Att söka nytt jobb

Sitter här min sista "lediga" lördag och funderar på varför man "bondar" med en del människor och en del inte. Det här med att vara på anställningsintervju är ingen picnic. För det första, vad ska man ha på sig? Hur ska man se ut i håret, ska det vara löst hängande som jag har det oftast. Eller ska man sätta upp håret för att man kanske ger ett mer seriöst och affärsmässigt intryck? Ska man ha kavaj eller en tröja? Blir det för mycket med kavaj? Två gånger har jag varit på intervju där jag kände mig "overdressed" med kavaj. Igår var jag på intervju där jag kände mig för dressed down med en tröja och hängande hår. Dags att verkligen fundera på kläd- och hårstil om/när jag går på nästa intervju. Vilket intryck vill jag ge? Jag ska erkänna att jag nog inte var så "på" inför gårdagens intervju. Det var en allmän intresseintervju så den kändes inte så viktig. Hm... my mistake tror jag. Kanske jag gav ett intryck av att jag inte är så kompetent som jag åtminstone vill framstå (ha ha). Har jag sumpat mina chanser att få en mer avancerad tjänst nu via den här firman?

Förra veckan var jag på en annan anställningsintervju där jag åtminstone hade rätt kläder och frisyr. Ärligt talat, mannen som skulle anställa var stel som en pinne och väldigt korrekt. Han motsvarade alla mina fördomar om det företaget. Ganska komiskt egentligen och kanske inte alls sant men jag kände ingen "connection". Det gjorde inte han heller visade det sig eftersom han valde en annan kandidat. Nåväl, jag var en av tre så jag får vara glad åt det. Och ska jag säga en annan sanning så är jag inte så intresserad av att arbeta på det företaget. Men just nu känns det inte som jag kan vara för storbjuden.

Att gå på anställningsintervju är så nyttigt och lärorikt. Främst för en själv tror jag. Helt plötsligt blir man ju tvungen att fundera på vilka starka/svaga sidor man har. Och det ska ju spegla yrkeslivet - inte hur man är som privatperson. Fast egentligen är man nog inte så annorlunda privat mot arbetsmässigt, eller? En vän sade en gång för länge sedan att hon inte vill blanda ihop sin yrkesroll med sin privatroll. Hon skiljer på arbetet och fritiden och drar en gräns hur nära hon släpper in sina arbetskamrater. Så fungerar inte jag och har nog aldrig gjort. För mig är det viktigt att ha bra relationer på jobbet och gärna få vänner där. Och jag är priviligerad av att ha fått nära vänner som fortfarande finns i mitt liv trots att jag har bytt jobb.

Så hur blir det framöver? Ingen aning om jag kommer att byta jobb, bli arbetslös eller bli kvar där jag är idag... Men jag vet i alla fall att varje ansökan, varje möte med en potentiell arbetsgivare kommer att lära mig något mer om mig själv.

Och jag har ju fortfarande en önskan kvar. Så nästa gång en stjärna faller....

When the heartache is over....

Häromdagen ringde en gammal kärlek. Jag blev förvånad men ändå inte. Funderar på varför han fortfarande vill ha kontakt? Vad som känns rätt för en kan vara helt fel för någon annan? JAG har själv funderar rätt mycket på den här kärleken sedan november då han senast hörde av sig. Inte för att jag vill tillbaka eller ångrar mig men agerandet i sig stör mig. Ja, jag erkänner det. Funderar på hur vissa människor kan säga att man är "en fantastisk människa" och gråta hejdlöst när det tar slut för att sedan knappt ett halvår hitta någon annan som också är fantastisk och helt rätt antar jag. Guuuuuuud vad jag låter bitter! Men det stör mig och jag kan inte förstå det??!! Jag kan erkänna att jag inte alls har någon lust att höra vad "dom" hittar på och vad "dom" ska göra härnäst. Det kan ju låta som jag inte har kommit över honom men är mer ledsen och besviken för att det var så lätt för honom att gå vidare medans det tog mig ungefär 2 år att bearbeta klart. Trots att det var jag som gjorde slut!

Nu har jag äntligen kommit till en punkt där jag knappt ser det motsatta könet.
Så j-a trist egentligen! What have I become? En gammal nucka? Jag tycker bara det är så skönt att slippa berg- och dalbanan känslomässigt. Det är lugnt och skönt och jag kan ägna mig helhjärtat åt sonen när han är här. Men inte vill jag känna så här för resten av livet.....

Det ljusnar....

Jag har det oförskämt bra här hemma. Värken i magen släpper alltmer och det är så skönt. Idag är inget promenadväder med snön som öser ner ute men oj vilka fina dagar jag har fått tidigare. Solen värmde riktigt varmt igår på morgon promenaden. Jag tog nog i lite igen igår. Glömmer bort att allt inte riktigt är ok i magen än så jag fick tillbaka "håll" känslan igen. Känner av det idag också men jag kan leva med det.

Jag lär mig för varje dag hur magen fungerar och hur mycket jag kan äta. Det är en svår balansgång för jag vill ju inte bli dålig igen som första kvällen hemma. Igår upptäckte jag att tonfisk är gott att mixa med Keldas Caribian soppa. Mums! Ytterligare en ny smak att lägga till.

Ibland glömmer jag bort att magen är mindre än förrut och tar en vanlig klunk av vatten eller kaffe. Kommer på det när den finns i mun och då är det plötsligt väldigt mycket kaffe i mun. Försöker svälja ner lite i taget...Prova det - inte så lätt!

Det jag just nu gillar minst med operationen är sprutorna jag måste ta varje kväll. Tack och lov är det bara 4 gånger (kvällar) kvar. Det är blodförtunnande medicin som ska förhindra att man får blodproppar. Och det har man ju ingen lust med så jag sticker in nålen varje kväll och sprutar in "skiten". Jag tycker man borde vänja sig men det gör mer ont för varje gång jag gör det. Usch vad gnällig jag låter.

Men trots sprutorna som ju faktiskt är ett litet kapitel i livet så är jag så glad att jag har gjort operationen. Från i fredags tills igår onsdag hade jag gått ner 4 kg till. Nu väger jag mindre än jag har gjort på över två år. Och det går så lätt! Ställer mig på vågen och blir lika häpen varje gång. Vill hoppa på den för det kan ju inte vara sant! Men den står kvar på samma ställe och jag blir så glad! Äntligen lyckas med något som jag har förutsatt mig!

Den här låten........... åh vad den är bra! Sommmmmmmmmmmar........................

http://www.youtube.com/watch?v=hzcA9OdR-CM

Gary Moore - Still Got The Blues (Live)

Till minne av Gary Moore.
Jag har många speciella minnen som kommer tillbaka när jag lyssnar på hans musik....

Celine Dion - I'm Alive

Och så landade jag!

Gisses att jag var glad när operationen var över och jag hade överlevt! Ja, det var kanske fjantigt men nervös var jag! Så nu vet jag hur det går till när man blir sövd och ok... Det var kanske inte läskigt så men när de kom med syrgasmasken och tryckte ner över mun och näsa och jag inte fick luft (fick jag ju) då var jag inte kaxig! Innan hade de spänt fast både armar och ben och jag reflekterade inte så värst över det just då. Tyckte det var lite konstigt - jag hade ju inte tänkt gå någonstans. Sedan sövde de mig och tur var väl det för jag var i upplösningstillstånd och ville inte vara med längre. Nästa grej jag kommer ihåg är hur någon ropar mitt namn och jag var tillbaka på jobbet! Jamen hur dumt är inte det då? Att man ska drömma om jobbet mitt i alltihop! Jag försökte resa mig men inte kom jag loss inte. Paniken infann sig såklart innan jag fattade vart jag var. Sedan fick jag sova igen. Skönt! Nästa gång jag vaknade var på Uppvaket och sedan var nästa aktivitet igång. Upp på toa, sa de snälla sköterskorna. Du måste få igång nr 1. Nä, jag vill bara sova!

Men det gick det med till slut och sedan har jag sakta men säkert återvänt till en ny verklighet! För så känns det verkligen! Det är som att lära sig äta och dricka på nytt. I början snurrade tankarna: Hur mycket kan jag dricka i taget? Hur ska jag kunna äta när jag inte är hungrig? Är det här mättnadskänsla eller såren som gör ont? I början var jag övertygad om att den gas som sprutas in för att lyfta buken var det som gjorde ont. Det känns som att ha håll i sidan. Jag har också ibland ett tryck över bröstkorgen och man rapar mycket. Attraktivt va! Men sedan förstod jag att det ju är en kombination med att de har varit inne och flyttat och grejat med tarmar och magsäck och det är därifrån smärtan kommer. Men med ett par alvedon så klarar man sig rätt bra! Jag håller också på att övervinna obehaget att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Yeak! Men hellre det än att få blodproppar! Så in med nålen och spruta på... snart har 10 dagar gått och jag slipper det!

Men idag är det som att se ljuset i tunneln. Idag är första dagen som smärtan i sidan inte är lika påtaglig. Trycket över bröstkorgen känns inte lika jobbig och jag är i fas med vad jag ska äta och dricka. Det känns som det går åt rätt håll och det är så skönt. Det ska nog bli ordning på det här också!
Nu ska jag gå ut på min motionsrunda som idag kanske inte blir lika lång som igår. Tog i lite för mycket igår och kände mig allmänt orkeslös efteråt. Så idag ska jag inte vara lika ambitiös men vara nöjd med att jag helt plötsligt motionerar också.

Det närmar sig....

Jaha, då ska jag strax iväg. Idag läggs jag in och i morgon blir det operation om allt går som det ska. Känns spännande och läskigt och ovisst och allt möjligt. Jag ser fram emot våren när operationen är gjord men har lite ångest för själva operationen.

Jag har kramat och pussat på S hela tiden sedan förra torsdagen så han undrar väl om jag har fått spel. Vi har haft så kul de här dagarna samtidigt som han har tyckt att jag har varit så dum som jag inte har köpt hockey målvaktsbenskydd till honom. Men jag tyckte de var för dyra att köpa nya när man bara spelar hemma på gatan. Så jag har jagat vänner och bekanta men ingen hade några. I går skulle en arbetskamrat ta med sig vanliga hockey benskydd och det ville han också ha fast vi hade ett par gamla skruttiga som jag hittade på Loppis i lördags. När hon öppnade bagageluckan låg de där: Hockeymålvaktsbenskydden!!!! Jag bara stuttsade! Men du hade ju inga skrek jag. Nja, de där är egentligen street hockeymålvaktsbenskydd, sa hon förläget. Jamen de är ju toppen, ropade jag tillbaka och så fick hon en stor kram. Sonen kommer att bli så glad!!!! Och det blev han! Så om jag inte gör något mer för honom så har han i alla fall fått hockeybenskydd!

Tack för all support och stöttning inför min operation! Det är så skönt att ha er som mina vänner!!!!!! Jag är så glad och tacksam för att jag har så många runtomkring mig att luta mig mot! Utan er skulle jag inte våga hälften av allt jag hoppar på! Ni är mina små brädor som håller mig uppe när jag behöver luta mig! Stor kram till er alla!

Nu hoppar jag!

Slarver och modifast meny

Här sitter jag en fredag kväll och det doftar ljuvligt från sonens tacomiddag. Tom gurka har en god doft ikväll! Själv har jag druckit chokladshake och det smakade riktigt bra. Trixet är att ha vattnet och Modifast påsarna i kylen.

Igår och idag slarvade jag med att dricka tillräckligt vatten och jag tror det har straffat sig idag. Jag har varit så hungrig hela dagen och på eftermiddagen reste jag mig lite hastigt och störtade iväg. Rätt som det var såg jag suddigt - allt blev liksom dimmigt. Tror inte det var någon fara för svimning men fick ställa mig och hålla i ett bord. Så onödigt! Kroppens sätt att säga ifrån antar jag. Så nu pimplar jag vatten som andra dricker vin en fredagkväll. Ha ha!

För mitt eget kom ihåg kommer nu matsedeln de senaste veckorna.
5 januari 2011 -- 2 februari 2011
Modifast: vanilj, kaffe, choklad, hallon shake och potatis och purjolökssoppa.
Frukost ca 7.00 el 9.00: Chokladshake
Lunch ca 12.00: Hallon shake och de senaste 2 veckorna potatis och purjolökssoppa istället.
Middag ca 17.30: Kaffe shake
Kvällsmål ca 20-20.30: Vanilj/Choklad shake

Vanilj shaken var inte så god tyckte jag så det blev bara 8 stk sådana, sedan har jag varvat med de andra smakerna istället. I början tyckte jag kaffe smaken var godast men nu har det växlat över till choklad istället. Törs inte räkna på vad det här har kostat men 145 SEK/8 påsar så kan ni roa er med det ett tag. Får trösta mig med att jag numera kan gå och handla utan att köpa godis eller Marabou mjölkchoklad. En seger bara det!

Dessutom ca 2 liter vatten varje dag, fast det inkluderar även kaffe/te. Men vissa dagar kommer jag nog upp i 2 liter på bara vatten. Det har också gått väldigt bra. Fast i början sprang jag ju mycket på hjärtehuset. Det tycker jag inte är så farligt heller längre.

Ligger kvar på -10 kg fortfarande men nu tänker jag inte så mycket på det. Det ska väl kunna ramla bort något kilo till innan tisdag men jag tror att jag får göra operationen i alla fall. Nu har jag ju bevisat att jag kan gå ner om jag ger mig f-n på det!

Min viktkurva pekar neråt...

-10 kg idag, äntligen! Som jag har väntat sista veckan. Där ser man att viktraset verkligen går i etapper.
Jag äter mina shaker 3 ggr om dagen och "lyxar" till det med varm Modifast soppa på lunchen. Inte är det så värst men det går förvånansvärt bra ändå. Jag fryser och har sockar på natten när jag sover men det är det värt! Någonstans där inne fanns en motivation och "jävlar anamma" som jag inte har trott mig själv om.

När jag började 5 januari kommer jag ihåg att jag tänkte: "Klarar jag de här veckorna så har jag verkligen bevisat något för mig själv." Nu är jag snart där, sista veckan kvar nu och jag vet att jag kommer att klara det.Det finns inte något som skulle få mig att lägga ner mig nu. Jag har gjort något som jag aldrig har klarat tidigare. Jag har satt ett viktmål och dit har jag nått! Nu får jag min operation!

Jag är så himla glad för att jag har kommit den här biten på väg!

Tankar som snurrar....

Idag är det halvtid kan man väl säga. Två veckor kvar, lite drygt av Modefast. Fick ångest i morse och tänkte på allt som man inte ska hända när man ligger på operationsbordet. Tänk om, tänk om.... osv.... Men lyckades slå bort tankarna och koncentrera mig på jobbet istället.

På tal om jobb så har jag sökt två jobb idag. Får se vad det leder till men känns skönt att ha tagit tag i situationen och göra något åt den.

Min lille gubbe kom hem idag och fick en ny resårmadrass som välkommen hem present. Den blev han nöjd med. Nu fattas bara resten av möblemanget. I vår hoppas jag kunna göra om hans rum så det blir lite mer "hans". Just nu är det leksaker och böcker överallt och vi skulle verkligen behöva rensa. Men det är lite svårt för sonen att ge bort och lägga undan leksakerna. Nja.... det brukar sluta med att det inte syns någon skillnad efter utrensningen. Sakerna har en förmåga att leta sig kvar i hyllorna och på golvet.

Det märks på min kropp, både viktminskning, 6,5 kg hittills och på tröttheten att jag inte får i mig lika mycket mat längre. På dagarna går det bra men på kvällen är jag så trött. Det blir tidiga kvällar. Så ock i kväll.

Natti natt..........

You raise me up
(här skulle det ha varit ett klipp från youtube men det fungerade inte att klippa in det. M och A, hur får ni in de?

Teknikens mystiska värld

Jag har en ny dator! En egen laptop. Som jag har valt själv. Det är så roligt att skriva på den. Tangenterna bara glider ner vid minsta lilla tryck. Nu ska jag börja föra över bilderna från min gamla dator och så kan jag lägga upp senaste nytt här. Min ursprungliga plan som gick ut på att köpa en extern hårddisk och bara lägga över bilderna i fungerade inte speciellt bra. Det visade sig att jag inte hade tillräckligt med ström (tror jag det var) i den gamla datorn för att få det att fungera. Hårddisken stod bara och tuggade. Så är det när man köper något man inte begriper sig på. Men förhoppningsvis fungerar den med den nya datorn istället. Så det blir till att ta usb-minnet och ladda över bilder i och lägga in här. Eller har någon en annan idé?

Det här med teknik är inte min starka sida och inte mitt intresse heller. För min del ska en dator bara fungera... Hur den gör det är totalt ointressant för mig. När man lever ensam tvingas man in i teknikens värld för det är ingen annan som gör det åt en och det är väl bra egentligen men oftast är det sååååå tråkigt!

Mitt nästa projekt som jag måste engagera mig i snarast är en ny router. Jag får inte min gamla att fungera. Eller rättare sagt så hittar inte datorn rätt router. Hör här; jag tror att jag vet vad den heter men kan inte komma ihåg det utan måste se det skriftligt via skärmen. Hur dumt låter inte det då? Har inte använt den på ett bra tag eftersom nätverkskortet strulade med den gamla datorn så det fick bli nätverkssladd istället och i samband med det så struntade jag i det trådlösa nätverket helt och hållet. Nu när jag vill koppla in routern igen så finns den inte där. För man kan väl ha en nätverkssladd i samtidigt? Sedan hörde jag att routers kan bli utslagna av åsknedslag utan att man märker att det händer. Kanske har det hänt med min... Hur som helst, ska iväg till affären och köpa en ny. Måste bara ta reda på hur man kopplar ihop flera datorer i samma trådlösa nätverk. Suck! Hör ni vad tråkigt det låter! Precis det här som man ska ha en karl till!

Nojja

Idag har jag tagit influensavaccin spruta och kollat blodtryck. Helt plötsligt har jag blivit jätteduktig på att följa rekommendationer och råd. Jag som har tyckt att sånt bara är nonsens... men nu gör jag allt för att vara så bra förberedd som möjligt.

Kanske för jag har en löjlig skräck att inte vakna upp efter operationen. Jag har aldrig blivit sövd eller opererad tidigare så funderar mycket på hur det känns. Är väl min rädsla för att släppa kontrollen till någon annan... För tänk om det skulle hända! Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vaknade igen. Hur dumt låter inte det då? Men att inte finnas för S längre. Min dyrbaraste skatt på hela jorden! Ibland kan jag tycka att jag utsätter mig och honom för en onödig risk men samtidigt.... min livsstil hittills har också utsatt min kropp för stor påfrestning. Och hur länge håller den?

Så jag gör det i alla fall. För min skull, för att sonen ska få en roligare och piggare mamma, för att jag tror på att livet har mer att erbjuda....

Ibland måste man våga språnget - utan att veta vart man landar........ för att man tror på något bättre.....

Dag 5

Idag är det 5:e dagen som jag bara äter Modifast. Modifast är samma sak som Nutrilett fast ett annat märke. Kan ju säga att jag som redan hade provat Cambridge bland annat tycker att Modifast smakar bättre. Kanske är inbillning. Det är ju ingen större idé att klaga, detta ska vara min enda föda i nästan en månad! Jag är förvånad och överraskad att det går så bra som det gör. Visst är jag hungrig emellanåt och så sugen på vanlig mat att det stundtals inte är lätt att låta bli men det skulle aldrig falla mig in att ta en endaste bit. Det kanske inte har betydelse men för min självkänsla är det här en ordentlig test av mig själv.

Det är kanske inte så konstigt att man blir totalt uppslukad av varje liten doft av mat när man öppnar kylskåpet eller öppnar en köttbullepåse från Mamma Scan. Jag har sonen hemma någon dag till och det har verkligen varit en prövning stundtals att fixa mat till honom. Hur gör man när man inte ens kan provsmaka om currysåsen smakar något? Häromdagen var vi i Säfsen och åkte skidor och bla grillade vi korv. Han räckte mig resterande korv och jag höll på att stoppa den i mun. Hur ofta har man inte varit en slasktratt som äter överblivna rester så det inte ska förfaras? Ha ha! Oj, vad jag har blivit medveten om vad mycket som stoppas i munnen utan att man tänker på det!

Igår var det ju godisdag - lördag som det var. Vi åkte till affären och köpte lösgodis till honom och han hällde upp på kvällen. Där kunde jag känna chokladdoften. Droppen kom väl när han bad mig känna hur len en seg råtta var. Hm..... då var det inte långt undan att jag stoppade den i mun! Men jag klarade den prövningen också och snart har jag en vecka framför mig när jag bara tar hand om mig själv och min "matlagning".

Ibland slår det mig att jag ska blanda shaker flera veckor till. 4 ggr om dagen ska jag skaka den där burken och dricka gojjan. Blä! Men jag försöker tvinga bort tankarna och tar en dag i taget. Det positiva är när vågen redan visar minus 4 kg. För er som undrar varför jag bara ska äta Modifast en månad framåt så är det för att levern ska vara så liten som möjligt vid operation. Vid snabb viktnedgång krymper levern snabbt. Den sitter tydligen i vägen när de utför titthålsoperationen. Den andra anledningen är för att man ska bryta sitt negativa matbeteende och minska sockerberoendet. Kan faktiskt säga att matsuget definitivt har tagit över sockerbehovet. Önskar i mina starka stunder att jag borde kunna ändra matintaget istället för operation bara för att jag längtar så efter att få äta! Men jag har ju testat det ett antal gånger och det fungerar inte! Det vet jag också.

Jag läser en del bloggar om andra som har gjort gastric bypass operationer och det förvånar mig faktiskt att så många fortsätter att äta godis och bullar osv. Jag kanske låter som en besserwisser men varför riskera att gå upp igen när man nu har fått operationen som en skänk från ovan och en chans att verkligen lyckas att hålla en normalvikt? I dagsläget känner jag att jag aldrig vill väga så här mycket igen! Jag vill aldrig äventyra att gå upp i vikt igen om jag går ner till min egna satta målvikt. Jag hoppas verkligen att den tanken aldrig överger mig. Samtidigt så blir jag lite orolig att jag kommer att glömmma bort de känslor och tankar jag har nu om/när sötbehovet kommer tillbaka. Jag hoppas bara att önskan jag har om att bli smal kommer att övervinna alla frestelser som jag kommer att ställas inför.

Avslöjandet av min hemlighet

På nyårsafton var jag ute och gick i solskenet och tänkte på vad bra jag mår nu. För första gången på flera år kan jag se in i mig själv och tänka: fan jag mår bra! Det hänger ihop med att jag har återtagit kontrollen över min mathjärna. Finns det ett ord som heter så? Hur som helst så har hjärnan styrt över mig för länge och jag har bestämt mig för att ta tillbaka mitt liv! Nu är det slut med onödigt ätande och godisfrossande. För resten av mitt liv ska bestå av normala portioner och minimalt med choklad och sötsaker. En del av er kanske tycker det låter tråkigt att inte kunna unna sig det där söta på lördagen. Men om man inte kan låta det stanna vid det utan fortsätter hela veckan igenom att "unna" sig, trösta sig, glädja sig osv med mat och godis så skapar man ett beroende som är svårt att bli av med. För er som känner mig vet att jag har provat med allehanda metoder för att gå ner i vikt men det har slutat med att jag har gått upp ännu mer. Jag orkar inte fullfölja! Jag ställer mig på vågen och ser bara ALLA kilona som jag ska gå ner och så tappar jag sugen när jag inser att det kommer att ta åååååår att nå dit jag vill.

Så jag har efter flera års betänketid och drygt ett års väntan äntligen fått en tid för en Gastric bypass operation som kommer att ske i februari. Det är en magsäcksoperation som sker med titthålskirurgi. Jätteläskigt och spännande och ruskigt och roligt på en gång. Nu finns det ingen återvändo. Men jag tror att det är rätt väg att gå! Jag har varit överviktig mer eller mindre i 20 år och det känns som mitt liv rinner ifrån mig. Jag måste göra något nu och nu när beslutet är taget så känns det så skönt! Jag har haft det senaste året på mig som någon slags betänketid och fast jag har svurit många gånger för att tiden gått så sakta så har det nog varit bra. Beslutet har sjunkit in och jag har dividerat med mig själv flera gånger. Dessutom provat Viktväktarna under våren och insett att vägen med dem är alltför lång att gå för mig.

Jag inser givetvis att hela jobbet att gå ner i vikt inte är gjort med en operation men är övertygad att det kommer att ge mig en ordentlig push i rätt riktning. Jag ser fram emot att kunna göra de saker jag har känt mig begränsad i nu. Jag har redan bokat en date med kompisens dotter. Till sommaren ska vi rida islandshäst som hon har tjatat på mig om. Kanske min dröm om att åka till Irland och rida över hedar och stränder äntligen kan bli av. Tänk att få gå och köpa "vanliga" storlekar i affärer och kunna välja kläder efter att de sitter bra snarare än att vara glad om man hittar något i rätt storlek... Jag ska börja jogga igen och kanske jag hinner bli så bra att jag kan springa Tjejmilen i Stockholm i augusti. Jag har många drömmar som jag tänker förverkliga allteftersom för jag har bestämt att 2011 ska bli ett år att minnas för mig.

Nu börjar resten av mitt liv!

Idag laddar jag...

Lugnet sänker sig i huset. Nystädat och nästan allt bortplockat. Redo för en hektisk vecka. Sonen har åkt till sin pappa och jag får tid att ladda. Hur man än vänder sig så blir det inte riktigt bra. Jag försöker tänka att det inte kommer att vara så här pressat alltid. Men det är ett par tuffa månader som väntar.

Ute ligger snön tung på träd och buskar och det är så vackert att det nästan gör ont. Tog en promenad tidigare idag i kylan och det var riktigt skönt. Stötte på en bekant som blev singel för ett par år sedan. Vad är det som gör att människor som en gång älskade varann snackar så mycket skit om den andre efteråt? Vad hoppas man uppnå med pajkastning? Om man är arg och sårad, helt förståerligt, så älta det med dina nära och kära men låt jobbets lunchbord bli en fredad zon.

När jag går här hemma och städar och plockar slår det mig att det faktiskt är ganska skönt att vara singel just nu....

Ytligt begär.... - suck!

Idag blev jag kär i en Samsung Galaxy! Vill ha! Men plånboken sa nej och med den ovisshet som råder nu stoppade jag ner plånboken igen. Jag hade ju sagt till mig själv att jag får behålla den mobil jag har tills den slutar fungera. Suck! Tröstshoppa är jag dock bra på ändå så det slutade med att jag kom hem med en blus och en tröja istället. Litet mindre hål i plånboken och motiverade mig själv med att det ena behövs på jobbet och det andra på julafton.

Ikväll blir en lugn hemmakväll med "Så mycket bättre" och sedan en film. Ljusen är redan tändna på vardagsrumsbordet. Lite gott vin och kycklinggryta. Ibland är det skönt att själv bestämma....

Känslomässiga toppar och dalar

Att inte ha en egen dator är så trist. Måste ge mig själv en i julklapp. Inte är jag prylfixerad men jag skulle så gärna vilja ha en Iphone också.... Varför kostar allting pengar? Som läget är just nu får man välja väl. Julen stundar och julklappar ska köpas. Helst skulle jag vilja hoppa över hela julstöket och krypa in i mitt lilla hus och titta på tv under en filt. Bara få vara i fred!

Förra veckan var katastrof. På jobbet var det kaos och väldigt dålig stämning. Irritation, oro, spänning och allmänt grinigt. Det smittade av sig så jag kände likadant. Samtidigt har sonen en jobbig period och han verkar inte må så bra. Jag kommer inte igenom så det skapade en massa konflikter mig och honom emellan. Min personliga press tillsammans med hans "trots", om det nu är det, var ingen lyckad kombination.. Varje dag något nytt som inte var bra. Det kändes som jag gav och gav och gav utan resultat. När den här veckans måndag kom var jag alldeles slut känslomässigt.

Jag har ägnat den här veckan åt mental återhämtning och fysisk zomba pass. Ska jag se tillbaka på veckan är det träningspasset jag är mest stolt över. Äntligen tog jag mig i kragen. Provade förra fredagen första gången och tyckte att det var kul. Varför är det då så svårt att komma iväg igen? Jag fick ta ett allvarligt snack med mig själv igår kväll och mitt bättre jag vann för en gångs skull. Efteråt var jag så trött men väldigt nöjd med mig själv. Ska komma ihåg det i morgon när den värsta träningsvärken kommer.

I morgon är det julfest med jobbet. Vi får se hur det går. Resten av helgen blir det nog julklappsinköp och laddning för nästa vecka med en son som förhoppningsvis är på bättre humör. Och förhoppningsvis har hans mamma laddat med positiv energi!

Tråkigt besked...

Så kom då dagen D. 55 personer ska bort. Det är halva styrkan det. Befinner mig nog i någon slags förnekelseprocess. Hur känns det? Ja, inte vet jag. Ofattbart men ändå något som måste göras. Vill vara kvar för att få visa att det visst går att få lönsamhet samtidigt som det kanske blir starten på något nytt... Kanske det här ger mig nya idéer om en ny inriktning.

Nu åker jag bort några dagar. Samlar energi och kraft för att orka tiden ut. Än så länge för stort för att förstå.

Moderskärlek - utan begränsning....

Det ligger turbulenta tider framför mig. Jag känner hur stormen närmar sig. Det är som att befinna sig i utkanten av tornadon och det blåser hårt runt omkring mig. Jag letar andningshål för att orka med.

Jag försöker tolka tecknen men det är svårt. Är det bara tillfälligheter eller ett mönster? Jag visar att jag finns här och vill stötta i jobbiga stunder. Men jag blir undanknuffad och får inte vara med. Ilska möter mig när jag försöker och jag blir nästan stum över orden som kommer. Jag vet att det är förtvivlan bakom och vill vara ett större jag som inte tar åt mig. Desperation äter mig innefrån och jag känner mig otillräcklig.

Någonstans får man styrkan att orka en timme till, en dag till. Under natten hämtar jag ny energi och hopp om en bättre och lättare morgondag. Långa stunder går det bra men sedan bryter ovädret ut utan förvarning. Hur tacklar man det?

Stunder med villkorslös kärlek är oförglömliga och de jag lever för.... Inget är som kärleken till sitt barn!

Det är vitt ute...

Snart är det jul. Ja det är känslan jag får när jag tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Med snön som yrde runt knuten igår blev jag sugen på glögg. Jag dricker bara glögg den här tiden och fram till jul. Efter jul känner jag mig färdig med det fast gott är det ju fortfarande. Samma sak med julmust och Janssons.... Konstigt hur man förknippar vissa smaker med vissa saker eller händelser.

Snart börjar julklappsjakten och förberedelsen av julmaten. I år blir det färre julklappar men kanske någon större istället. Fördelen med att vara sams med exet är att man kan köpa något som kan användas på båda ställena. S och jag skrev önskelista till tomten häromdagen. Hans svävar ju iväg med alla möjliga saker som är livsnödvändiga. Min var svårare att få ihop. Det man skulle vilja ha skaffar jag mig själv eller också är det så dyrt att man inte kan be någon köpa det... Den som spar han får eller vad ska man säga? Sonens lista slutade på 14 saker och då är den säkert inte färdigt ännu. Min hamnade på 5 saker.

Nä, då är det roligare med julmaten. Det finns vissa saker som jag vill ha på julbordet. Hemmagjorda köttbullar förståss och paté. Det är gott det. Mammas revbensspjäll och tunnbröd bakade på spisen i stekpannan. Ingen jul utan det! Ibland har vi tjuvstartat med revbensspjällen för de är så goda. Då har hon fått stå och göra flera. Någon gång har vi nästan haft panik för att vi inte har fått tag på revbensspjällen veckan innan jul! Men efter att ha talat om för handlaren att han ju äventyrar julen har han trollat fram några. Puh! Det blir heller ingen jul utan mammas kakor. Hennes kanelkakor och kolakakor måste bakas varje år. Ingen idé för henne att prova nya recept då... de blir motade i grind.

Men tänk om man skulle strunta i den traditionella julen och fara utomlands istället? I turbulenta tider har jag allvarligt haft de tankarna men sedan står ju julen där och pockar på uppmärksamhet i alla fall. Och då faller jag till föga och tar fram adventsstjärnan och köper gran. Såsmåningom sitter jag där på julafton med mina nära och kära och myser i alla fall och då finns det inget annat sätt att fira julen på för mig!