istället för att lita på att den prestation jag redan har visat räcker för att ha en "tryggad" framtid. Hur lär jag mig egentligen att jag är mer än mitt jobb?

Nu har jag haft ett par dagar i ensamhet och det behövde jag. Har gjort så lite som möjligt, läst ut två böcker och tittat på tv halva natten. Igår var det 5 år sedan Tsunami katastrofen och jag grät när de intervjuade överlevande. Tog med mig deras budskap att värna om nära och kära och ska försöka tänka på det även när vardagen åter är här.

Igår kväll ringde sonen och var så arg på sin far. Vet inte vad som utlöste den reaktionen egentligen men jag lyckades lugna honom så han blev glad igen... Ställer mig åter frågan som ständigt ligger och gnager i mig. Men jag har inget färdigt svar ännu så jag fortsätter att observera och avvaktar. Det ligger som en liten oroshärd i hjärtat...

Det finns mycket att vara tacksam för! Men jag kan inte låta bli att se fram emot 2010 som ett bättre år än detta. Det som faktiskt stod i mitt årshoroskop om att 2009 var ett mellanår har nog stämt ganska bra. Konstigt! Jag brukar inte bry mig men när jag blickar tillbaka så ...

http://www.youtube.com/watch?v=h_MDgJo5zzc&feature=related

Sen en tid tillbaka....

Dimman lättar, mörket får ge vika för ljuset. Gryningen närmar sig och jag rätar på ryggen och höjer blicken igen. Nu har jag varit inne i mig själv, trampat och malt sönder för att försöka komma till en försoning, för att försöka förstå. Jag tror inte jag kommer längre. Det är dags att gå vidare.

"Allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort"

av Melissa Horn

http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=channel

Det gör ont!

Är det det här som kallas att lära sig en läxa? Allt för ofta öppnar jag munnen utan att tänka mig för och för det mesta går det bra. Men inte den här gången. Jag har nog blivit bortskämd med att kunna säga saker och sedan rätta till det i efterskott. Det gör ont! Det gör ont att komma på att allt inte behöver vara svart eller vitt. Allt behöver inte vara klart på en gång. En del saker tar tid och behöver få ta tid... Jag styr inte över allt hur gärna jag än vill. Jag lär mig min läxa den här gången........ men det gör ont!

Drömmar i november dis

Denna dag idag längtar jag bort. Till en strand med kritvit sand, varm och len mot mina nakna fötter. Låta solen få steka min bleka kropp och bränna bort all oro och ångest tills bara jag finns kvar.... Äta god mat i den ljumma sommarnatten och höra syrsorna spela. Gå längs med stranden och höra havets lugna vågskvalp vagga min trasiga själ. Vinden blåser bort alla dystra tankar och sveper in ny energi.......

Denna dag idag längtar jag bort. Till Irlands karga landskap där jag galopperar fram på en skimmel med man svart som natten. Tryggt bär han mig över stock och sten, frustande av glädje att vara springa fritt. Jag är fri och min närvaro är bara här. Just nu finns bara jag och hästen. Vi blir ett i farten och med den gröna naturen runt omkring oss.....

Denna dag idag var ingen bra dag men dagen i morgon kan bara bli bättre...

Brustna illusioner

Jungfrun: Låt dig inte attraheras av "farliga" män, eller den där tysta starka typen. Det finns oftast en dold passiv aggressivitet och det behöver inte du i ditt liv nu.

Jahapp, så var det med det. Det är tyst nu... tyst och stilla... I magen en klump. En klump som trycker uppåt... Bortgjord... för bråttom.... otålig.... Vad har jag att komma med? Vad trodde jag? Jag skulle ha hållit käften! När ska jag lära mig?! Ringer men ingen svarar... signal efter signal går fram... Fantasin spelar och jag målar upp den ena scenen efter den andra... Hur dum får man vara?

Allt som finns kvar är en kylväska med klabbar... Vilken grej :-) Vilken tur att jag ska däråt i veckan... Då kan jag lämna dem på ett lämpligt ställe.... för de behövs väl till sommaren...

Jag är så förvirrad. Vad var det som hände igår? Det blev så fel................ Nu är det bara borta!

Solen sken idag i alla fall...

Osäkerheten sprider sig inom mig. Jag gillar inte när jag känner så här. Bekräftelse behovet växer med avsaknaden av det. Ska det vara så här? Människor påverkar varann hela tiden, medvetet eller omedvetet. Vid varje nytt möte ställs man på prov. Varför utsätter man sig för det? Hur ska jag göra för att undvika att hamna i den här situationen igen? Vart någonstans blir det fel? Är det jag som har för bråttom? Kommunikation! Våga fråga det obehagliga! Är allt förstört nu?

I mitt andra liv har jag precis fått credit för något jag tog strid för i veckan. Om det är långsiktigt bra eller inte lär framtiden utvisa. Av någon konstig anledning så är det lättare att fightas där. Jag har en annan roll där. Kan förstå tjusningen av att vara skådespelare. Att gå in i en annan roll och bli en personlighet som står rakryggad och stark och säger obehagliga sanningar. Det är väl ingen match där. Där kämpar jag för människan, för överlevnaden utan att visa mig sårbar för det är ju inte mitt privata jag som visas där.

Men inom mig undrar jag nu om inte den andra kampen är viktigare. Vad kan vara mer betydelsefullt än att vara älskad för den man egentligen är? Utan en massa roller eller masker. Att våga säga: "Det här är jag och det står jag för" och inte vara livrädd för att inte duga. Varför ska det vara så svårt?

Som någon sa: "Man får pussa många grodor innan man träffar prinsen". Jag är så j-a trött på det!!!!!!!!!!!

Livets finurliga vändningar

Något litet i sin linda... Så pyttigt att det knappt inte syns. Men ett litet frö är det enda som behövs för att tända ett hopp....

Vad får en egentligen att må bra? En blick, en röst, att bli sedd skulle jag vilja sätta högt på den listan. En komplimang förståss. En dag på jobbet när jag hann med det jag hade tänkt mig. Eller att hitta den där komponenten som jag har letat efter i veckor. Men livet är ju så mycket mer än jobbet. En god vän sa till mig igår: "Det låter som du låter jobbet styra ditt liv". Spontant svarade jag: "Ja men det gör ju det". Den här helgen skulle jag ju ha varit i Malmö. Istället sitter jag här och funderar om jag inte borde jobba på söndag.

Men för tillfället har jag fått något annat som distraherar mig och det är så skönt. Livet är ju inte bara jobbet... Jag lever bara en gång och det enda jag vet är idag. Så det är dags nu! Jag har återigen kastat mig ut i det okända och det känns bra.

Är det här platsen?

Skara - en grå novemberdag. Det småduggar lite och blåser kallt. Varje anständig människa skyndar hem men jag är varm. Jag hör steg i gruset och vänder mig om. Där kommer han gåendes emot mig. Jag känner igen honom och blir glad. Jag ler stort. Sedan står han plötsligt framför mig, lång och bred. Jag får en kram och det sprids ett lugn i mig. Jag slappnar av och jag blir mig själv. Vi tillbringar en kulturell eftermiddag tillsammans. Jag smygkikar lite, småskojar och blir glad när han uppfattar tonen och glimten i min röst. Vi skrattar tillsammans!

Timmarna flyger förbi och Skaras befolkning passerar förbi runt omkring oss. Jag ser dem i pereforin som statister i filmen där vi är huvudrollsinnehavare. Vi cirklar runt varandra, testar varandra genom ord och gester - vad fångas upp och kommer tillbaka i en ny replik eller kommentar? Så lik mig på många sätt som gör kommunikationen enkel samtidigt som olikheterna kan komplettera oss. Jag förundras över att det bara flyter på samtidigt som jag försöker hålla tillbaka mig själv. Vill inte rusa iväg med mina känslor... Vill känna vad det här är....

Till slut är dagen slut.... jag har en bit att åka och det börjar bli sent.. Att skiljas känns bitterljuvt... för långt till nästa gång samtidigt som tanken på att det här kan vara början på något bra börjar spridas i kroppen....
http://www.youtube.com/watch?v=imoHgJO0738