Livet fortsätter

Nu är ordningen återställd. Sonen är hemma igen. Vi laddar några dagar. Sedan bär det av till Säfsen över helgen. Säsongens sista skidhelg. Efter det vill jag ha vår!
Idag har även lugnet börjat återkomma till jobbet. De flesta har smält förra veckans obehagligheter och försöker kavla upp ärmarna och gå vidare. Det kommer att ta ett tag men det blir bättre....
För egen del är jag förväntansfull, otåligt väntande, spänd, nyfiken, glad. Hoppas kunna berätta mer snart!

Mycket åka idag...

Idag var jag på en lyckad jobb intervju i alla fall! Kände mig så nöjd efteråt. Om det blir något eller om jag är en av tre igen det står skrivet i stjärnorna! Men jag kunde inte ha gjort eller sagt något annat! Där vill jag jobba! Verkar som ett toppenställe!

Ikväll drog jag till Karlstad med kören och var med på release party med Eva Hillered. Det var kul och annorlunda. Vi sjöng på ett ställe som heter Café August på Hammarö. Jag kan verkligen rekommendera stället. Inredning i marint tema med gamla fiskenät i tak och väggar. Fisketavlor av alla de slag och mysig träinredning. Speciellt härligt på sommaren när man kan sitta ute och fika och lyssna på musik samtidigt som man blickar ut över vattnet. Det vore grejor det! Spelningen, ja det var inte så mycket folk men de som var där var nog rätt så nöjda. Och jag tycker kören gjorde bra ifrån sig!

Trött trött trött när jag brassade hem i full fart.... Nu väntar bingen och sedan är det äntligen fredag!

Det går upp och ner...

Dagen började ganska lugnt och behagligt med att halka till Linde för 6-veckors kontroll efter operationen. Har gått ner 13 kg på 7 veckor! Det borde firas men hur? Idag nådde jag ett efterlängtat delmål. Nu 5 kg kvar till ett ännu mer efterlängtat mål! Ska se om jag kan hålla mig till dess innan jag köper nya jeans. Nu har jag snart vuxit ur alla par jag har hemma. Jag har ju haft några storlekar att ta till. Tur jag inte slängt dem. Men det tänker jag göra nu när jag växer ur dem åt andra hållet. I övrigt såg allt bra ut på kontrollen så det var bara att styra kosan mot Karlskoga igen.

Det började pirra i magen ju närmare jag kom jobbet och det var lika dämpad stämning som jag befarade. En efter en hade mina kollegor fått dystra besked och arbetsdagen blev tung för alla. Två av mina närmaste arbetskamrater kommer att sluta och de lämnar ett stort tomrum. Arbetsglädjen är borta just nu och det känns deppigt!

Jag tog mig i alla fall i kragen och tog en kvällspromenad efter middagen. Blåsten tog tag i mig och förde mig framåt och bakåt. Men det var precis vad jag behövde. Att ta i med kroppen och fokusera på något annat än tråkigheterna på jobbet idag.

Igår glimtade mitt gamla liv förbi. Kollegor som även var mina vänner skymtade för en kort sekund. Vad jag önskade att jag hade kunnat stoppa tiden just då! Vem är det som styr över våra liv? Är det vi själva som bestämmer eller kastas vi genom prövningar av någon högre makt? Ett beslut som fattades för 4 år sedan, förhastat eller...rätt? Känns vansinnigt idag!

Peptalk

Ikväll är det lite pirr pirr i magen. Stor dag i morgon. Ett möte av betydelse eller också blir det platt fall! Kan bara vara mig själv men räcker det? Denna ständiga tvivel på ens egna kompetens. Nä, nu får jag gaska upp mig! Jag har allt att vinna och inget att förlora!!!

En sötbehovens dag....

Idag är det en hemsk dag, matmässigt alltså. Jag är så sugen på allt som jag inte ska äta att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Har inte känt ett sånt här sug efter allt sedan januaris början. Försöker analysera vad jag har gjort annorlunda idag men vet inte riktigt vad det kan vara.

Trött i både kropp och hjärna efter en jobbig vecka och en för tidig morgon igen. S har fotbollsträning på lördagar så det är stressmorgon som gäller varannnan lördag. Åt mellanmål som jag skulle under träningen och sedan lunch. Nu fikar vi, jag med kaffe och pulvermjölk och en knäckemacka med mjukost på. Absolut inga fel men visst hade jag hellre velat haft sonens kolakakor. Ikväll blir det kyckling i currysås och ris och broccoli förståss. Ingen måltid utan grönsaker, oftast varma nu för tiden. Hoppas man gör allt rätt med vitaminer och järn. Ris går bra trots att en del som gjort operationen har problem med det efteråt. Hittills har jag inte upptäckt något som jag inte tål och det känns bra.

Idag är en konstig dag! Fast samtidigt skön nu när fotbollen är avklarad. Sonen är nöjd med att kolla på film och jag har slappat med en ny pocketbok. Ute borde man vara och njuta av solen men jag är nöjd med att se fåglarna äta och busa med varann vid fågelbordet.

Längtar efter ett glas rödvin men har bestämt mig för att spara det till påsk och låta mina nya matvanor sjunka in ytterligare i hjärnan. Det är ju bara 6 veckor sedan operationen men det känns som det var evigheter sedan jag gjorde den. Jag lever fortfarande väldigt mycket i nuet och är oerhört fokuserad på måltider. Vad/hur/när/hur mycket snurrar hela tiden runt i huvudet och ärligt talat kan jag bli lite trött på det. På onsdag ska jag på mitt första återbesök och det ska bli spännande att höra vad sjukvården har att säga. Jag har många frågor angående mat så jag tror jag ska försöka få komma till dietisten också för hittills har sjuksköterskorna bara hänvisat till dem när jag har frågat sådant.
Tv-programmet som gick förra veckan var tyvärr lite skrämselpropaganda för den som eventuellt har operationsplaner och det tycker jag är synd. Men en sak kan jag hålla med om och det är att det är dålig uppföljning på alla psykologiska orsaker till dåliga matvanor osv. Dessutom skiljer sig inte den här "sjukdomen" från andra: Man måste själv ställa frågorna och kraven!

Hörde Carola sjunga den här på "Let's Dance" igår och gamla minnen gör sig påminda. Men Barbra Streisand och Donna Summers version är inte helt fel heller:

Update

Idag kom det snö igen - det var tungt att skotta.
Bofinken Knut tog för sig av fågelbordet i morse - glad att han har kommit.
Pappa ringde och frågade om S och jag ville ha Spagetti och köttfärssås i matlåda - Ja tack!
Två intervjuer nästa vecka - ser jag fram emot.
S och jag hyrde film ikväll - det är filmtajm.
Första taco måltiden för mig på drygt två månader - blev väldigt mätt!
Vikten står still igen - befinner mig på en trappa igen.
Jag börjar få vårkänslor - fast jag försöker trycka ner dem igen. Känslomässiga toppar och dalar känner jag mig inte mogen inför.
Mamma gav mig något att tänka på idag - Uppslukas av jobbet - Vet inte om det är så positivt egentligen - vad gör man den dagen då det inte finns kvar?
Håller på att titta på en ny utmaning nu - har så svårt att låta bli! Det där med rutin och vardag verkar inte vara något för mig.
Lyssnar på stämmor på cd - på torsdag blir det förhoppningsvis körstämmor till den här damen (Eva Hillered) i Karlstad:

Tuffa dagar....

Energin tar liksom slut ibland. Det märks att det är ett tufft tempo på jobbet. Hjärnan är som urblåst när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Då kan jag faktiskt önska att jag skulle åka en bit för att få varva ner i lugn och ro. Egentligen borde man ta en promenad och andas in lite nytt syre. Längtar till ljumma vårkvällar då det blir mer lockande att dra på sig joggingskorna.

Viktmässigt går det sakta neråt. Ett kilo i taget. Jag har börjat föreställa mig kroppen som ett kvicksand som ogärna släpper taget om kilona. Sedan liksom " shippar" det till och ett kilo lossnar. Den bilden tar jag fram när jag tycker det går för sakta neråt mentalt sett alltså.

Måndagkväll

Jag har upptäckt något hos mig själv som jag inte visste tidigare. En fascination för något speciellt och en förmåga jag inte heller har sett förrut. De sista veckorna har jag visat det för mig själv flera gånger efter varandra. Jag trodde jag kände mig själv men kanske det är så att vissa situationer lockar fram oanade egenskaper. Det gör mig än mer övertygad om vad jag ska rikta in mig på. Nu gäller det att fortsätta på samma bana. Målet har jag stakat ut och dit ska jag!
Jag är 43 år och förundras över att det har tagit så lång tid att komma till insikt om vissa saker. Jag nådde inte hela vägen fram idag och är fortfarande lite 'pissed off'. Men när det gäller plan B så avgick jag med segern och det kunde inte ha gått bättre!
Så ikväll firar jag med vaniljyougart och mango fast champagne hade ju smällt högre förståss!

James Blunt - If Time Is All I Have (Live at 1 Mayfair)

Hope - Who am I to say

Lugn

Vaknar tidigt och blir lite sur... Det är ju lördag - vill kunna sova längre men har kanske sovit färdigt. Går upp och kokar ägg och rostar en mörk skiva Fazer bröd. Premiär för båda sedan operationen. Lite kaviar på ägget och smör och mjukost på brödet. Nu fattas bara kaffet men det får komma en halvtimme senare. Försöker ta små bitar och tuggar noga och långsamt. Känner av frukosten länge och kaffet fick vänta till en timme senare. I morgon skippar jag nog ägget och tar fil till smörgåsen istället. Känner mig fortfarande mätt, flera timmar senare.

Idag vilar ett lugn inom mig. Samtalet gick bra och efterföljande träffar har bjudit på en del positiva överraskningar. Jag känner mig stolt och glad över en medarbetare och lämnade jobbet med en inre tillfredsställelse och i vetskap om att jag har gjort allt jag har kunnat. Nu är det upp till de högre makterna....

Igår kväll var jag på bio och såg "Kings Speech". Det var en riktigt fin film! Lämnade bion med en "må bra" känsla i kroppen. En känsla av lycka och hopp inom mig!
Det kändes som ett privilegium att få ha ta del av en bit av Englands historia som jag var ovetande om. Även om en del är tillrättalagd för att göra en "story" av det så spelade Colin Firth så fantastiskt bra. Man riktigt såg smärtan i hans ögon. Vilken skådespelare! Han inte bara spelar otroligt bra och kan verkligen leva sig in i sina karaktärer. Bara han öppnar munnen smälter man....

Lite turbulent just nu...

I morgon väntar ett jobbigt samtal. Vet faktiskt inte vad jag ska säga. Hoppas jag kan vara en medmänniska och förmedla någon slags tröst. Fast hur ger man tröst i den situationen? Just nu känner jag mig maktlös och otillräcklig.

Samtidigt fick jag själv ett samtal jag har väntat på och hoppats på. Glädjen överskuggade resten av dagens strapatser. Mental förberedelse och en önskan att det var dagen D. Drömmar som formas i mitt huvud samtidigt som jag försöker att hålla mig kvar på marken. En sak i taget!

Så ser jag precis ett förhandsklipp på filmen "Hur många lingon finns det i världen?" och bestämmer mig genast för att se den när den får premiär! Jag behöver nog få lite perspektiv på mitt liv och sätta mig själv i någon annans skor ett tag....

Veckorapport

Nu har jag försökt att få till ett vettigt inlägg men det går inte. Veckan får sammanfattas så här istället:

• 1:a jobbveckan på en månad avklarad
• Tröttare på kvällarna än på länge
• Känslomässig berg-och dalbana
• Står still på vågen - blir det inte mer nu?
• Letar nya prospekt på Platsbanken
• Fåglarna äter fortfarande av maten utanför fönstret
• Köpte 2011 Melodifestivalskiva
• Hade pulka party i lördags med S i snöstormen
• Såg bion Rango i söndags med sonen
• Längtar efter våren

http://www.youtube.com/watch?v=SpyRZayFGug

http://www.youtube.com/watch?v=btPJPFnesV4

Att söka nytt jobb

Sitter här min sista "lediga" lördag och funderar på varför man "bondar" med en del människor och en del inte. Det här med att vara på anställningsintervju är ingen picnic. För det första, vad ska man ha på sig? Hur ska man se ut i håret, ska det vara löst hängande som jag har det oftast. Eller ska man sätta upp håret för att man kanske ger ett mer seriöst och affärsmässigt intryck? Ska man ha kavaj eller en tröja? Blir det för mycket med kavaj? Två gånger har jag varit på intervju där jag kände mig "overdressed" med kavaj. Igår var jag på intervju där jag kände mig för dressed down med en tröja och hängande hår. Dags att verkligen fundera på kläd- och hårstil om/när jag går på nästa intervju. Vilket intryck vill jag ge? Jag ska erkänna att jag nog inte var så "på" inför gårdagens intervju. Det var en allmän intresseintervju så den kändes inte så viktig. Hm... my mistake tror jag. Kanske jag gav ett intryck av att jag inte är så kompetent som jag åtminstone vill framstå (ha ha). Har jag sumpat mina chanser att få en mer avancerad tjänst nu via den här firman?

Förra veckan var jag på en annan anställningsintervju där jag åtminstone hade rätt kläder och frisyr. Ärligt talat, mannen som skulle anställa var stel som en pinne och väldigt korrekt. Han motsvarade alla mina fördomar om det företaget. Ganska komiskt egentligen och kanske inte alls sant men jag kände ingen "connection". Det gjorde inte han heller visade det sig eftersom han valde en annan kandidat. Nåväl, jag var en av tre så jag får vara glad åt det. Och ska jag säga en annan sanning så är jag inte så intresserad av att arbeta på det företaget. Men just nu känns det inte som jag kan vara för storbjuden.

Att gå på anställningsintervju är så nyttigt och lärorikt. Främst för en själv tror jag. Helt plötsligt blir man ju tvungen att fundera på vilka starka/svaga sidor man har. Och det ska ju spegla yrkeslivet - inte hur man är som privatperson. Fast egentligen är man nog inte så annorlunda privat mot arbetsmässigt, eller? En vän sade en gång för länge sedan att hon inte vill blanda ihop sin yrkesroll med sin privatroll. Hon skiljer på arbetet och fritiden och drar en gräns hur nära hon släpper in sina arbetskamrater. Så fungerar inte jag och har nog aldrig gjort. För mig är det viktigt att ha bra relationer på jobbet och gärna få vänner där. Och jag är priviligerad av att ha fått nära vänner som fortfarande finns i mitt liv trots att jag har bytt jobb.

Så hur blir det framöver? Ingen aning om jag kommer att byta jobb, bli arbetslös eller bli kvar där jag är idag... Men jag vet i alla fall att varje ansökan, varje möte med en potentiell arbetsgivare kommer att lära mig något mer om mig själv.

Och jag har ju fortfarande en önskan kvar. Så nästa gång en stjärna faller....

When the heartache is over....

Häromdagen ringde en gammal kärlek. Jag blev förvånad men ändå inte. Funderar på varför han fortfarande vill ha kontakt? Vad som känns rätt för en kan vara helt fel för någon annan? JAG har själv funderar rätt mycket på den här kärleken sedan november då han senast hörde av sig. Inte för att jag vill tillbaka eller ångrar mig men agerandet i sig stör mig. Ja, jag erkänner det. Funderar på hur vissa människor kan säga att man är "en fantastisk människa" och gråta hejdlöst när det tar slut för att sedan knappt ett halvår hitta någon annan som också är fantastisk och helt rätt antar jag. Guuuuuuud vad jag låter bitter! Men det stör mig och jag kan inte förstå det??!! Jag kan erkänna att jag inte alls har någon lust att höra vad "dom" hittar på och vad "dom" ska göra härnäst. Det kan ju låta som jag inte har kommit över honom men är mer ledsen och besviken för att det var så lätt för honom att gå vidare medans det tog mig ungefär 2 år att bearbeta klart. Trots att det var jag som gjorde slut!

Nu har jag äntligen kommit till en punkt där jag knappt ser det motsatta könet.
Så j-a trist egentligen! What have I become? En gammal nucka? Jag tycker bara det är så skönt att slippa berg- och dalbanan känslomässigt. Det är lugnt och skönt och jag kan ägna mig helhjärtat åt sonen när han är här. Men inte vill jag känna så här för resten av livet.....

Det ljusnar....

Jag har det oförskämt bra här hemma. Värken i magen släpper alltmer och det är så skönt. Idag är inget promenadväder med snön som öser ner ute men oj vilka fina dagar jag har fått tidigare. Solen värmde riktigt varmt igår på morgon promenaden. Jag tog nog i lite igen igår. Glömmer bort att allt inte riktigt är ok i magen än så jag fick tillbaka "håll" känslan igen. Känner av det idag också men jag kan leva med det.

Jag lär mig för varje dag hur magen fungerar och hur mycket jag kan äta. Det är en svår balansgång för jag vill ju inte bli dålig igen som första kvällen hemma. Igår upptäckte jag att tonfisk är gott att mixa med Keldas Caribian soppa. Mums! Ytterligare en ny smak att lägga till.

Ibland glömmer jag bort att magen är mindre än förrut och tar en vanlig klunk av vatten eller kaffe. Kommer på det när den finns i mun och då är det plötsligt väldigt mycket kaffe i mun. Försöker svälja ner lite i taget...Prova det - inte så lätt!

Det jag just nu gillar minst med operationen är sprutorna jag måste ta varje kväll. Tack och lov är det bara 4 gånger (kvällar) kvar. Det är blodförtunnande medicin som ska förhindra att man får blodproppar. Och det har man ju ingen lust med så jag sticker in nålen varje kväll och sprutar in "skiten". Jag tycker man borde vänja sig men det gör mer ont för varje gång jag gör det. Usch vad gnällig jag låter.

Men trots sprutorna som ju faktiskt är ett litet kapitel i livet så är jag så glad att jag har gjort operationen. Från i fredags tills igår onsdag hade jag gått ner 4 kg till. Nu väger jag mindre än jag har gjort på över två år. Och det går så lätt! Ställer mig på vågen och blir lika häpen varje gång. Vill hoppa på den för det kan ju inte vara sant! Men den står kvar på samma ställe och jag blir så glad! Äntligen lyckas med något som jag har förutsatt mig!

Den här låten........... åh vad den är bra! Sommmmmmmmmmmar........................

http://www.youtube.com/watch?v=hzcA9OdR-CM

Gary Moore - Still Got The Blues (Live)

Till minne av Gary Moore.
Jag har många speciella minnen som kommer tillbaka när jag lyssnar på hans musik....

Celine Dion - I'm Alive

Och så landade jag!

Gisses att jag var glad när operationen var över och jag hade överlevt! Ja, det var kanske fjantigt men nervös var jag! Så nu vet jag hur det går till när man blir sövd och ok... Det var kanske inte läskigt så men när de kom med syrgasmasken och tryckte ner över mun och näsa och jag inte fick luft (fick jag ju) då var jag inte kaxig! Innan hade de spänt fast både armar och ben och jag reflekterade inte så värst över det just då. Tyckte det var lite konstigt - jag hade ju inte tänkt gå någonstans. Sedan sövde de mig och tur var väl det för jag var i upplösningstillstånd och ville inte vara med längre. Nästa grej jag kommer ihåg är hur någon ropar mitt namn och jag var tillbaka på jobbet! Jamen hur dumt är inte det då? Att man ska drömma om jobbet mitt i alltihop! Jag försökte resa mig men inte kom jag loss inte. Paniken infann sig såklart innan jag fattade vart jag var. Sedan fick jag sova igen. Skönt! Nästa gång jag vaknade var på Uppvaket och sedan var nästa aktivitet igång. Upp på toa, sa de snälla sköterskorna. Du måste få igång nr 1. Nä, jag vill bara sova!

Men det gick det med till slut och sedan har jag sakta men säkert återvänt till en ny verklighet! För så känns det verkligen! Det är som att lära sig äta och dricka på nytt. I början snurrade tankarna: Hur mycket kan jag dricka i taget? Hur ska jag kunna äta när jag inte är hungrig? Är det här mättnadskänsla eller såren som gör ont? I början var jag övertygad om att den gas som sprutas in för att lyfta buken var det som gjorde ont. Det känns som att ha håll i sidan. Jag har också ibland ett tryck över bröstkorgen och man rapar mycket. Attraktivt va! Men sedan förstod jag att det ju är en kombination med att de har varit inne och flyttat och grejat med tarmar och magsäck och det är därifrån smärtan kommer. Men med ett par alvedon så klarar man sig rätt bra! Jag håller också på att övervinna obehaget att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Yeak! Men hellre det än att få blodproppar! Så in med nålen och spruta på... snart har 10 dagar gått och jag slipper det!

Men idag är det som att se ljuset i tunneln. Idag är första dagen som smärtan i sidan inte är lika påtaglig. Trycket över bröstkorgen känns inte lika jobbig och jag är i fas med vad jag ska äta och dricka. Det känns som det går åt rätt håll och det är så skönt. Det ska nog bli ordning på det här också!
Nu ska jag gå ut på min motionsrunda som idag kanske inte blir lika lång som igår. Tog i lite för mycket igår och kände mig allmänt orkeslös efteråt. Så idag ska jag inte vara lika ambitiös men vara nöjd med att jag helt plötsligt motionerar också.

Det närmar sig....

Jaha, då ska jag strax iväg. Idag läggs jag in och i morgon blir det operation om allt går som det ska. Känns spännande och läskigt och ovisst och allt möjligt. Jag ser fram emot våren när operationen är gjord men har lite ångest för själva operationen.

Jag har kramat och pussat på S hela tiden sedan förra torsdagen så han undrar väl om jag har fått spel. Vi har haft så kul de här dagarna samtidigt som han har tyckt att jag har varit så dum som jag inte har köpt hockey målvaktsbenskydd till honom. Men jag tyckte de var för dyra att köpa nya när man bara spelar hemma på gatan. Så jag har jagat vänner och bekanta men ingen hade några. I går skulle en arbetskamrat ta med sig vanliga hockey benskydd och det ville han också ha fast vi hade ett par gamla skruttiga som jag hittade på Loppis i lördags. När hon öppnade bagageluckan låg de där: Hockeymålvaktsbenskydden!!!! Jag bara stuttsade! Men du hade ju inga skrek jag. Nja, de där är egentligen street hockeymålvaktsbenskydd, sa hon förläget. Jamen de är ju toppen, ropade jag tillbaka och så fick hon en stor kram. Sonen kommer att bli så glad!!!! Och det blev han! Så om jag inte gör något mer för honom så har han i alla fall fått hockeybenskydd!

Tack för all support och stöttning inför min operation! Det är så skönt att ha er som mina vänner!!!!!! Jag är så glad och tacksam för att jag har så många runtomkring mig att luta mig mot! Utan er skulle jag inte våga hälften av allt jag hoppar på! Ni är mina små brädor som håller mig uppe när jag behöver luta mig! Stor kram till er alla!

Nu hoppar jag!