En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!

Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...

Väntan....

Inget är som väntans tider! Vem var det som myntade den frasen? Vilket idioti! Skulle vilja använda mig av starkare ord men vad hjälper det? Tiden går inte fortare för det. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jo, det kan man visst få göra. Jag kan förstå sonen som inte alls vill vänta på sin sommarpresent utan vill ha den på en gång. Nu vill vi bara veta! Två dagar kvar...

Ikväll får den här videon tala för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

"Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är"

Livet går...

Det hjälper att vara tillsammans. Att vara nära. Att få finnas i närheten. Behöver inte säga någonting. Vi vet ändå. Tryggheten av att ha känt varandra länge finns där. Det är ett privilegium att umgås. Att ta vara på den här stunden. Ovissheten ruvar men vi låtsas inte om den. Om en vecka vet vi. Till dess är vi här och nu. Vardagen hjälper till att glömma ibland. Jag vill bara vara där. Hur det än blir tar jag med mig lärdomen om vad som verkligen är viktigt:

Kärlek till nära och kära - familjen - de verkliga vännerna...

Det är det som betyder något och som är svårast att förlora. Vad är ett jobb, en romans, ett stulet föremål i förhållande till det?

Ängslan

Så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja skriva. Om rädslan, om oron. Ångest. Litenheten. Utan kontroll. Att stödja fast hjärtat galopperar. Att önska mer än något annat. Be att detta är något enkelt. Intala sig själv att allt är bra - bara en storm i ett vattenglas.

Lägg din hand i min, så är vi starka tillsammans. Så är vi svaga tillsammans. Så är vi tillsammans.

"Livet är en brutal lärare men man lär sig "
C j Lewis

Slut och nya vägskäl

Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...

Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!

Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?

En helt vanlig dag i mitt vardagsliv

Lämna barn lagom till kl. 8 på skolan
Köra lagligt till jobbet - varning för poliskontroller den här veckan
Knacka siffror under tidsbrist på förmiddagen
Statusmöte ang nytt datasystem en timme
Fackligt lunchmöte mumsande på en kebabsallad
Knacka mer siffror under eftermiddagen
Testa nya idéer i nya datasystemet
Fundera och klura
Hämta barn på fritids exakt på tid som avtalat - pust!
Lyssna på Lena och Orup
Göra räkningar
Klura på deklaration och rotavdrag - stön!
Pannkaka med socker - protest från sonen. Inget socker på pannkakorna hädanefter
Kladdkaka med kokostäcke och vaniljvisp
Läsa saga - natta
Prata i telefon - fniss och flams
Uppkopplad mot Facebook
Läsa bloggar
Nu är jag trött - dags att natta sig själv!

Böcker och trädgårdsfix

Jag läser "Tusen skärvor tillit" och furundras över hur väl Helena Von Zweighbergh fångar undertonerna som finns mellan huvudpersonerna. Det gör det nästan väl jobbigt att läsa boken för man känner igen sig i tankarna och beteendet hos dem.... Igår kväll var jag på Biblioteket och lyssnade på henne när hon presenterade sina böcker. Hon berättade med inlevelse och inspirerande ordval och gjorde mig sugen att läsa mer av henne. Jag som hade bestämt mig för att plöja igenom "Tusen skärvor tillit" för att sedan aldrig mer öppna en bok av henne igen. Men hon fångade mitt intresse genom den bakgrundberättelse hon gav om varje bok. Jag tror hon får en chans till.

Annars är jag fortfarande inne i en deckarfas och slukar den ena efter den andra. Det är härligt när man hittar en författare som man tycker om. Jag förstår inte hur jag ska hinna jobba när det finns så många böcker som drar i mig. Som bara väntar på att bli lästa!

Idag har jag klippt mina äppelträd. Jag gjorde det utan trädgårdsmästare bredvid och jag klarade det! Det var inte svårt alls. Det svåraste var att våga klippa första grenen! Solen värmde skönt så jackan åkte av. Grenarna rispade mina armar och jag klättrade högre och högre. Till slut var det bara att samla in riset och skynda in för den plötsliga skur som kom. Aldrig har väl kaffet smakat så bra!

Vårtecken..........

Ingen ny spännande middagsgäst ikväll vid fågelbordet. Jo förresten, spännande vet jag inte men ny för i år i alla fall. Ett vårtecken också. Två duvor kom flygande och ville smaka av fågelfröna på marken. Men det fick de inte. Nog för att jag är djurvän men duvor vill jag inte ha i min trädgård. Så jag skrämde iväg dem. De var envisa och kom tillbaka flera gånger men jag var mer uthållig. Till slut gav de upp och hittade mer lättillgänglig middag någon annanstans. Fast vårtecken är de i alla fall. Påminner mig om när jag pendlade sydväst och skogsduvorna spatserade längst vägkanten. När bilen närmade sig flaxade de tungt upp och ibland så sent att jag nästan trodde jag skulle köra på dem. Blundade själv och hoppades att de skulle ha lyft när jag susade förbi.....

En annan sak som blev bestämt idag är veckopeng för sonen. Det ska bli spännande att se hur han axlar det ansvaret. Några saker som ska göras varje dag för att pengarna ska delas ut på söndagar. Fortsättning följer.........

En ny middagsgäst

Jag har upptäckt ett nytt husdjur vid fågelbordet. En brun liten mus kilade fram idag och käkade av fröna som ligger på marken! Att det inte var första gången den var där har jag i och för sig förstått av spåren i vintras. Men det är första gången jag har sett den. Ljusbrun med bruna pigga ögon och en ful svans satt den där och åt. Skygg och snabb... rätt som det var tog den sin tillflykt till enbuskarna som finns strax bredvid. Eften en liten stund kom den fram igen och tog för sig. Hm.... inte lika roligt som fåglarna men inte en total överraskning heller. Vad göra? Tömma råttfällor är ju inte min starka sida heller.... Skaffa katt????

Den lever!

Den lilla fågeln kvicknade till! Att man kan bli så glad! Efter vad som tycktes en evighet såg jag hur fågeln började titta sig runt lite grann och när jag tittade nästa gång var den borta. Härligt! Den piggnade till!

I morse kanske den var en av de små som pickade på marken runt mitt fågelbord igen! Jag blev så glad!

En liten grön fågel kramar om mitt hjärta ikväll

Åh nej, en liten fågel flög rakt på rutan. Den föll ner på de hårda stenplattorna utanför min ytterdörr och låg alldeles stilla. Jag tittade på den och såg hur det ryckte i benen och kroppen flämtade. Vad ska jag göra? Jag väntade en liten stund och fem minuter kändes som en evighet. Res på dig, flyg igen lät det inom mig men inget hände. Den lilla Stensiskan bara låg där! Till slut kände jag att jag måste gå ut och flytta på den. Kanske den skulle kvickna till om den låg lite skyddat i busken eller var den död?

När jag kom ut och böjde mig över den lilla gröna fågeln såg jag hur den andades häftigt och de små pepparkornsögonen tittade på mig och blinkade. Jag kände mig så hjälplös. Kanske det hade varit mest barmhärtigt att slå ihjäl den men jag kunde inte. Jag tog en spade och en plastpåse på handen och tänkte försöka flytta på den. Men när jag rörde den så fick den krafter från någonstans och vände på sig så den kom upp på fötter. Den satt alldeles stilla men den satt i alla fall och blinkade med ögonen. Jag backade försiktigt in igen och smygkollar på den genom fönstret. Kanske den kvicknar till och kan flyga igen om en stund. Hoppas hoppas!!!!

Hela vintern har en flock Stensiskor förgyllt mina mornar när de har pickat i sig frön från mitt fågelbord. Inte ska väl mitt fönster ta död på den nu när våren är i antågande?! Så orättvist!

Utmaningar stora och små..

Jag ser ljuset i tunneln. Kanske lite dumt uttryckt.... Jag har nedräkning. 12 april startar vårt nya datasystem och sedan kan jag ta semester. Ja, inte fysiskt men mentalt. Den här sista månaden har varit tuff men nu börjar jag tina upp och få lusten tillbaka.

Jag tänker utmana mig själv ytterligare ett steg. Det första steget är taget och visst, det är ingen dans på rosor men med små steg ska jag ta mig framåt. En dag i taget och ibland en timme i taget men det går...

Min nästa utmaning är ett intresse som har legat slumrande ett tag. Nu ska jag ta ett litet steg åt att komma igång igen. Får se hur det känns när jag är mitt i det men längtan har äntligen tagit herraväldet över ångesten att inte kunna, att inte våga. Rädslan finns fortfarande inom mig och nu tar jag ett kliv framåt.

Ljuspunkter i livet

Känner mig som jag står mitt i livet med en gungig tillvaro. Önskar det fanns någon vägledning att få. Visst tror jag på en högre makt men ändå känns det inte som jag blir buren av den just nu. Om det är så - hur vore det inte utan den då?

Tar ett steg framåt och två steg bakåt i en relation som ju borde vara självklart att jag styr. Ändå är varje dag en "happening".
Samtidigt brottas jag med dålig självbild och under vinterns godsaker har den ju inte blivit bättre.

Yrkesmässigt börjar jag äntligen se en ljusning. Det lättar något men fortfarande är det rörigt och stökigt. Ekorrhjulet snurrar för fullt och jag försöker att ta en sak i taget men stresströskelns högsta nivå har för länge sedan passerat och jag känner hur hjärtat slår och huvudet dunkar.

Men jag har mina ljuspunkter och det lever jag länge på. Jag har några nära vänner som betyder allt för mig. De plockar upp mig när jag ramlat ner i ett hål. De peppar mig när jag misströstar. De finns där när jag minst förväntar mig det.

Dessutom finns körsången som får hjärtat att läka och hjärnan att lindas in i bomull igen. Andningen blir lugn och axlarna åker ner - varannan torsdag är det närmaste jag kommer paradiset.

Sedan finns de där... Med stora mörka insiktsfulla ögon och en varm mule som snusar lite på mig.... Som lyssnar förtroendefullt och gör allt som vi människor ber om.... Varannan måndag hälsar jag på dem. Ibland kommer jag dit med andan i halsen men några minuter senare är omvärlden som bortblåst och allt som existerar är de. I deras närvaro lever jag........

Denna video visar spanska hästar i deras hemmiljö. Tänk att jag faktiskt har ridit en Andalusisk häst en gång! Ett minne jag vårdar nära hjärtat!

http://www.youtube.com/watch?v=zQA_n75YuT0&feature=related

En röst i natten...

Ett alternativ till Björn Skifs Håll mitt hjärta. Trodde ingen kunde göra den lika bra men Carolas röst överträffar det mesta........

http://www.youtube.com/watch?v=NHDOBO-4vK4&feature=related

Är såret urgröpt nu?

Ord som kommer ut utan mening att såra eller uppröra. Uttalade i ett samtal där förtroenden gavs och togs. Ett samtal som avslutades med mitt inre i kaos. En ofrivillig budbärare som egentligen bara gav visshet till något som länge har funnits inuti mig. Allt det som har legat i träda kom plötsligt upp till ytan igen. Vart tar man vägen med all sorg och smärta som bultar och trycker och som gör att det känns som man ska sprängas inifrån. Varför tar det inte slut? Går det aldrig över? Är jag nere på botten nu så att jag äntligen kan börja läka?

En inspirerande dag.....

Hemma igen efter en kort sejour i huvudstaden. Vistelsen fick en adrupt slut om än frivilligt. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och då gör man det som känns bäst. Det bästa för mig var att åka hem.

Moderna museet hann jag med i alla fall och Salvador Dali med flera var värt ett besök. Aldrig kommer jag att glömma hur han fick till sin karaktäristiska mustasch på morgonen. Med kletiga fingrar från dadlar tvinnande han dem berättade han i 50-talets svart-vita tvruta med ett nollställt ansikte utan tillstymmelse till leende. Men en man som skapade så många underbara, roliga, udda, häftiga uppenbarelser i allt från parfymer till tavlor måste ju ha humor så någonstans bakom hans seriösa uppenbarelse måste ha dolt sig ett flin.. Jag gick vidare genom de stora kala hallarna och förundrades hur olika vi tolkar vad som är konst. En stor rödmålad plåtram mitt i ett rum, det fattades bara sand så kunde jag tolka det som en sandlåda. Eller två svarta dammsugarslangar fasthakade i varann: kan jag också fixa till tänkte jag. Så en del underbara tavlor där jag fritt kunde tolka vad konstnären ville uttrycka.... Ja, Moderna museet är definitivt värt ett besök. Nästa gång tar jag Nationalmuseet. Någon som vill med?

Stockholm är så underbart! Oavsett årstid lyser liksom de gamla byggnaderna upp omgivningen och jag njuter av att gå runt på gatorna. Se alla stockholmarna som ilar vidare. Höra turisterna språkas och tjuvlyssna ogenerat när fransmän runt omkring mig diskuterar huvudstaden. Slinka in på en krog och vila fötterna en stund. Nästa gång tar jag med mig någon som uppskattar samma sak som jag......

En annorlunda helg som lider mot sitt slut. Erfarenheter rikare och ett lugnt sinne. Nu tar jag mig an nästa veckas utmaningar. Som Tommy Körberg sa:
"Det är ingen som har något kontrakt med livet. Det är bara att ta för sig!"