Måndagkväll

Jag har upptäckt något hos mig själv som jag inte visste tidigare. En fascination för något speciellt och en förmåga jag inte heller har sett förrut. De sista veckorna har jag visat det för mig själv flera gånger efter varandra. Jag trodde jag kände mig själv men kanske det är så att vissa situationer lockar fram oanade egenskaper. Det gör mig än mer övertygad om vad jag ska rikta in mig på. Nu gäller det att fortsätta på samma bana. Målet har jag stakat ut och dit ska jag!
Jag är 43 år och förundras över att det har tagit så lång tid att komma till insikt om vissa saker. Jag nådde inte hela vägen fram idag och är fortfarande lite 'pissed off'. Men när det gäller plan B så avgick jag med segern och det kunde inte ha gått bättre!
Så ikväll firar jag med vaniljyougart och mango fast champagne hade ju smällt högre förståss!

James Blunt - If Time Is All I Have (Live at 1 Mayfair)

Hope - Who am I to say

Lugn

Vaknar tidigt och blir lite sur... Det är ju lördag - vill kunna sova längre men har kanske sovit färdigt. Går upp och kokar ägg och rostar en mörk skiva Fazer bröd. Premiär för båda sedan operationen. Lite kaviar på ägget och smör och mjukost på brödet. Nu fattas bara kaffet men det får komma en halvtimme senare. Försöker ta små bitar och tuggar noga och långsamt. Känner av frukosten länge och kaffet fick vänta till en timme senare. I morgon skippar jag nog ägget och tar fil till smörgåsen istället. Känner mig fortfarande mätt, flera timmar senare.

Idag vilar ett lugn inom mig. Samtalet gick bra och efterföljande träffar har bjudit på en del positiva överraskningar. Jag känner mig stolt och glad över en medarbetare och lämnade jobbet med en inre tillfredsställelse och i vetskap om att jag har gjort allt jag har kunnat. Nu är det upp till de högre makterna....

Igår kväll var jag på bio och såg "Kings Speech". Det var en riktigt fin film! Lämnade bion med en "må bra" känsla i kroppen. En känsla av lycka och hopp inom mig!
Det kändes som ett privilegium att få ha ta del av en bit av Englands historia som jag var ovetande om. Även om en del är tillrättalagd för att göra en "story" av det så spelade Colin Firth så fantastiskt bra. Man riktigt såg smärtan i hans ögon. Vilken skådespelare! Han inte bara spelar otroligt bra och kan verkligen leva sig in i sina karaktärer. Bara han öppnar munnen smälter man....

Lite turbulent just nu...

I morgon väntar ett jobbigt samtal. Vet faktiskt inte vad jag ska säga. Hoppas jag kan vara en medmänniska och förmedla någon slags tröst. Fast hur ger man tröst i den situationen? Just nu känner jag mig maktlös och otillräcklig.

Samtidigt fick jag själv ett samtal jag har väntat på och hoppats på. Glädjen överskuggade resten av dagens strapatser. Mental förberedelse och en önskan att det var dagen D. Drömmar som formas i mitt huvud samtidigt som jag försöker att hålla mig kvar på marken. En sak i taget!

Så ser jag precis ett förhandsklipp på filmen "Hur många lingon finns det i världen?" och bestämmer mig genast för att se den när den får premiär! Jag behöver nog få lite perspektiv på mitt liv och sätta mig själv i någon annans skor ett tag....

Veckorapport

Nu har jag försökt att få till ett vettigt inlägg men det går inte. Veckan får sammanfattas så här istället:

• 1:a jobbveckan på en månad avklarad
• Tröttare på kvällarna än på länge
• Känslomässig berg-och dalbana
• Står still på vågen - blir det inte mer nu?
• Letar nya prospekt på Platsbanken
• Fåglarna äter fortfarande av maten utanför fönstret
• Köpte 2011 Melodifestivalskiva
• Hade pulka party i lördags med S i snöstormen
• Såg bion Rango i söndags med sonen
• Längtar efter våren

http://www.youtube.com/watch?v=SpyRZayFGug

http://www.youtube.com/watch?v=btPJPFnesV4

Att söka nytt jobb

Sitter här min sista "lediga" lördag och funderar på varför man "bondar" med en del människor och en del inte. Det här med att vara på anställningsintervju är ingen picnic. För det första, vad ska man ha på sig? Hur ska man se ut i håret, ska det vara löst hängande som jag har det oftast. Eller ska man sätta upp håret för att man kanske ger ett mer seriöst och affärsmässigt intryck? Ska man ha kavaj eller en tröja? Blir det för mycket med kavaj? Två gånger har jag varit på intervju där jag kände mig "overdressed" med kavaj. Igår var jag på intervju där jag kände mig för dressed down med en tröja och hängande hår. Dags att verkligen fundera på kläd- och hårstil om/när jag går på nästa intervju. Vilket intryck vill jag ge? Jag ska erkänna att jag nog inte var så "på" inför gårdagens intervju. Det var en allmän intresseintervju så den kändes inte så viktig. Hm... my mistake tror jag. Kanske jag gav ett intryck av att jag inte är så kompetent som jag åtminstone vill framstå (ha ha). Har jag sumpat mina chanser att få en mer avancerad tjänst nu via den här firman?

Förra veckan var jag på en annan anställningsintervju där jag åtminstone hade rätt kläder och frisyr. Ärligt talat, mannen som skulle anställa var stel som en pinne och väldigt korrekt. Han motsvarade alla mina fördomar om det företaget. Ganska komiskt egentligen och kanske inte alls sant men jag kände ingen "connection". Det gjorde inte han heller visade det sig eftersom han valde en annan kandidat. Nåväl, jag var en av tre så jag får vara glad åt det. Och ska jag säga en annan sanning så är jag inte så intresserad av att arbeta på det företaget. Men just nu känns det inte som jag kan vara för storbjuden.

Att gå på anställningsintervju är så nyttigt och lärorikt. Främst för en själv tror jag. Helt plötsligt blir man ju tvungen att fundera på vilka starka/svaga sidor man har. Och det ska ju spegla yrkeslivet - inte hur man är som privatperson. Fast egentligen är man nog inte så annorlunda privat mot arbetsmässigt, eller? En vän sade en gång för länge sedan att hon inte vill blanda ihop sin yrkesroll med sin privatroll. Hon skiljer på arbetet och fritiden och drar en gräns hur nära hon släpper in sina arbetskamrater. Så fungerar inte jag och har nog aldrig gjort. För mig är det viktigt att ha bra relationer på jobbet och gärna få vänner där. Och jag är priviligerad av att ha fått nära vänner som fortfarande finns i mitt liv trots att jag har bytt jobb.

Så hur blir det framöver? Ingen aning om jag kommer att byta jobb, bli arbetslös eller bli kvar där jag är idag... Men jag vet i alla fall att varje ansökan, varje möte med en potentiell arbetsgivare kommer att lära mig något mer om mig själv.

Och jag har ju fortfarande en önskan kvar. Så nästa gång en stjärna faller....

When the heartache is over....

Häromdagen ringde en gammal kärlek. Jag blev förvånad men ändå inte. Funderar på varför han fortfarande vill ha kontakt? Vad som känns rätt för en kan vara helt fel för någon annan? JAG har själv funderar rätt mycket på den här kärleken sedan november då han senast hörde av sig. Inte för att jag vill tillbaka eller ångrar mig men agerandet i sig stör mig. Ja, jag erkänner det. Funderar på hur vissa människor kan säga att man är "en fantastisk människa" och gråta hejdlöst när det tar slut för att sedan knappt ett halvår hitta någon annan som också är fantastisk och helt rätt antar jag. Guuuuuuud vad jag låter bitter! Men det stör mig och jag kan inte förstå det??!! Jag kan erkänna att jag inte alls har någon lust att höra vad "dom" hittar på och vad "dom" ska göra härnäst. Det kan ju låta som jag inte har kommit över honom men är mer ledsen och besviken för att det var så lätt för honom att gå vidare medans det tog mig ungefär 2 år att bearbeta klart. Trots att det var jag som gjorde slut!

Nu har jag äntligen kommit till en punkt där jag knappt ser det motsatta könet.
Så j-a trist egentligen! What have I become? En gammal nucka? Jag tycker bara det är så skönt att slippa berg- och dalbanan känslomässigt. Det är lugnt och skönt och jag kan ägna mig helhjärtat åt sonen när han är här. Men inte vill jag känna så här för resten av livet.....

Det ljusnar....

Jag har det oförskämt bra här hemma. Värken i magen släpper alltmer och det är så skönt. Idag är inget promenadväder med snön som öser ner ute men oj vilka fina dagar jag har fått tidigare. Solen värmde riktigt varmt igår på morgon promenaden. Jag tog nog i lite igen igår. Glömmer bort att allt inte riktigt är ok i magen än så jag fick tillbaka "håll" känslan igen. Känner av det idag också men jag kan leva med det.

Jag lär mig för varje dag hur magen fungerar och hur mycket jag kan äta. Det är en svår balansgång för jag vill ju inte bli dålig igen som första kvällen hemma. Igår upptäckte jag att tonfisk är gott att mixa med Keldas Caribian soppa. Mums! Ytterligare en ny smak att lägga till.

Ibland glömmer jag bort att magen är mindre än förrut och tar en vanlig klunk av vatten eller kaffe. Kommer på det när den finns i mun och då är det plötsligt väldigt mycket kaffe i mun. Försöker svälja ner lite i taget...Prova det - inte så lätt!

Det jag just nu gillar minst med operationen är sprutorna jag måste ta varje kväll. Tack och lov är det bara 4 gånger (kvällar) kvar. Det är blodförtunnande medicin som ska förhindra att man får blodproppar. Och det har man ju ingen lust med så jag sticker in nålen varje kväll och sprutar in "skiten". Jag tycker man borde vänja sig men det gör mer ont för varje gång jag gör det. Usch vad gnällig jag låter.

Men trots sprutorna som ju faktiskt är ett litet kapitel i livet så är jag så glad att jag har gjort operationen. Från i fredags tills igår onsdag hade jag gått ner 4 kg till. Nu väger jag mindre än jag har gjort på över två år. Och det går så lätt! Ställer mig på vågen och blir lika häpen varje gång. Vill hoppa på den för det kan ju inte vara sant! Men den står kvar på samma ställe och jag blir så glad! Äntligen lyckas med något som jag har förutsatt mig!

Den här låten........... åh vad den är bra! Sommmmmmmmmmmar........................

http://www.youtube.com/watch?v=hzcA9OdR-CM

Gary Moore - Still Got The Blues (Live)

Till minne av Gary Moore.
Jag har många speciella minnen som kommer tillbaka när jag lyssnar på hans musik....

Celine Dion - I'm Alive

Och så landade jag!

Gisses att jag var glad när operationen var över och jag hade överlevt! Ja, det var kanske fjantigt men nervös var jag! Så nu vet jag hur det går till när man blir sövd och ok... Det var kanske inte läskigt så men när de kom med syrgasmasken och tryckte ner över mun och näsa och jag inte fick luft (fick jag ju) då var jag inte kaxig! Innan hade de spänt fast både armar och ben och jag reflekterade inte så värst över det just då. Tyckte det var lite konstigt - jag hade ju inte tänkt gå någonstans. Sedan sövde de mig och tur var väl det för jag var i upplösningstillstånd och ville inte vara med längre. Nästa grej jag kommer ihåg är hur någon ropar mitt namn och jag var tillbaka på jobbet! Jamen hur dumt är inte det då? Att man ska drömma om jobbet mitt i alltihop! Jag försökte resa mig men inte kom jag loss inte. Paniken infann sig såklart innan jag fattade vart jag var. Sedan fick jag sova igen. Skönt! Nästa gång jag vaknade var på Uppvaket och sedan var nästa aktivitet igång. Upp på toa, sa de snälla sköterskorna. Du måste få igång nr 1. Nä, jag vill bara sova!

Men det gick det med till slut och sedan har jag sakta men säkert återvänt till en ny verklighet! För så känns det verkligen! Det är som att lära sig äta och dricka på nytt. I början snurrade tankarna: Hur mycket kan jag dricka i taget? Hur ska jag kunna äta när jag inte är hungrig? Är det här mättnadskänsla eller såren som gör ont? I början var jag övertygad om att den gas som sprutas in för att lyfta buken var det som gjorde ont. Det känns som att ha håll i sidan. Jag har också ibland ett tryck över bröstkorgen och man rapar mycket. Attraktivt va! Men sedan förstod jag att det ju är en kombination med att de har varit inne och flyttat och grejat med tarmar och magsäck och det är därifrån smärtan kommer. Men med ett par alvedon så klarar man sig rätt bra! Jag håller också på att övervinna obehaget att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Yeak! Men hellre det än att få blodproppar! Så in med nålen och spruta på... snart har 10 dagar gått och jag slipper det!

Men idag är det som att se ljuset i tunneln. Idag är första dagen som smärtan i sidan inte är lika påtaglig. Trycket över bröstkorgen känns inte lika jobbig och jag är i fas med vad jag ska äta och dricka. Det känns som det går åt rätt håll och det är så skönt. Det ska nog bli ordning på det här också!
Nu ska jag gå ut på min motionsrunda som idag kanske inte blir lika lång som igår. Tog i lite för mycket igår och kände mig allmänt orkeslös efteråt. Så idag ska jag inte vara lika ambitiös men vara nöjd med att jag helt plötsligt motionerar också.

Det närmar sig....

Jaha, då ska jag strax iväg. Idag läggs jag in och i morgon blir det operation om allt går som det ska. Känns spännande och läskigt och ovisst och allt möjligt. Jag ser fram emot våren när operationen är gjord men har lite ångest för själva operationen.

Jag har kramat och pussat på S hela tiden sedan förra torsdagen så han undrar väl om jag har fått spel. Vi har haft så kul de här dagarna samtidigt som han har tyckt att jag har varit så dum som jag inte har köpt hockey målvaktsbenskydd till honom. Men jag tyckte de var för dyra att köpa nya när man bara spelar hemma på gatan. Så jag har jagat vänner och bekanta men ingen hade några. I går skulle en arbetskamrat ta med sig vanliga hockey benskydd och det ville han också ha fast vi hade ett par gamla skruttiga som jag hittade på Loppis i lördags. När hon öppnade bagageluckan låg de där: Hockeymålvaktsbenskydden!!!! Jag bara stuttsade! Men du hade ju inga skrek jag. Nja, de där är egentligen street hockeymålvaktsbenskydd, sa hon förläget. Jamen de är ju toppen, ropade jag tillbaka och så fick hon en stor kram. Sonen kommer att bli så glad!!!! Och det blev han! Så om jag inte gör något mer för honom så har han i alla fall fått hockeybenskydd!

Tack för all support och stöttning inför min operation! Det är så skönt att ha er som mina vänner!!!!!! Jag är så glad och tacksam för att jag har så många runtomkring mig att luta mig mot! Utan er skulle jag inte våga hälften av allt jag hoppar på! Ni är mina små brädor som håller mig uppe när jag behöver luta mig! Stor kram till er alla!

Nu hoppar jag!

Slarver och modifast meny

Här sitter jag en fredag kväll och det doftar ljuvligt från sonens tacomiddag. Tom gurka har en god doft ikväll! Själv har jag druckit chokladshake och det smakade riktigt bra. Trixet är att ha vattnet och Modifast påsarna i kylen.

Igår och idag slarvade jag med att dricka tillräckligt vatten och jag tror det har straffat sig idag. Jag har varit så hungrig hela dagen och på eftermiddagen reste jag mig lite hastigt och störtade iväg. Rätt som det var såg jag suddigt - allt blev liksom dimmigt. Tror inte det var någon fara för svimning men fick ställa mig och hålla i ett bord. Så onödigt! Kroppens sätt att säga ifrån antar jag. Så nu pimplar jag vatten som andra dricker vin en fredagkväll. Ha ha!

För mitt eget kom ihåg kommer nu matsedeln de senaste veckorna.
5 januari 2011 -- 2 februari 2011
Modifast: vanilj, kaffe, choklad, hallon shake och potatis och purjolökssoppa.
Frukost ca 7.00 el 9.00: Chokladshake
Lunch ca 12.00: Hallon shake och de senaste 2 veckorna potatis och purjolökssoppa istället.
Middag ca 17.30: Kaffe shake
Kvällsmål ca 20-20.30: Vanilj/Choklad shake

Vanilj shaken var inte så god tyckte jag så det blev bara 8 stk sådana, sedan har jag varvat med de andra smakerna istället. I början tyckte jag kaffe smaken var godast men nu har det växlat över till choklad istället. Törs inte räkna på vad det här har kostat men 145 SEK/8 påsar så kan ni roa er med det ett tag. Får trösta mig med att jag numera kan gå och handla utan att köpa godis eller Marabou mjölkchoklad. En seger bara det!

Dessutom ca 2 liter vatten varje dag, fast det inkluderar även kaffe/te. Men vissa dagar kommer jag nog upp i 2 liter på bara vatten. Det har också gått väldigt bra. Fast i början sprang jag ju mycket på hjärtehuset. Det tycker jag inte är så farligt heller längre.

Ligger kvar på -10 kg fortfarande men nu tänker jag inte så mycket på det. Det ska väl kunna ramla bort något kilo till innan tisdag men jag tror att jag får göra operationen i alla fall. Nu har jag ju bevisat att jag kan gå ner om jag ger mig f-n på det!

Min viktkurva pekar neråt...

-10 kg idag, äntligen! Som jag har väntat sista veckan. Där ser man att viktraset verkligen går i etapper.
Jag äter mina shaker 3 ggr om dagen och "lyxar" till det med varm Modifast soppa på lunchen. Inte är det så värst men det går förvånansvärt bra ändå. Jag fryser och har sockar på natten när jag sover men det är det värt! Någonstans där inne fanns en motivation och "jävlar anamma" som jag inte har trott mig själv om.

När jag började 5 januari kommer jag ihåg att jag tänkte: "Klarar jag de här veckorna så har jag verkligen bevisat något för mig själv." Nu är jag snart där, sista veckan kvar nu och jag vet att jag kommer att klara det.Det finns inte något som skulle få mig att lägga ner mig nu. Jag har gjort något som jag aldrig har klarat tidigare. Jag har satt ett viktmål och dit har jag nått! Nu får jag min operation!

Jag är så himla glad för att jag har kommit den här biten på väg!

Tankar som snurrar....

Idag är det halvtid kan man väl säga. Två veckor kvar, lite drygt av Modefast. Fick ångest i morse och tänkte på allt som man inte ska hända när man ligger på operationsbordet. Tänk om, tänk om.... osv.... Men lyckades slå bort tankarna och koncentrera mig på jobbet istället.

På tal om jobb så har jag sökt två jobb idag. Får se vad det leder till men känns skönt att ha tagit tag i situationen och göra något åt den.

Min lille gubbe kom hem idag och fick en ny resårmadrass som välkommen hem present. Den blev han nöjd med. Nu fattas bara resten av möblemanget. I vår hoppas jag kunna göra om hans rum så det blir lite mer "hans". Just nu är det leksaker och böcker överallt och vi skulle verkligen behöva rensa. Men det är lite svårt för sonen att ge bort och lägga undan leksakerna. Nja.... det brukar sluta med att det inte syns någon skillnad efter utrensningen. Sakerna har en förmåga att leta sig kvar i hyllorna och på golvet.

Det märks på min kropp, både viktminskning, 6,5 kg hittills och på tröttheten att jag inte får i mig lika mycket mat längre. På dagarna går det bra men på kvällen är jag så trött. Det blir tidiga kvällar. Så ock i kväll.

Natti natt..........

You raise me up
(här skulle det ha varit ett klipp från youtube men det fungerade inte att klippa in det. M och A, hur får ni in de?

Teknikens mystiska värld

Jag har en ny dator! En egen laptop. Som jag har valt själv. Det är så roligt att skriva på den. Tangenterna bara glider ner vid minsta lilla tryck. Nu ska jag börja föra över bilderna från min gamla dator och så kan jag lägga upp senaste nytt här. Min ursprungliga plan som gick ut på att köpa en extern hårddisk och bara lägga över bilderna i fungerade inte speciellt bra. Det visade sig att jag inte hade tillräckligt med ström (tror jag det var) i den gamla datorn för att få det att fungera. Hårddisken stod bara och tuggade. Så är det när man köper något man inte begriper sig på. Men förhoppningsvis fungerar den med den nya datorn istället. Så det blir till att ta usb-minnet och ladda över bilder i och lägga in här. Eller har någon en annan idé?

Det här med teknik är inte min starka sida och inte mitt intresse heller. För min del ska en dator bara fungera... Hur den gör det är totalt ointressant för mig. När man lever ensam tvingas man in i teknikens värld för det är ingen annan som gör det åt en och det är väl bra egentligen men oftast är det sååååå tråkigt!

Mitt nästa projekt som jag måste engagera mig i snarast är en ny router. Jag får inte min gamla att fungera. Eller rättare sagt så hittar inte datorn rätt router. Hör här; jag tror att jag vet vad den heter men kan inte komma ihåg det utan måste se det skriftligt via skärmen. Hur dumt låter inte det då? Har inte använt den på ett bra tag eftersom nätverkskortet strulade med den gamla datorn så det fick bli nätverkssladd istället och i samband med det så struntade jag i det trådlösa nätverket helt och hållet. Nu när jag vill koppla in routern igen så finns den inte där. För man kan väl ha en nätverkssladd i samtidigt? Sedan hörde jag att routers kan bli utslagna av åsknedslag utan att man märker att det händer. Kanske har det hänt med min... Hur som helst, ska iväg till affären och köpa en ny. Måste bara ta reda på hur man kopplar ihop flera datorer i samma trådlösa nätverk. Suck! Hör ni vad tråkigt det låter! Precis det här som man ska ha en karl till!

Nojja

Idag har jag tagit influensavaccin spruta och kollat blodtryck. Helt plötsligt har jag blivit jätteduktig på att följa rekommendationer och råd. Jag som har tyckt att sånt bara är nonsens... men nu gör jag allt för att vara så bra förberedd som möjligt.

Kanske för jag har en löjlig skräck att inte vakna upp efter operationen. Jag har aldrig blivit sövd eller opererad tidigare så funderar mycket på hur det känns. Är väl min rädsla för att släppa kontrollen till någon annan... För tänk om det skulle hända! Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vaknade igen. Hur dumt låter inte det då? Men att inte finnas för S längre. Min dyrbaraste skatt på hela jorden! Ibland kan jag tycka att jag utsätter mig och honom för en onödig risk men samtidigt.... min livsstil hittills har också utsatt min kropp för stor påfrestning. Och hur länge håller den?

Så jag gör det i alla fall. För min skull, för att sonen ska få en roligare och piggare mamma, för att jag tror på att livet har mer att erbjuda....

Ibland måste man våga språnget - utan att veta vart man landar........ för att man tror på något bättre.....

Dag 5

Idag är det 5:e dagen som jag bara äter Modifast. Modifast är samma sak som Nutrilett fast ett annat märke. Kan ju säga att jag som redan hade provat Cambridge bland annat tycker att Modifast smakar bättre. Kanske är inbillning. Det är ju ingen större idé att klaga, detta ska vara min enda föda i nästan en månad! Jag är förvånad och överraskad att det går så bra som det gör. Visst är jag hungrig emellanåt och så sugen på vanlig mat att det stundtals inte är lätt att låta bli men det skulle aldrig falla mig in att ta en endaste bit. Det kanske inte har betydelse men för min självkänsla är det här en ordentlig test av mig själv.

Det är kanske inte så konstigt att man blir totalt uppslukad av varje liten doft av mat när man öppnar kylskåpet eller öppnar en köttbullepåse från Mamma Scan. Jag har sonen hemma någon dag till och det har verkligen varit en prövning stundtals att fixa mat till honom. Hur gör man när man inte ens kan provsmaka om currysåsen smakar något? Häromdagen var vi i Säfsen och åkte skidor och bla grillade vi korv. Han räckte mig resterande korv och jag höll på att stoppa den i mun. Hur ofta har man inte varit en slasktratt som äter överblivna rester så det inte ska förfaras? Ha ha! Oj, vad jag har blivit medveten om vad mycket som stoppas i munnen utan att man tänker på det!

Igår var det ju godisdag - lördag som det var. Vi åkte till affären och köpte lösgodis till honom och han hällde upp på kvällen. Där kunde jag känna chokladdoften. Droppen kom väl när han bad mig känna hur len en seg råtta var. Hm..... då var det inte långt undan att jag stoppade den i mun! Men jag klarade den prövningen också och snart har jag en vecka framför mig när jag bara tar hand om mig själv och min "matlagning".

Ibland slår det mig att jag ska blanda shaker flera veckor till. 4 ggr om dagen ska jag skaka den där burken och dricka gojjan. Blä! Men jag försöker tvinga bort tankarna och tar en dag i taget. Det positiva är när vågen redan visar minus 4 kg. För er som undrar varför jag bara ska äta Modifast en månad framåt så är det för att levern ska vara så liten som möjligt vid operation. Vid snabb viktnedgång krymper levern snabbt. Den sitter tydligen i vägen när de utför titthålsoperationen. Den andra anledningen är för att man ska bryta sitt negativa matbeteende och minska sockerberoendet. Kan faktiskt säga att matsuget definitivt har tagit över sockerbehovet. Önskar i mina starka stunder att jag borde kunna ändra matintaget istället för operation bara för att jag längtar så efter att få äta! Men jag har ju testat det ett antal gånger och det fungerar inte! Det vet jag också.

Jag läser en del bloggar om andra som har gjort gastric bypass operationer och det förvånar mig faktiskt att så många fortsätter att äta godis och bullar osv. Jag kanske låter som en besserwisser men varför riskera att gå upp igen när man nu har fått operationen som en skänk från ovan och en chans att verkligen lyckas att hålla en normalvikt? I dagsläget känner jag att jag aldrig vill väga så här mycket igen! Jag vill aldrig äventyra att gå upp i vikt igen om jag går ner till min egna satta målvikt. Jag hoppas verkligen att den tanken aldrig överger mig. Samtidigt så blir jag lite orolig att jag kommer att glömmma bort de känslor och tankar jag har nu om/när sötbehovet kommer tillbaka. Jag hoppas bara att önskan jag har om att bli smal kommer att övervinna alla frestelser som jag kommer att ställas inför.

Avslöjandet av min hemlighet

På nyårsafton var jag ute och gick i solskenet och tänkte på vad bra jag mår nu. För första gången på flera år kan jag se in i mig själv och tänka: fan jag mår bra! Det hänger ihop med att jag har återtagit kontrollen över min mathjärna. Finns det ett ord som heter så? Hur som helst så har hjärnan styrt över mig för länge och jag har bestämt mig för att ta tillbaka mitt liv! Nu är det slut med onödigt ätande och godisfrossande. För resten av mitt liv ska bestå av normala portioner och minimalt med choklad och sötsaker. En del av er kanske tycker det låter tråkigt att inte kunna unna sig det där söta på lördagen. Men om man inte kan låta det stanna vid det utan fortsätter hela veckan igenom att "unna" sig, trösta sig, glädja sig osv med mat och godis så skapar man ett beroende som är svårt att bli av med. För er som känner mig vet att jag har provat med allehanda metoder för att gå ner i vikt men det har slutat med att jag har gått upp ännu mer. Jag orkar inte fullfölja! Jag ställer mig på vågen och ser bara ALLA kilona som jag ska gå ner och så tappar jag sugen när jag inser att det kommer att ta åååååår att nå dit jag vill.

Så jag har efter flera års betänketid och drygt ett års väntan äntligen fått en tid för en Gastric bypass operation som kommer att ske i februari. Det är en magsäcksoperation som sker med titthålskirurgi. Jätteläskigt och spännande och ruskigt och roligt på en gång. Nu finns det ingen återvändo. Men jag tror att det är rätt väg att gå! Jag har varit överviktig mer eller mindre i 20 år och det känns som mitt liv rinner ifrån mig. Jag måste göra något nu och nu när beslutet är taget så känns det så skönt! Jag har haft det senaste året på mig som någon slags betänketid och fast jag har svurit många gånger för att tiden gått så sakta så har det nog varit bra. Beslutet har sjunkit in och jag har dividerat med mig själv flera gånger. Dessutom provat Viktväktarna under våren och insett att vägen med dem är alltför lång att gå för mig.

Jag inser givetvis att hela jobbet att gå ner i vikt inte är gjort med en operation men är övertygad att det kommer att ge mig en ordentlig push i rätt riktning. Jag ser fram emot att kunna göra de saker jag har känt mig begränsad i nu. Jag har redan bokat en date med kompisens dotter. Till sommaren ska vi rida islandshäst som hon har tjatat på mig om. Kanske min dröm om att åka till Irland och rida över hedar och stränder äntligen kan bli av. Tänk att få gå och köpa "vanliga" storlekar i affärer och kunna välja kläder efter att de sitter bra snarare än att vara glad om man hittar något i rätt storlek... Jag ska börja jogga igen och kanske jag hinner bli så bra att jag kan springa Tjejmilen i Stockholm i augusti. Jag har många drömmar som jag tänker förverkliga allteftersom för jag har bestämt att 2011 ska bli ett år att minnas för mig.

Nu börjar resten av mitt liv!

Idag laddar jag...

Lugnet sänker sig i huset. Nystädat och nästan allt bortplockat. Redo för en hektisk vecka. Sonen har åkt till sin pappa och jag får tid att ladda. Hur man än vänder sig så blir det inte riktigt bra. Jag försöker tänka att det inte kommer att vara så här pressat alltid. Men det är ett par tuffa månader som väntar.

Ute ligger snön tung på träd och buskar och det är så vackert att det nästan gör ont. Tog en promenad tidigare idag i kylan och det var riktigt skönt. Stötte på en bekant som blev singel för ett par år sedan. Vad är det som gör att människor som en gång älskade varann snackar så mycket skit om den andre efteråt? Vad hoppas man uppnå med pajkastning? Om man är arg och sårad, helt förståerligt, så älta det med dina nära och kära men låt jobbets lunchbord bli en fredad zon.

När jag går här hemma och städar och plockar slår det mig att det faktiskt är ganska skönt att vara singel just nu....

Ytligt begär.... - suck!

Idag blev jag kär i en Samsung Galaxy! Vill ha! Men plånboken sa nej och med den ovisshet som råder nu stoppade jag ner plånboken igen. Jag hade ju sagt till mig själv att jag får behålla den mobil jag har tills den slutar fungera. Suck! Tröstshoppa är jag dock bra på ändå så det slutade med att jag kom hem med en blus och en tröja istället. Litet mindre hål i plånboken och motiverade mig själv med att det ena behövs på jobbet och det andra på julafton.

Ikväll blir en lugn hemmakväll med "Så mycket bättre" och sedan en film. Ljusen är redan tändna på vardagsrumsbordet. Lite gott vin och kycklinggryta. Ibland är det skönt att själv bestämma....

Känslomässiga toppar och dalar

Att inte ha en egen dator är så trist. Måste ge mig själv en i julklapp. Inte är jag prylfixerad men jag skulle så gärna vilja ha en Iphone också.... Varför kostar allting pengar? Som läget är just nu får man välja väl. Julen stundar och julklappar ska köpas. Helst skulle jag vilja hoppa över hela julstöket och krypa in i mitt lilla hus och titta på tv under en filt. Bara få vara i fred!

Förra veckan var katastrof. På jobbet var det kaos och väldigt dålig stämning. Irritation, oro, spänning och allmänt grinigt. Det smittade av sig så jag kände likadant. Samtidigt har sonen en jobbig period och han verkar inte må så bra. Jag kommer inte igenom så det skapade en massa konflikter mig och honom emellan. Min personliga press tillsammans med hans "trots", om det nu är det, var ingen lyckad kombination.. Varje dag något nytt som inte var bra. Det kändes som jag gav och gav och gav utan resultat. När den här veckans måndag kom var jag alldeles slut känslomässigt.

Jag har ägnat den här veckan åt mental återhämtning och fysisk zomba pass. Ska jag se tillbaka på veckan är det träningspasset jag är mest stolt över. Äntligen tog jag mig i kragen. Provade förra fredagen första gången och tyckte att det var kul. Varför är det då så svårt att komma iväg igen? Jag fick ta ett allvarligt snack med mig själv igår kväll och mitt bättre jag vann för en gångs skull. Efteråt var jag så trött men väldigt nöjd med mig själv. Ska komma ihåg det i morgon när den värsta träningsvärken kommer.

I morgon är det julfest med jobbet. Vi får se hur det går. Resten av helgen blir det nog julklappsinköp och laddning för nästa vecka med en son som förhoppningsvis är på bättre humör. Och förhoppningsvis har hans mamma laddat med positiv energi!

Tråkigt besked...

Så kom då dagen D. 55 personer ska bort. Det är halva styrkan det. Befinner mig nog i någon slags förnekelseprocess. Hur känns det? Ja, inte vet jag. Ofattbart men ändå något som måste göras. Vill vara kvar för att få visa att det visst går att få lönsamhet samtidigt som det kanske blir starten på något nytt... Kanske det här ger mig nya idéer om en ny inriktning.

Nu åker jag bort några dagar. Samlar energi och kraft för att orka tiden ut. Än så länge för stort för att förstå.

Moderskärlek - utan begränsning....

Det ligger turbulenta tider framför mig. Jag känner hur stormen närmar sig. Det är som att befinna sig i utkanten av tornadon och det blåser hårt runt omkring mig. Jag letar andningshål för att orka med.

Jag försöker tolka tecknen men det är svårt. Är det bara tillfälligheter eller ett mönster? Jag visar att jag finns här och vill stötta i jobbiga stunder. Men jag blir undanknuffad och får inte vara med. Ilska möter mig när jag försöker och jag blir nästan stum över orden som kommer. Jag vet att det är förtvivlan bakom och vill vara ett större jag som inte tar åt mig. Desperation äter mig innefrån och jag känner mig otillräcklig.

Någonstans får man styrkan att orka en timme till, en dag till. Under natten hämtar jag ny energi och hopp om en bättre och lättare morgondag. Långa stunder går det bra men sedan bryter ovädret ut utan förvarning. Hur tacklar man det?

Stunder med villkorslös kärlek är oförglömliga och de jag lever för.... Inget är som kärleken till sitt barn!

Det är vitt ute...

Snart är det jul. Ja det är känslan jag får när jag tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Med snön som yrde runt knuten igår blev jag sugen på glögg. Jag dricker bara glögg den här tiden och fram till jul. Efter jul känner jag mig färdig med det fast gott är det ju fortfarande. Samma sak med julmust och Janssons.... Konstigt hur man förknippar vissa smaker med vissa saker eller händelser.

Snart börjar julklappsjakten och förberedelsen av julmaten. I år blir det färre julklappar men kanske någon större istället. Fördelen med att vara sams med exet är att man kan köpa något som kan användas på båda ställena. S och jag skrev önskelista till tomten häromdagen. Hans svävar ju iväg med alla möjliga saker som är livsnödvändiga. Min var svårare att få ihop. Det man skulle vilja ha skaffar jag mig själv eller också är det så dyrt att man inte kan be någon köpa det... Den som spar han får eller vad ska man säga? Sonens lista slutade på 14 saker och då är den säkert inte färdigt ännu. Min hamnade på 5 saker.

Nä, då är det roligare med julmaten. Det finns vissa saker som jag vill ha på julbordet. Hemmagjorda köttbullar förståss och paté. Det är gott det. Mammas revbensspjäll och tunnbröd bakade på spisen i stekpannan. Ingen jul utan det! Ibland har vi tjuvstartat med revbensspjällen för de är så goda. Då har hon fått stå och göra flera. Någon gång har vi nästan haft panik för att vi inte har fått tag på revbensspjällen veckan innan jul! Men efter att ha talat om för handlaren att han ju äventyrar julen har han trollat fram några. Puh! Det blir heller ingen jul utan mammas kakor. Hennes kanelkakor och kolakakor måste bakas varje år. Ingen idé för henne att prova nya recept då... de blir motade i grind.

Men tänk om man skulle strunta i den traditionella julen och fara utomlands istället? I turbulenta tider har jag allvarligt haft de tankarna men sedan står ju julen där och pockar på uppmärksamhet i alla fall. Och då faller jag till föga och tar fram adventsstjärnan och köper gran. Såsmåningom sitter jag där på julafton med mina nära och kära och myser i alla fall och då finns det inget annat sätt att fira julen på för mig!

I en stjärnklar natt..

6 november kl. 17.00 Badatunna kväll med tjejerna. Så löd budskapet per telefon för mer än en månad sedan. En kväll att se fram emot - att längta till . Och vilken kväll det blev! Minusgrader, fnittrande kvinnor som huttrande skyndade till tunnan i den mörka tidiga kvällen. Plumsade i det varma vattnet som skvalpade behagligt. Stjärnor överallt, starka och svaga, miljontals över våra huvuden. Jag såg en stjärna falla och jag önskade .... med hårt blundande ögon. Vi roade oss med att hitta lilla och stora Karlavagnen innan några fick nog och gick in. Till slut var vi bara tre kvar. Vattnet och kylan blandades och vi omsveptes med dimmor. Det var nästan trolskt. Att sitta i värmen med två goda vänner och bara vara. Hade kunnat sitta länge till men det var dags att gå in.

Kvällen fortsatte med livliga diskussioner om relationer. Relationen till sina barn, till sina föräldrar, till kärleken. Jag förundrades egentligen inte hur öppna vi kunde vara med varandra. Det kändes naturligt för sällskapet var öppet, tillåtande och med en hjärtlig stämning. En samling kvinnor över 40 med olika erfarenheter, olika inriktningar i livet, kvinnor med långa förhållanden och kvinnor som blivit ofrivilliga singlar i en härlig mix. Det som förundrade mig mer är hur jag kunde känna igen mig i det stadium som två andra singlar befann sig i. Jag har också varit där. Jag har också känt de känslorna som ni bär på. Kanske något jag sade kan ge lite tröst i den ångest som kommer och går. I alla fall en känsla av att inte vara ensam i situationen. Det kommer ljusare tider men också att det finns saker som inte går att förlåta. Och det är ok! Det är ok att känna det man känner.

Kvällen tog slut alltför fort.... Samtalen hade kunnat fortsätta för det fanns så mycket mer att säga.. Vilket ju är bra för jag tror vi kan ta vid där vi slutade vid ett senare tillfälle... I en stjärnklar natt klarnade tankarna....

Vilotid

Det råder ett lugn i trädgården och grannskapet. Det är som att naturen lägger sig till vila nu. Människorna flyttar inomhus igen och inväntar storm, snö och is. I mitt inre råder rastlöshet och frustration. Jag försöker komma på anledningen men hittar ingen botten att stå på. Är det hösttrötthet som sätter in? Vet bara att det är rörigt omkring mig. Famlar efter ljuspunkter och försöker hitta anledningar att fly vardagens oro....

Jag står och stampar och väntar, väntar på något jag har lite påverkan på. Att beslut som ska fattas ligger i någon annans händer. Att inte ha kontroll själv gillar jag inte och det gör mig otålig och frustrerad. Det känns som att livet rinner ifrån mig och jag hinner inte med. Jag vill bara få det gjort så jag kan få gå vidare med mitt liv.

Jag har så oändligt mycket att vara tacksam för i mitt liv och det är jag också. Men det där lilla extra som jag har önskat i så många år känns så oändligt utom räckhåll. Hur lever man livet under tiden?

En helg i sångens tecken

Apertin Herrgård.... jag säger bara Apertin Herrgård. Kolla in: http://www.apertin.com/ Vilket ställe! Jag vill bara tillbaka... Mitt ute "in the middle of nowhere" finns denna underbara plats. En plats där jag har hämtat ny kraft och energi. En helg full av "må bra känsla".

"Oj, oj, oj.... tze, tze, tze... spänn magen och slappna av". Rummet fylls av taktfasta rop och småfnissande kvinnor och män... Vi sjunger på M och på Å om vartannat och får också lära oss en och annan sång. Sångtekniken lärs ut av en entusiastisk och lyhörd sångpedagog vid namn http://www.evahillered.se/. Vår kör som i andra sammanhang upplevs som högljudd och ouppmärksam är engagerad och positiv. Alla hänger med och vill och försöker... Söndagen avslutades med att vi videofilmade och även bandade kören när vi sjöng en av Evas låtar. Förhoppningsvis blev det tillräckligt bra för att göras officiellt. Fortsättning följer....

Känslan dröjer sig kvar...

Hemma igen efter en underbar vecka i Turkiet. Resan överträffade alla mina förväntningar om man bortser från vädret. Ganska mycket moln och halvsoliga dagar men ändå, värme och bad varje dag. Att skratta tillsammans med sonen och njuta att bara få vara tillsammans med min familj. Min lilla familj - de personer som betyder mest för mig i hela världen. Min mamma och min son, tre generationer.

Att få ta dagen som den kommer och umgås, i poolen, på stranden, hoppa i vågorna, skratta med sonen när han börjar älska havet och vågorna. Se hur han alltmer liknar en delfin i vattnet och dyker och kommer upp med stenar som jag samlar i mina händer. Stenar som följt med oss hem och som ska läggas i en vacker skål. Foton som ska sättas in i album som vi kan plocka fram under mörka vinterkvällar och drömma tillbaka till solen och värmen och känslan av semester.

Förundras av överflödet av efterrätter och stå hänförda vid chokladfontänens bord. Sjunga med när artisterna drar igång kavalkader av musikstycken från 60-talet och framåt i den ljumma mörka höst kvällen. Strosa uppför trapporna till vårt vackra rum med modern konst på väggarna. Sitta på balkongen en stund och njuta av kravlösheten.

Jag längtar redan tillbaka!

Från ingenstans....

Den underligaste saken hände mig idag. Helt plötsligt befann jag mig känslomässigt 7 år tillbaka i tiden och J hade precis lämnat mig. Hon frågade: "När går det över?" Och jag svarade: "Det går aldrig över..... Man låter bli att tänka på det - puttar undan tankarna när de tränger sig på. Jag hade precis börjat jobba igen efter mammaledigheten." Hon frågade: "Så det var så tidigt?" Jag sa: "S var bara 10 månader när J lämnade mig" och sedan kände jag hur ögonen svämmade över av tårar. Det bara kom -från ingenstans. Jag var inte ens beredd. I det ögonblicket kändes det som jag har gått omkring och låtsats i 7 år. Allt för att upprätthålla en bra kontakt med sonens pappa för sonens skull. Alla mina egna känslor och tankar som aldrig har kommit fram. Helt plötsligt vällde de över mig. Det var en omvälvande stund som har följt mig resten av dagen...

Att det kom just nu är kanske inte så konstigt. Runt omkring mig har personer blivit lämnade av sina respektive. Kanske har det gjort att jag själv har blivit påmind om hur det var för mig. Jag tror det undermedvetna kanske spelar mig ett spratt. Känslor som jag har burit på kanske måste komma ut? Kanske jag slappnar av i vetskap om att en efterlängtad semester närmar sig. Att slippa det turbulenta som jag lever med i vardagen för ett tag och bara vara i nuet. Vet inte vad jag ska göra med tankarna som snurrar nu??? Kanske puttar tillbaka dem på hyllan där de låg innan idag.... It has worked so far....

Reparerad relation...

Efter en tid av frostig relation har vi börjat närma oss varandra igen. Det syns i ögonen och i kroppsspråket att något har förändrats. Tillbaka till det gamla sättet vi hade att tilltala varandra. Det finns en tolerans och vilja att mötas. Det märks ändå att vi känner av varandras sinnesstämning och humör. Trevande slängs en kommentar eller fråga ut. Kommer mottagaren att nappa och ta upp tråden? Jag märker att jag helt plötsligt blir tillfrågad om råd och synpunkter igen. Jag är inte ute i kylan längre.

Jag har funderat mycket på vad det var som hände? Att stress och press i många fall påverkar människan negativt är ju ingen nyhet men i det här fallet var det som att det låg något mer bakom. Jag inser ju att jag själv också har en del i att det blev en konflikt. Att jag kanske blev för rak och kritiserande istället för att försöka komma med lösningar. Ibland blir trycket att prestera för stort och ens människovärde liksom försvinner på vägen.

Kanske jag aldrig får ett svar på vad det var som hände men jag är väldigt glad och tacksam att vi åter igen pratar med varandra.

Höstrusk och kärlek...

Vilket ruskväder.... som gjort för att sitta inne och se en bra film och pyssla om sig själv... Tända ljus och ta ett glas rött. Nu fattas bara en brasa att stirra in i och tänka filosofiska tankar. Jag gillar hösten. Även en grådisig dag som denna talar liksom trädens färger till mig. Löven skiftar i allt från gult till brunt till rött till orange. Det blåser ute. En kulen dag som idag skulle jag vilja vandra längst med havet och känna vindarna vina runt öronen och känna saltstänk i ansiktet. Stanna till på ett café och mumsa på något gott.

Livet handlar om relationer och inte bara den till en käraste. Familjen, vad vore jag utan den. Min mamma som alltid finns där. Och min pappa som gör så gott han kan och visst finns han också där. Om det verkligen kniper och även fast vi inte alltid förstår varann. Min son, som på något ofattbart sätt bara blir underbarare och underbarare för var dag som går. Vad vore jag utan honom? Han tar ner mig på jorden och ger mig perspektiv på livet varje dag.

Vänner, jag är välsignad med några nära vänner som betyder allt för mig. En person sa till mig en gång för länge sedan: "Jag har hellre ett fåtal vänner än en hög med kompisar." Då förstod jag inte riktigt vad hon egentligen menade men det gör jag idag. I nöden prövas vännen och så är det.... I det ordspråket ligger mer än bara en definition. En relation med en vän är som ett giftemål egentligen: I nöd och lust heter det då. Att dela glädje och sorg med... Kanske tanken med de orden är att den man gifter sig med ska vara bästa vännen? Jag har ett fåtal nära vänner som berikar mitt liv på olika sätt och det är jag glad och tacksam för.

När hösten tränger på och alla kryper in i sina skal är jag glad att ha mina vänner och min familj! Så just idag tänker jag extra på dem som betyder mest för mig! Puss till er!

Fett på fjädrarna...

Dagen idag:
- har jag kramat min son hejdå för en vecka (hur skickar man med kramar så det räcker hela veckan?)
- hade jag äntligen svar på tal
- har jag stått upp för mig själv i ett känsligt ämne
- har jag gosat med en häst i stallet
- har jag försökt stötta någon som betyder mycket för mig
- har jag bestämt mig för en ny approach

Nu är jag trött men ganska nöjd efter dagens bravader ändå. Det blir som det blir. Avgörandet ligger i någon annans händer. Vet inte riktigt om jag håller med om citatet nedan men det ligger något i det beroende på vilken upplevelse det är förståss:

Ju mer man upplever desto mer fett får man på sina fjädrar. Saker rinner lättare av en.

Mitt dolda jag...

Jag är exhibitionist. Ok, jag erkänner. Att stå på scen och sjunga i en mikrofon och känna att man får med sig publiken. Bara kören i och för sig men å andra sidan... De kan vara kritiska också. Det var himmelriket igår kväll... The Rose och Black Magic Woman, den andre hellre än bra.... Hade knappt hört låten men med lite vin innanför kroppen vågade jag allt! Oj vad roligt det var! Jag ska erkänna en sak till: Jag hade kunnat stå kvar hela kvällen och sjunga... Ha ha... så roligt var det!

Missunnsamhet

Vad är det som händer med människor i en pressad och stressad situation? Kanske inte så konstigt att det gick att påverka människor så lätt i ex. andra världskriget? När man inte ens kan hjälpa varann att utvecklas och uppmuntra till att prova på nya utmaningar i det dagliga livet... Jag förstår inte missunnsamheten och inskränktheten jag har fått bevittna den här veckan. När det kollektiva ska värnas om så att det förhindrar människan att få uppleva något nytt! När det egna jaget känner sig så hotat att man uppmanar andra att göra saker som inte för något gott med sig. Och varför gör dessa människor det? Vart finns den egna självinsikten då? Att människor är så lättpåverkade att det sunda förnuftet bara flyger iväg. Beteendet hindrar personlig utveckling och sprider ännu mer negativa vibbar... Den nedåtgående spiralen blir bara större och större. Vad säger dessa människor sedan - när det är försent? "Jag förstod inte vad jag gjorde... Jag visste inte vilka konsekvenser det skulle få..."

Hur räddar man någon som inte verkar vilja bli räddad? Jag ror och ror men jag tar in vatten....

Villkorslös kärlek

Idag har det varit en bra dag! Jag har fått kramar av min son och att känna de där små armarna runt mig betyder allt! Att få vara delaktig i hans liv... jag njuter av varje sekund....

11 september

Sen kväll och regnet faller mjukt mot mitt fönster. Det är becksvart ute men varmt... Borde gå och lägga mig men har ingen lust... Söndagens program är redan bestämt men vill njuta lite av min egen tid. Tystnad och att bara få vara i lugn och ro har blivit så viktigt för mig. Vardagen snurrar så fort med krav och måsten. Ibland mina egna påtvingade "ska bara". Men nu är det lördagkväll och jag kan tända ljus och njuta av min egen tid....

"Stillhet är nyckeln till livets gåta"

Vad är nytt från senast?

• Två dagars vistelse i Oslo tillsammans med framåtskapande kollegor gav mig andrum och ny energi...
  
• Sonen träffade målstolpen i senaste fotbollsmatchen, var dessutom lagkapten i ena matchen och målvakt i andra...
  
• En annorlunda lösning på jobbet kan leda till en bättre arbetsmiljö. Om det går i lås...
  
• Min batteridrivna gräsklippare är min "salvation"....
  
• Sverige har vunnit två landskamper i rad nu. Och "degerforsaren" hänger i. Jag tycker det är kul!!!!
  
• Det rullar på och jag är med på tåget... fortfarande...

Idag är det en ledig dag....

Lördag och inget särskilt planerat. Vad väl jag behöver dessa lediga dagar utan dikterad agenda. Pyssla lite hemma, plocka undan efter veckan. Höra tvättmaskinen gå i bakgrunden. Darin spelar på stereon. Sonen väser fram kommandon till sina Star Wars lego och jag kollar läget på Facebook. Det blåser lite ute - bra - daggen försvinner från gräsmattan - snart dags att ta fram min fortfarande nyhetens behag, batteridrivna gräsklippare. Ännu en maskin som underlättar min vardag. Senare en tur till godisbutiken för veckans godispåse... Jag har det ganska bra faktiskt!

Eftertänksamhet

Ute och plockade kantareller i skogen i fredags. Tyvärr har jag ingen dator så jag kan ju inte ladda upp korten men vi fick en del i alla fall. Grodor var det gott om också. Vad det är tyst i skogen. Tyst och fridfullt! Det är som om man vore alldeles själv i hela världen med bara skogens invånare som sällskap. Fåglarna kvittrade lite på oss men förutom dem och lite älgspillning såg vi inget annat spännande. Det kändes ändå tryggt att inte vara helt ensam för man har ju ögonen i backen så rätt var det är när man tittar upp vet man ju nästan inte vart man är. Då är det skönt att vara två. Vilken terapi det är att knalla runt bland stockar och stenar. Tankarna vandrar fritt och jag inser att livet ju måste bestå av fler saker än jobb.

Av en slump har jag två gånger hamnat mitt i ett finskt program om några människor som går en pilgrimsled i Spanien. Jag får följa med dem när de går från ort till ort. Deras tankar och anledningar till att gå leden. De öppnar sig och ger mig en inblick i deras vardagsliv. Att gå i någon annans fotspår kanske gör en mer ödmjuk och eftertänksam på vad som finns i ens liv. Vad har jag egentligen idag att vara tacksam för? Mycket mer än vad jag uppskattar, säkert. Att höja blicken en smula och se längre än sina egna problem tror jag också kan ge en själv perspektiv på sitt eget liv. Att lyssna till dessa finska vanliga människor som var och en brottades med sina egna demoner men som samtidigt hade gett sig själv gåvan att vandra pilgrimsleden för att komma till någon klarhet får mig att stanna till.... Är det en slump att jag satte på den kanalen just då eller finns det något som styrde mig däråt? Kanske jag också ska ut på en vandring?

Livet är för kort för att låtsas....

Nostalgi...

Nej, jag har inte försvunnit igen. Eller.... det har jag - men bara tillfälligt! Min dator har gått sönder! Ve och fasa! Släpa hem jobbets dator varje dag? Nä... det är jag för lat för! Till helgen kanske???

Förkylningen biter i men jag är på bättringsvägen. Så nu hostar jag skrällande på mina arbetskamrater istället. Trevligt va?!

En av mina förströrelser förra veckan var barnprogrammen på TV. Ja, sonen var hemma. Rätt som det var dök Trasan och Banane upp! Åh vilken nostalgi! "Ja e Olyckan, krasch och banglyckan" osv.... Oj vad han var snygg en gång i tiden. Ja i alla fall tyckte man det då. Han uppträdde tom på Salarna i Folkets Hus i Degerfors. Då stod man där i kön och fick till och med hans autograf. Icke att förglömma Lasse Åberg och Banane. Hm... hans namn fastnade visst inte i mitt huvud. Men vilket program det var. Så roligt och undervisande på ett naturligt sätt. Programmet håller än... fast sonen var inte lika förtjust. Vad ska jag skylla det på? Äsch, det är nog för att han är 8 år nu!

Ikväll blir det Livvakterna del 2. Följ den spännande upplösningen på Kanal 1 kl. 21.00. Det tänker jag göra... Vad vore svensk tv utan danska?!

Och veckan går...

Feberfrossa igår kväll men fast beslutsam om att gå till jobbet idag. När jag stod i badrummet och sminkade mig med svetten lackandes på kinderna omprövade jag mitt beslut. Jag tog av mig örhängena och gick och lade mig igen....

I förrgår läste min son en bok alldeles själv. Högläsning för mig. Sommarens läxa av fröken. En stolt mamma somnade gott den kvällen. Han har inte öppnat en bok på hela sommaren ändå satt läsningen som en "smäck". Va kul det var! Säkert tyckte han det själv också fast han skulle spela cool....

Kan inte hjälpas men varje gång jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret och ser min ljusgula fasad blir jag så glad. Det blev så fint och jag är så nöjd att det äntligen är färdigt. Vilken skillnad!

Dagen idag!

Första dagen på jobbet är avklarat! Efterlängtad av mina kollegor som redan jobbat två veckor betade jag av det ena efter det andra. Försöker hålla kvar vid semesterlugnet inuti mig och lyckas ganska bra...

I kväll har jag monterat ihop min nya gräsklippare. Ingen mer handjagare - nu är det batteridriven miljövänlig klippare som gäller. Det ska bli spännande att prova den...

Mitt i alltihop hörde jag mitt namn ropas med uppjagade röster. Ut på altan och där stod grann "tanterna" och tryckte på andra sidan häcken. "Det springer en råtta runt bland trädgårdarna" löd budskapet smått hysteriskt. Snabbt åkte altandörren igen medans min son skrek upphetsat när han tittade ut genom fönstren mot framsidan. Och mycket riktigt - där sprang en förmodad rädd och vilsen råtta. Vi tryckte inomhus en stund men efter ett tag kom grannen och berättade att råttan faktiskt hade tagit en tugga på falukorven och därmed blivit halshuggen av fällan. Jag tog med mig sonen och så gick vi och tittade på den - nu när den var ofarlig kändes den inte alls så stor och farlig som vi hade tyckt en stund tidigare :-)

Sonen har upptäckt ett nytt spel på Nintendo Wii: Lego Batman.... Han varken ser eller hör när han kommer igång. Men jag trängde igenom och vi avslutade kvällen med boken "Vi vill ha disco". Avsnittet där killen dansade tryckare med tjejen i 1B blev plötsligt väldigt intressant. Ett första tecken på vad som komma skall måntro?!

I'm back

Oj vad sommaren gick fort! Och vad mycket jag har hunnit med! Målning av panelen, byggt altan, varit på små resor här och där. Och främst umgåtts med nära och kära. Byggt relationer, reparerat relationer, nya relationer..... Tänk vad till exempelvis 12 timmar i bil kan ge en nya perspektiv och ge ny självkänsla. Den här sommaren har varit bra mot mig.

Om jag ska välja ut ett minne från sommaren så blir det det här:

En vanlig måndag en vacker grön kväll

Det är som om jag inte kan skriva om något positivt som händer i mitt liv. Tänker tillbaka på helgen som gick och minns att jag faktiskt skrattade flera gånger. Tillsammans med min son. Oändligt tacksam att han finns här och förgyller min värld. När han är hos mig får jag något annat att fokusera på - han hjälper mig framåt.

En vecka har gått sedan beskedet kom att allt var okay. Hur fort man glömmer när allt gick bra. Livet går vidare. Men visst har jag blivit räddare om det som betyder något. Tankarna kommer ibland att vi inte har all den tid vi tror oss om. Ta tillvara på livet! Helt plötsligt ser jag mig omkring på mina nära och tänker att vi inte blir yngre. Det där grälet eller konflikten som ligger och gror kanske inte har så stor betydelse i långa loppet. Och vad spelar det för roll om all yta inte är perfekt? Idag har vi ju varann i alla fall.

Men jag saknar någon. Att längta och drömma. Känslan är så stark i mig. Önska att få dela alla innersta tankar och känslor. Att bygga upp något vackert och starkt. Dela rädslor och litenheten. Pirret i magen och bubblet inuti. Glädjen som är euforisk och som inte kan döljas. Närheten och tryggheten att inte vara ensam längre. Det saknar jag!

För att i nästa sekund förkasta tankarna och sjunka tillbaka i bekvämligheten och den trygga vardagen. Jag har ju andra planer... Jag har det bra som jag har det. Varför byta det mot en tillvaro i osäkerhet. Varför? För att det är så jävla underbart att vara förälskad!

Tålamod

Det gick bra. Väntan är över. Det var inget att vara rädd för. Det blev lite av ett antiklimax och tiden stannade för en stund. Tårar av lättnad och glädje steg upp i ögonen... På kvällen firade vi med rosa mousserande vin och några timmars samtal om allt mellan himmel och jord.

Idag pendlar jag mellan ro och rastlöshet. Jag har saker på gång. Saker att fylla min tid med. Saker jag borde göra. Saker att ta tag i. Helst vill jag bara blunda och glömma nuet. Men jag känner hur sårbar och lättpåverkad jag är av allt. Hur hela mitt inre jag är i uppror och ur balans. Vad krävs för att hitta lugnet igen? Det känns som om allt blir så stort. Jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser. Jag kryper in i mitt skal igen...

Väntan....

Inget är som väntans tider! Vem var det som myntade den frasen? Vilket idioti! Skulle vilja använda mig av starkare ord men vad hjälper det? Tiden går inte fortare för det. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jo, det kan man visst få göra. Jag kan förstå sonen som inte alls vill vänta på sin sommarpresent utan vill ha den på en gång. Nu vill vi bara veta! Två dagar kvar...

Ikväll får den här videon tala för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

"Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är"

Livet går...

Det hjälper att vara tillsammans. Att vara nära. Att få finnas i närheten. Behöver inte säga någonting. Vi vet ändå. Tryggheten av att ha känt varandra länge finns där. Det är ett privilegium att umgås. Att ta vara på den här stunden. Ovissheten ruvar men vi låtsas inte om den. Om en vecka vet vi. Till dess är vi här och nu. Vardagen hjälper till att glömma ibland. Jag vill bara vara där. Hur det än blir tar jag med mig lärdomen om vad som verkligen är viktigt:

Kärlek till nära och kära - familjen - de verkliga vännerna...

Det är det som betyder något och som är svårast att förlora. Vad är ett jobb, en romans, ett stulet föremål i förhållande till det?

Ängslan

Så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja skriva. Om rädslan, om oron. Ångest. Litenheten. Utan kontroll. Att stödja fast hjärtat galopperar. Att önska mer än något annat. Be att detta är något enkelt. Intala sig själv att allt är bra - bara en storm i ett vattenglas.

Lägg din hand i min, så är vi starka tillsammans. Så är vi svaga tillsammans. Så är vi tillsammans.

"Livet är en brutal lärare men man lär sig "
C j Lewis

Slut och nya vägskäl

Så nu var vi igång då. Äntligen! Känner mig trött och sliten efter mycket jobb och press sista tiden. Men nöjd. Nöjd att det mesta har klaffat på avdelningen. Nöjd och stolt över mina arbetskamrater som hanterar det nya systemet som en dans. Nöjd med att jobbet är gjort...

Nu börjar nästa fas. Att återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Att komma ihåg att vara nöjd ett tag nu. Lugna ner mig själv och inte ta åt mig för mycket igen... Jag behöver inte alltid ha tusen järn i elden. Påminna mig själv att det ÄR skönt att gå hem kl. 16 och framför allt: Jag duger ändå!

Ibland öppnar sig nya utmaningar utan att man egentligen vill. Man ramlar in i dem och ställs inför ett val. Ett vägskäl där jag har liten påverkan på utgången. I alla fall är det en ny situation för mig. Jag kan välja att vara tålmodig och lugn och vänta in. Eller också kan jag ta den andra vägen och förutsätta att utmaningen egentligen inte var en utmaning utan bara en parentes i mitt liv. Hur ska man veta om det är värt mödan att avvakta? Hur undviker man att engagera sig under tiden? Går det att fortsätta sitt liv och ändå vara öppen och mottaglig ifall att? Om jag väljer den vägen provar jag något som jag aldrig har trott på förrut. Är det värt det? Ja, jag tror det men kan man leka med elden utan att bränna sig? Hur nära törs man gå?

En helt vanlig dag i mitt vardagsliv

Lämna barn lagom till kl. 8 på skolan
Köra lagligt till jobbet - varning för poliskontroller den här veckan
Knacka siffror under tidsbrist på förmiddagen
Statusmöte ang nytt datasystem en timme
Fackligt lunchmöte mumsande på en kebabsallad
Knacka mer siffror under eftermiddagen
Testa nya idéer i nya datasystemet
Fundera och klura
Hämta barn på fritids exakt på tid som avtalat - pust!
Lyssna på Lena och Orup
Göra räkningar
Klura på deklaration och rotavdrag - stön!
Pannkaka med socker - protest från sonen. Inget socker på pannkakorna hädanefter
Kladdkaka med kokostäcke och vaniljvisp
Läsa saga - natta
Prata i telefon - fniss och flams
Uppkopplad mot Facebook
Läsa bloggar
Nu är jag trött - dags att natta sig själv!

Böcker och trädgårdsfix

Jag läser "Tusen skärvor tillit" och furundras över hur väl Helena Von Zweighbergh fångar undertonerna som finns mellan huvudpersonerna. Det gör det nästan väl jobbigt att läsa boken för man känner igen sig i tankarna och beteendet hos dem.... Igår kväll var jag på Biblioteket och lyssnade på henne när hon presenterade sina böcker. Hon berättade med inlevelse och inspirerande ordval och gjorde mig sugen att läsa mer av henne. Jag som hade bestämt mig för att plöja igenom "Tusen skärvor tillit" för att sedan aldrig mer öppna en bok av henne igen. Men hon fångade mitt intresse genom den bakgrundberättelse hon gav om varje bok. Jag tror hon får en chans till.

Annars är jag fortfarande inne i en deckarfas och slukar den ena efter den andra. Det är härligt när man hittar en författare som man tycker om. Jag förstår inte hur jag ska hinna jobba när det finns så många böcker som drar i mig. Som bara väntar på att bli lästa!

Idag har jag klippt mina äppelträd. Jag gjorde det utan trädgårdsmästare bredvid och jag klarade det! Det var inte svårt alls. Det svåraste var att våga klippa första grenen! Solen värmde skönt så jackan åkte av. Grenarna rispade mina armar och jag klättrade högre och högre. Till slut var det bara att samla in riset och skynda in för den plötsliga skur som kom. Aldrig har väl kaffet smakat så bra!

Vårtecken..........

Ingen ny spännande middagsgäst ikväll vid fågelbordet. Jo förresten, spännande vet jag inte men ny för i år i alla fall. Ett vårtecken också. Två duvor kom flygande och ville smaka av fågelfröna på marken. Men det fick de inte. Nog för att jag är djurvän men duvor vill jag inte ha i min trädgård. Så jag skrämde iväg dem. De var envisa och kom tillbaka flera gånger men jag var mer uthållig. Till slut gav de upp och hittade mer lättillgänglig middag någon annanstans. Fast vårtecken är de i alla fall. Påminner mig om när jag pendlade sydväst och skogsduvorna spatserade längst vägkanten. När bilen närmade sig flaxade de tungt upp och ibland så sent att jag nästan trodde jag skulle köra på dem. Blundade själv och hoppades att de skulle ha lyft när jag susade förbi.....

En annan sak som blev bestämt idag är veckopeng för sonen. Det ska bli spännande att se hur han axlar det ansvaret. Några saker som ska göras varje dag för att pengarna ska delas ut på söndagar. Fortsättning följer.........

En ny middagsgäst

Jag har upptäckt ett nytt husdjur vid fågelbordet. En brun liten mus kilade fram idag och käkade av fröna som ligger på marken! Att det inte var första gången den var där har jag i och för sig förstått av spåren i vintras. Men det är första gången jag har sett den. Ljusbrun med bruna pigga ögon och en ful svans satt den där och åt. Skygg och snabb... rätt som det var tog den sin tillflykt till enbuskarna som finns strax bredvid. Eften en liten stund kom den fram igen och tog för sig. Hm.... inte lika roligt som fåglarna men inte en total överraskning heller. Vad göra? Tömma råttfällor är ju inte min starka sida heller.... Skaffa katt????

Den lever!

Den lilla fågeln kvicknade till! Att man kan bli så glad! Efter vad som tycktes en evighet såg jag hur fågeln började titta sig runt lite grann och när jag tittade nästa gång var den borta. Härligt! Den piggnade till!

I morse kanske den var en av de små som pickade på marken runt mitt fågelbord igen! Jag blev så glad!

En liten grön fågel kramar om mitt hjärta ikväll

Åh nej, en liten fågel flög rakt på rutan. Den föll ner på de hårda stenplattorna utanför min ytterdörr och låg alldeles stilla. Jag tittade på den och såg hur det ryckte i benen och kroppen flämtade. Vad ska jag göra? Jag väntade en liten stund och fem minuter kändes som en evighet. Res på dig, flyg igen lät det inom mig men inget hände. Den lilla Stensiskan bara låg där! Till slut kände jag att jag måste gå ut och flytta på den. Kanske den skulle kvickna till om den låg lite skyddat i busken eller var den död?

När jag kom ut och böjde mig över den lilla gröna fågeln såg jag hur den andades häftigt och de små pepparkornsögonen tittade på mig och blinkade. Jag kände mig så hjälplös. Kanske det hade varit mest barmhärtigt att slå ihjäl den men jag kunde inte. Jag tog en spade och en plastpåse på handen och tänkte försöka flytta på den. Men när jag rörde den så fick den krafter från någonstans och vände på sig så den kom upp på fötter. Den satt alldeles stilla men den satt i alla fall och blinkade med ögonen. Jag backade försiktigt in igen och smygkollar på den genom fönstret. Kanske den kvicknar till och kan flyga igen om en stund. Hoppas hoppas!!!!

Hela vintern har en flock Stensiskor förgyllt mina mornar när de har pickat i sig frön från mitt fågelbord. Inte ska väl mitt fönster ta död på den nu när våren är i antågande?! Så orättvist!

Utmaningar stora och små..

Jag ser ljuset i tunneln. Kanske lite dumt uttryckt.... Jag har nedräkning. 12 april startar vårt nya datasystem och sedan kan jag ta semester. Ja, inte fysiskt men mentalt. Den här sista månaden har varit tuff men nu börjar jag tina upp och få lusten tillbaka.

Jag tänker utmana mig själv ytterligare ett steg. Det första steget är taget och visst, det är ingen dans på rosor men med små steg ska jag ta mig framåt. En dag i taget och ibland en timme i taget men det går...

Min nästa utmaning är ett intresse som har legat slumrande ett tag. Nu ska jag ta ett litet steg åt att komma igång igen. Får se hur det känns när jag är mitt i det men längtan har äntligen tagit herraväldet över ångesten att inte kunna, att inte våga. Rädslan finns fortfarande inom mig och nu tar jag ett kliv framåt.

Ljuspunkter i livet

Känner mig som jag står mitt i livet med en gungig tillvaro. Önskar det fanns någon vägledning att få. Visst tror jag på en högre makt men ändå känns det inte som jag blir buren av den just nu. Om det är så - hur vore det inte utan den då?

Tar ett steg framåt och två steg bakåt i en relation som ju borde vara självklart att jag styr. Ändå är varje dag en "happening".
Samtidigt brottas jag med dålig självbild och under vinterns godsaker har den ju inte blivit bättre.

Yrkesmässigt börjar jag äntligen se en ljusning. Det lättar något men fortfarande är det rörigt och stökigt. Ekorrhjulet snurrar för fullt och jag försöker att ta en sak i taget men stresströskelns högsta nivå har för länge sedan passerat och jag känner hur hjärtat slår och huvudet dunkar.

Men jag har mina ljuspunkter och det lever jag länge på. Jag har några nära vänner som betyder allt för mig. De plockar upp mig när jag ramlat ner i ett hål. De peppar mig när jag misströstar. De finns där när jag minst förväntar mig det.

Dessutom finns körsången som får hjärtat att läka och hjärnan att lindas in i bomull igen. Andningen blir lugn och axlarna åker ner - varannan torsdag är det närmaste jag kommer paradiset.

Sedan finns de där... Med stora mörka insiktsfulla ögon och en varm mule som snusar lite på mig.... Som lyssnar förtroendefullt och gör allt som vi människor ber om.... Varannan måndag hälsar jag på dem. Ibland kommer jag dit med andan i halsen men några minuter senare är omvärlden som bortblåst och allt som existerar är de. I deras närvaro lever jag........

Denna video visar spanska hästar i deras hemmiljö. Tänk att jag faktiskt har ridit en Andalusisk häst en gång! Ett minne jag vårdar nära hjärtat!

http://www.youtube.com/watch?v=zQA_n75YuT0&feature=related

En röst i natten...

Ett alternativ till Björn Skifs Håll mitt hjärta. Trodde ingen kunde göra den lika bra men Carolas röst överträffar det mesta........

http://www.youtube.com/watch?v=NHDOBO-4vK4&feature=related

Är såret urgröpt nu?

Ord som kommer ut utan mening att såra eller uppröra. Uttalade i ett samtal där förtroenden gavs och togs. Ett samtal som avslutades med mitt inre i kaos. En ofrivillig budbärare som egentligen bara gav visshet till något som länge har funnits inuti mig. Allt det som har legat i träda kom plötsligt upp till ytan igen. Vart tar man vägen med all sorg och smärta som bultar och trycker och som gör att det känns som man ska sprängas inifrån. Varför tar det inte slut? Går det aldrig över? Är jag nere på botten nu så att jag äntligen kan börja läka?

En inspirerande dag.....

Hemma igen efter en kort sejour i huvudstaden. Vistelsen fick en adrupt slut om än frivilligt. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och då gör man det som känns bäst. Det bästa för mig var att åka hem.

Moderna museet hann jag med i alla fall och Salvador Dali med flera var värt ett besök. Aldrig kommer jag att glömma hur han fick till sin karaktäristiska mustasch på morgonen. Med kletiga fingrar från dadlar tvinnande han dem berättade han i 50-talets svart-vita tvruta med ett nollställt ansikte utan tillstymmelse till leende. Men en man som skapade så många underbara, roliga, udda, häftiga uppenbarelser i allt från parfymer till tavlor måste ju ha humor så någonstans bakom hans seriösa uppenbarelse måste ha dolt sig ett flin.. Jag gick vidare genom de stora kala hallarna och förundrades hur olika vi tolkar vad som är konst. En stor rödmålad plåtram mitt i ett rum, det fattades bara sand så kunde jag tolka det som en sandlåda. Eller två svarta dammsugarslangar fasthakade i varann: kan jag också fixa till tänkte jag. Så en del underbara tavlor där jag fritt kunde tolka vad konstnären ville uttrycka.... Ja, Moderna museet är definitivt värt ett besök. Nästa gång tar jag Nationalmuseet. Någon som vill med?

Stockholm är så underbart! Oavsett årstid lyser liksom de gamla byggnaderna upp omgivningen och jag njuter av att gå runt på gatorna. Se alla stockholmarna som ilar vidare. Höra turisterna språkas och tjuvlyssna ogenerat när fransmän runt omkring mig diskuterar huvudstaden. Slinka in på en krog och vila fötterna en stund. Nästa gång tar jag med mig någon som uppskattar samma sak som jag......

En annorlunda helg som lider mot sitt slut. Erfarenheter rikare och ett lugnt sinne. Nu tar jag mig an nästa veckas utmaningar. Som Tommy Körberg sa:
"Det är ingen som har något kontrakt med livet. Det är bara att ta för sig!"

Snart nytt år!

I morgon ska jag ut på nya äventyr. Det livar verkligen upp tillvaron för mig när jag har en resa att se fram emot! Malmö över nyår. Spännande! Vad kan väl vara bättre än att möta 2010 på annan ort. Nya intryck och influenser att minnas när vardagen kommer igen i januari.

Ikväll har jag försökt mig på att kopiera musik till telefon. Och jag lyckades!!! Om man använder verktygen som följer med när jag köpte telefonen hade jag inte haft såna problem tidigare. Ha ha! All tid som gått åt i onödan.

Gott Nytt År!

Eftertänksam...

Jag ser fåglarna från mina fönster. När jag sitter i vardagsrummet och dricker mitt morgonkaffe med röda ljus tändna bredvid mig ser jag fåglarna slåss vid fågelbordet. Igår fick jag besök av Sidensvansar och mamma domherre. Idag hade hon tagit med sig pappa domherre. Det kändes fantastiskt att få se dem. Förra året var de inte här men då hade vi inte så här mycket snö heller. Den kom i förrgår och vilar tung och tjock på träden och taken. Det är 11 minusgrader och jag gillar det. Ibland önskar jag nästan att jag var en fågel.

I år har jag inte haft någon lust med jul. Det har känts som ytterligare ett "måste". Är inte det konstigt hur jobbet styr mitt liv. Hur hamnade jag i den fällan igen? Jag springer runt i ett ekorrhjul och kommer ingenstans. Velar fram och tillbaka och undrar om jag tycker det är roligt eller inte. Vad tycker jag är roligt? Jag tar på mig mer arbetsuppgifter för att skydda mig själv för framtiden istället för att lita på att den prestation jag redan har visat räcker för att ha en "tryggad" framtid. Hur lär jag mig egentligen att jag är mer än mitt jobb?

Nu har jag haft ett par dagar i ensamhet och det behövde jag. Har gjort så lite som möjligt, läst ut två böcker och tittat på tv halva natten. Igår var det 5 år sedan Tsunami katastrofen och jag grät när de intervjuade överlevande. Tog med mig deras budskap att värna om nära och kära och ska försöka tänka på det även när vardagen åter är här.

Igår kväll ringde sonen och var så arg på sin far. Vet inte vad som utlöste den reaktionen egentligen men jag lyckades lugna honom så han blev glad igen... Ställer mig åter frågan som ständigt ligger och gnager i mig. Men jag har inget färdigt svar ännu så jag fortsätter att observera och avvaktar. Det ligger som en liten oroshärd i hjärtat...

Det finns mycket att vara tacksam för! Men jag kan inte låta bli att se fram emot 2010 som ett bättre år än detta. Det som faktiskt stod i mitt årshoroskop om att 2009 var ett mellanår har nog stämt ganska bra. Konstigt! Jag brukar inte bry mig men när jag blickar tillbaka så ...

http://www.youtube.com/watch?v=h_MDgJo5zzc&feature=related

Sen en tid tillbaka....

Dimman lättar, mörket får ge vika för ljuset. Gryningen närmar sig och jag rätar på ryggen och höjer blicken igen. Nu har jag varit inne i mig själv, trampat och malt sönder för att försöka komma till en försoning, för att försöka förstå. Jag tror inte jag kommer längre. Det är dags att gå vidare.

"Allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort"

av Melissa Horn

http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=channel

Det gör ont!

Är det det här som kallas att lära sig en läxa? Allt för ofta öppnar jag munnen utan att tänka mig för och för det mesta går det bra. Men inte den här gången. Jag har nog blivit bortskämd med att kunna säga saker och sedan rätta till det i efterskott. Det gör ont! Det gör ont att komma på att allt inte behöver vara svart eller vitt. Allt behöver inte vara klart på en gång. En del saker tar tid och behöver få ta tid... Jag styr inte över allt hur gärna jag än vill. Jag lär mig min läxa den här gången........ men det gör ont!

Drömmar i november dis

Denna dag idag längtar jag bort. Till en strand med kritvit sand, varm och len mot mina nakna fötter. Låta solen få steka min bleka kropp och bränna bort all oro och ångest tills bara jag finns kvar.... Äta god mat i den ljumma sommarnatten och höra syrsorna spela. Gå längs med stranden och höra havets lugna vågskvalp vagga min trasiga själ. Vinden blåser bort alla dystra tankar och sveper in ny energi.......

Denna dag idag längtar jag bort. Till Irlands karga landskap där jag galopperar fram på en skimmel med man svart som natten. Tryggt bär han mig över stock och sten, frustande av glädje att vara springa fritt. Jag är fri och min närvaro är bara här. Just nu finns bara jag och hästen. Vi blir ett i farten och med den gröna naturen runt omkring oss.....

Denna dag idag var ingen bra dag men dagen i morgon kan bara bli bättre...

Brustna illusioner

Jungfrun: Låt dig inte attraheras av "farliga" män, eller den där tysta starka typen. Det finns oftast en dold passiv aggressivitet och det behöver inte du i ditt liv nu.

Jahapp, så var det med det. Det är tyst nu... tyst och stilla... I magen en klump. En klump som trycker uppåt... Bortgjord... för bråttom.... otålig.... Vad har jag att komma med? Vad trodde jag? Jag skulle ha hållit käften! När ska jag lära mig?! Ringer men ingen svarar... signal efter signal går fram... Fantasin spelar och jag målar upp den ena scenen efter den andra... Hur dum får man vara?

Allt som finns kvar är en kylväska med klabbar... Vilken grej :-) Vilken tur att jag ska däråt i veckan... Då kan jag lämna dem på ett lämpligt ställe.... för de behövs väl till sommaren...

Jag är så förvirrad. Vad var det som hände igår? Det blev så fel................ Nu är det bara borta!

Solen sken idag i alla fall...

Osäkerheten sprider sig inom mig. Jag gillar inte när jag känner så här. Bekräftelse behovet växer med avsaknaden av det. Ska det vara så här? Människor påverkar varann hela tiden, medvetet eller omedvetet. Vid varje nytt möte ställs man på prov. Varför utsätter man sig för det? Hur ska jag göra för att undvika att hamna i den här situationen igen? Vart någonstans blir det fel? Är det jag som har för bråttom? Kommunikation! Våga fråga det obehagliga! Är allt förstört nu?

I mitt andra liv har jag precis fått credit för något jag tog strid för i veckan. Om det är långsiktigt bra eller inte lär framtiden utvisa. Av någon konstig anledning så är det lättare att fightas där. Jag har en annan roll där. Kan förstå tjusningen av att vara skådespelare. Att gå in i en annan roll och bli en personlighet som står rakryggad och stark och säger obehagliga sanningar. Det är väl ingen match där. Där kämpar jag för människan, för överlevnaden utan att visa mig sårbar för det är ju inte mitt privata jag som visas där.

Men inom mig undrar jag nu om inte den andra kampen är viktigare. Vad kan vara mer betydelsefullt än att vara älskad för den man egentligen är? Utan en massa roller eller masker. Att våga säga: "Det här är jag och det står jag för" och inte vara livrädd för att inte duga. Varför ska det vara så svårt?

Som någon sa: "Man får pussa många grodor innan man träffar prinsen". Jag är så j-a trött på det!!!!!!!!!!!

Livets finurliga vändningar

Något litet i sin linda... Så pyttigt att det knappt inte syns. Men ett litet frö är det enda som behövs för att tända ett hopp....

Vad får en egentligen att må bra? En blick, en röst, att bli sedd skulle jag vilja sätta högt på den listan. En komplimang förståss. En dag på jobbet när jag hann med det jag hade tänkt mig. Eller att hitta den där komponenten som jag har letat efter i veckor. Men livet är ju så mycket mer än jobbet. En god vän sa till mig igår: "Det låter som du låter jobbet styra ditt liv". Spontant svarade jag: "Ja men det gör ju det". Den här helgen skulle jag ju ha varit i Malmö. Istället sitter jag här och funderar om jag inte borde jobba på söndag.

Men för tillfället har jag fått något annat som distraherar mig och det är så skönt. Livet är ju inte bara jobbet... Jag lever bara en gång och det enda jag vet är idag. Så det är dags nu! Jag har återigen kastat mig ut i det okända och det känns bra.

Är det här platsen?

Skara - en grå novemberdag. Det småduggar lite och blåser kallt. Varje anständig människa skyndar hem men jag är varm. Jag hör steg i gruset och vänder mig om. Där kommer han gåendes emot mig. Jag känner igen honom och blir glad. Jag ler stort. Sedan står han plötsligt framför mig, lång och bred. Jag får en kram och det sprids ett lugn i mig. Jag slappnar av och jag blir mig själv. Vi tillbringar en kulturell eftermiddag tillsammans. Jag smygkikar lite, småskojar och blir glad när han uppfattar tonen och glimten i min röst. Vi skrattar tillsammans!

Timmarna flyger förbi och Skaras befolkning passerar förbi runt omkring oss. Jag ser dem i pereforin som statister i filmen där vi är huvudrollsinnehavare. Vi cirklar runt varandra, testar varandra genom ord och gester - vad fångas upp och kommer tillbaka i en ny replik eller kommentar? Så lik mig på många sätt som gör kommunikationen enkel samtidigt som olikheterna kan komplettera oss. Jag förundras över att det bara flyter på samtidigt som jag försöker hålla tillbaka mig själv. Vill inte rusa iväg med mina känslor... Vill känna vad det här är....

Till slut är dagen slut.... jag har en bit att åka och det börjar bli sent.. Att skiljas känns bitterljuvt... för långt till nästa gång samtidigt som tanken på att det här kan vara början på något bra börjar spridas i kroppen....
http://www.youtube.com/watch?v=imoHgJO0738

Jungfrun: Om du under en längre tid undertryckt dina egna behov till förmån för andras önskemål kommer en dag när din själ får nog. Och i dag är den dagen här.

Tomt....

Försöker komma på något att skriva om men det är tomt, blankt, inget som dyker upp.... Så jag återkommer en annan dag när skrivkrampen har försvunnit.

Under tiden: Mina älskade vänner -ta hand om er och var rädda om varann!

http://www.youtube.com/watch?v=4fE125dYSKY

En söndag på väg....

Trött ikväll. Just hemkommen från kärringrally på Gekås. Gick med strömmen, mot strömmen, tvärs emot strömmen... fastnade i kön bakom någon som hade ställt sin vagn mitt i gången.... hamnade framför någon som nära på körde över mig... eller den som nästan knuffade undan mig för att inte missa att ta stearinljuset innan någon annan hann före... Men kul var det! Och visst gjorde jag en del fynd... Gladast blev jag nog åt min fina rosa fleecetröja och så hittade jag nästa pocket av Åsa Larsson. Hon som skriver om Kiruna miljö.... Kan knappt bärja mig innan jag får börja med den. Hittade en del kläder till sonen också.. får se om han blir lika nöjd som jag var....

Utflykten genomfördes med mamma som passagerare.... Mor och dotter i trivsamt samspråk hela vägen. De tidiga morgontimmarna ivrigt spanande efter älgar och rådjur men såg inga som tur var på vägen. Rådjuren är bra fina när de skuttar iväg med vita bakar men dock ganska stora de också framför bilen. I de mörka timmarna på hemvägen kisade vi igen utefter sidorna på vägarna, trötta ögon med skogen krypandes nära inpå.... Det närmaste vi kom var en hjort som stod med baken mot vägen och svängde med hornen... Man hoppar allt till lite i alla fall. Skönt när vi var hemma igen!

En andra chans?

Ringer på dörren och den öppnas av en strålande glad U. "Hej !kom in, kul att du kom" hälsar hon mig. Nyfiken glad förväntansfull och lite blyg kliver jag in i hennes kök där några redan sitter. Jag är på inflyttningsfest hos en arbetskamrat och före detta granne. Jag känner mig redan lite malplacerad och försöker dölja det genom att hälla upp ett glas vin. Samtalet flyter på utan mig och jag börjar undra vad jag gör där... Som tur var frågar U om jag vill gå på rundtur i lägenheten och jag slappnar av en smula. Varför blev det så där funderar jag för mig själv? Det ringer på dörren och jag smyger tillbaka till köket. Arg på mig själv bestämmer jag mig för att trycka undan min dåliga självkänsla och räta på ryggen. Jag hänger med gänget uppför trappan och tvingar mig in i samtalet om en rosa tapets varande eller inte. Det går bra så jag tar ytterligare ett kliv in i det sociala umgänget med människor jag aldrig har träffat. Varför är det så svårt ibland att bara vara sig själv? Kvällen går och jag möter både nya och gamla bekantskaper. En mamma till min sons kompis dyker plötsligt upp och det känns skönt att prata lite skola och barn en stund. En arbetskamrat presenterar mig för sin gamla kompis och det känns som hon försöker agera äktenskapsmäklare. Jag känner åter igen min dåliga självkänsla dyka upp och kommer inte på något att prata om. Så fort jag kan smiter jag därifrån.... Att det ska vara så svårt att vara naturlig! Resten av kvällen håller jag mig hos arbetskamrater som jag träffar varje dag och som jag inte behöver säga så mycket till. De känner mig som den professionella Eva och det känns tryggt. Lilla privata E syntes inte till.

När jag cyklar hem funderar jag på vad jag tyckte om kvällen egentligen.... Jag hade ju egentligen velat visa mitt privata jag. Vad var det som gick snett? Det kändes konstigt från början - varför då? Jag kände mig missnöjd och arg och har bara mig själv att skylla.... Kanske jag inte passade in i sällskapet? Synd för det fanns potential där.. Får man en chans att göra ett andra intryck eller är det kört nu?

Tankarna går vidare... I går övervann jag första hindret eller kanske jag ska säga delmål... Nu är jag på väg. Känns läskigt men alltmer rätt. Nu är det väntans tid igen och tålamod som gäller. Inte min starka sida men just nu får jag förlita mig på andra att det ska gå snabbt. Under tiden bearbetar jag och förbereder mig mentalt. Fortsätter leta artiklar på nätet och "know how" hos andra via bloggar. Det är rätt tid nu. Jag styr mitt eget liv!

Hopp och förvirrade tankar

Idag är jag glad. Det pirrar i mig och jag känner en spänning och förväntan... Vad som än händer är det just nu en bra dag!

Jag fylls av en klump i halsen när jag tänker på mina vänner som just nu brottas med ofattbara tankar, beslut som såsmåningom ska fattas när värsta chocken gått över... Jag hoppas arbetsmarknaden vänder... Det känns konstigt och ofattbart och jag förstår om man fastnar i handlingsförlamning. Ingen kan sia om framtiden och tur är det väl att man inte vet vad som ska komma i ens väg. Men vissa saker känns onödiga att behöva gå igenom...

Själv brottas jag också med svåra saker men jag har fått lite perspektiv och ser en ljusning... En dag i taget så närmar jag mig ett beslut... Jag både vill och våndas inför det. Ett beslut som i så fall kommer att påverka och förändra hela mitt liv. Jag tror att jag kommer att bli lyckligare men jag vet att det inte kommer att gå av sig själv. Kommer förändringen bli så mycket bättre att det överväger nackdelarna? Jag söker svaret på nätet men är inte helt övertygad. Vissa dagar är det Yes, jag gör det. Andra dagar blir jag osäker och rädd. Får jag det resultat jag vill ha? Tänk om mina demoner finns kvar ändå? Att jobba med sitt inre och möta sig själv är otäckt och skrämmer mig... Tänk om jag inte tycker om det jag kommer att få se?

Jag har lånat det här citatet från A Lagerstam

Kärlek vid första ögonkastet
är lätt att förstå
Det är när två människor
har betraktat varandra
en livstid
som det blir ett mirakel

Eftermiddagstankar....

Regnet vräker ner utanför och rinner nerför fönstret. Tur man inte har tvättat dem precis.... Jag hann klippa gräset (en sista gång förhoppningsvis i år). Jag hann få in utemöblerna under presenningen. Jag hann spela utebandy med sonen. Så nu sitter vi inne och myser. Snart ska han till far sin. Idag blev vi oense - första gången det händer sedan vi gick i sär.... Om vad.... om sonen förståss... vad annars finns det gemensamt längre? Men det redde upp sig skapligt.. Vi är två individer som egentligen aldrig har sett saker på samma sätt. Synd att det hann gå så långt innan det blev uppenbart! Men annars skulle ju inte sonen finnas förståss - och han är det käraste jag har!

Gårdagen blev jobbig på ett sätt jag förståss visste men som jag hade förträngt. Men igår kunde jag inte skjuta upp det längre. Många känslor kom upp till ytan och jag försökte vara stark och trycka undan dem. Men när orgeln spelade en underbart vacker melodi gick det inte längre. Allt jag kunde tänka på var R. Inom mig såg jag henne framför mig och hörde hennes skratt. Jag hoppas hon visste hur många som tyckte om henne och önskade att hon hade fått vara med. Hur konstigt är inte det då? Jag satt och tänkte på hur många år de hade varit gifta - tänk att få leva så många år tillsammans! Det är inte alla förunnat att få vara med om det. Att dela alla glädjeämnen och sorger tillsammans och ändå stå vid varandras sida. Hur gör man för att hålla kärleken vid liv så länge? De är värda all min respekt!
http://www.youtube.com/watch?v=x9GPFsVJuu4&feature=related

Ikväll tänder jag ett ljus....

Ikväll fattas mig orden av en annan anledning än senast jag skrev. Ikväll känns mina egna problem futtiga. Ikväll gråter jag över förlusten av en kär gammal vän. Jag tycker att det är ok att säga vän även om vi inte hade mycket kontakt sedan jag slutade på min gamla arbetsplats. För den här personen var storsint och öppen och glad och välkomnade alltid nya personer i sitt liv. Jag har många goda minnen av henne och vår relation. Hon var en person som jag alltid kunde prata med och som jag alltid gick förbi när jag var i närheten. Det var av äkta omtanke hon undrade om vad som hade hänt sedan sist. Jag kände ett genuint stöd i henne för vad jag än tog mig till. Jag kände en sorts närhet med henne som man bara får med vissa människor! Med henne fick jag vara mig själv.

Ikväll fattas mig orden men minnena lyser starkt! Tack R för det mod och styrka du har visat mig finns i oss alla när och om det behövs. Du är en förebild för mig! Kram!

I mitt horoskop idag:

Jungfrun: Du är så uppe i varv att du riskerar häslan. Och det som med kossan, du saknar den inte förrän den är borta. Du måste göra vissa omprioriteringar.

Back in business again

Det var ett tag sedan jag skrev. Inspirationen sinar... Kanske är trött... Många saker som pågår och som jag försöker bearbeta och hantera. När jag försöker skriva ner dem blir det bara gnäll och klagan. Så många andra som ju har det värre. Jag har det ju bra egentligen!

Tillbaka i selen efter en vecka på Sicilien. Höga förväntningar på ön, människorna, maten, vädret, hotellet - ja överhuvudtaget på resan. En del förväntningar införlivades - andra inte. Sol och bad blev det i alla fall.

Snart är det dags för höststädning i trädgården. Klippte gräset idag. Oj vad det växer - ska det aldrig ge sig? Nästa lördag höststädning på området och samtidigt Åtorps marknaden. Hoppas det blir bra väder. Det är alltid en Happening med Åtorps marknaden och mysigt att gå där om solen skiner..... Hoppas hoppas hoppas.....

Om några timmar: Hockey Bofors Bobcats möter Leksand i Nobelhallen. Idag ska jag gå. Det blir en bra avslutning på helgen. Lite cool musik och förhoppningsvis en jämn match. Annars får man väl titta på omgivningen istället...
http://www.youtube.com/watch?v=zvoeeq-BH4w&feature=fvst

Jeremias Session Band

Sitter i gräset på en filt. Ett mjukt sorl runt omkring mig. Jag mår bra! Plötsligt kommer de upp på scenen och sorlet tystnar. Musiken börjar spela och den ena visan efter den andra avlöser varandra. Jeremias Session Band spelar tonsatta dikter av Jeremias i Tröstlösa. Vilken underbar musik! Glad, vemodig, mjuk, fartig - ja alla rör på kroppen. 1,5 timme förflyter alldeles för snabbt. Efter några extranummer är det slut men en avslappnad känsla dröjer sig kvar i kroppen.

En lördagkväll i Stadsparken en sen augustikväll. Det blir kyligt när solen försvinner och daggen kommer. Men vilken härlig kväll! Precis som augusti ska vara. En känsla av välbefinnande sprider sig i kroppen. Sånt här borde man göra oftare!

Ett exempel nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=-xkjbFPYWcY&feature=related

En seger får sammanfatta veckan som gick

En vecka har passerat med många intryck och känslor. Jag skulle ta det piano tyckte mitt horoskop och inte kritisera och döma för snabbt och det har jag försökt ta fasta på. Får väl se vad det kan ge i längden.

En seger vann jag dock genom att vara konsekvent och lyckas behålla lugnet fast tröttheten låg på lur. Min son fick ge sig och vi kom iväg till fritids den tid jag hade planerat. Vad gött det kändes! Nu gäller det att hålla i två dagar till sedan får jag en paus. Har bestämt mig för hur jag vill ha hösten och ska försöka hålla mig till det oavsett provokationer från S. En sak i taget och sakta ska det präntas in. Jag har visioner i alla fall.

För egen del gick veckan i trötthetens tecken. Helt orkeslös när arbetsdagen var förbi. I fredags började jag piggna till igen. Pga att helgen närmade sig eller pga järntabletten på torsdan... Men efter en lugn helg är jag redo för nästa veckas äventyr!

Nu börjas det....

Tillbaka på jobbet igen. Nyheter sedan sist är att inköpschefen har börjat och vi har fått en ny kollega på avdelningen. Han ersätter en annan kollega som fått nytt jobb inom koncernen. Ska bli spännande att se hur hösten utvecklar sig med tanke på nytt fräscht gäng att jobba med.

Annars rullar det på - lite ringrostigt i hjärnan ännu men förvånansvärt snabbt är jag inne i rullarna igen. Det roligaste på dagen var att kunna sitta ute vid våra rangliga trädgårdsbord på lunchen och avhandla allas semester bravader. "Ösregn vid Lisebergsbesöket, 250 bagetter att göra i ordning varje dag vid PiP festivalen, strömavbrottet i stan som stängde alla butiker i två timmar, ilsken dansk som lurade flera kaféägare på 200 :-, falskt alarm med lysande oljelampa som skrämde vettet ur mig osv.. Och förståss - äntligen kom solen!"

Själv känner jag mig lugn än så länge. Känns så skönt att ha Sicilien resan att se fram emot. Om ynka 4 veckor bär det iväg. Jippie! Får börja träna på italienskan nu: "Ciao Bella" Säger man så till en kille? Eller är det bara killar som kan säga så? Vad heter det då? Ciao Bello! Ha ha... nej skulle inte tro det... Så lätt kan det väl inte vara? Man kanske bara ska sitta där och vänta på att någon mafioso ska tilltala en? Italienare är ju macho män så de vill nog inte bli uppraggade. Nä... jag har inga fördomar :-)

http://www.youtube.com/watch?v=4r7yhuDBWic

Vänskap på ett djupare plan

Hemma igen, efter två mysiga dagar i en god väns sällskap! Tillsammans har vi utforskat nya och gamla trakter. Första dagen var en resa i nytt område. Fascineras av miljön så annorlunda vår tid men ändå inte så främmande mot idag. Dag två tillbringades i välkända omgivningar som upplevdes på nytt och på annat sätt. Det blev nya minnen som lades till de gamla. Till exempel att sitta på bryggan med fötterna dinglandes i Siljan och äta thaimat gav perspektiv och ett ypperligt tillfälle att njuta av nuet.

Visst var det en härlig resa på många sätt och främst för att vi hade tid att prata och komma varandra ännu närmare.... Vi är rätt så lika och ändå inte. Olika livserfarenheter som har format oss till de vi är idag. Brister och fel som vi ständigt analyserar och försöker rätta till. Varför då? För vem? Är det egentligen för oss själva eller vill vi så desperat passa in i ett mönster som vi själva har skapat? Kanske ingen egentligen kräver detta av oss? Vi jobbar ständigt för att vara "rätt". Borde vi inte bara försöka vara den vi är?!

Tankar och funderingar som uttalas medans milen rullar förbi. Känns skönt att kunna ventilera med en nära vän som förstår precis vad jag menar. Lika skönt som det kan vara att låta mun svada på, lika skönt att kunna dela en tyst stund emellanåt.

Innan vi skildes åt hade planeringen för nästa resa redan börjat. Härligt!

Nöjen och måsten

Satte på en tvättmaskin och diskmaskinen, tacksam för dessa maskiner som underlättar min vardag! Sänder en tanke till vem det nu var som uppfann dessa två underverk. :-)

Sedan tog jag resolut tag i att tvätta bilen invändigt. Hm... borde ha gjort det för länge sedan. Åkte sedan till macken och fick bilen fin på utsidan också. Till slut blev jag i alla fall nöjd med mitt dagsverk. Så nu kunde jag fortsätta i min bok som jag motvilligt hade lagt ifrån mig tidigare.

I morgon väntar nya äventyr. Det har varit mycket "packa väskan" under senaste veckorna. Ska bli kul!

Semesteridyll

I helgen har jag tagit fasta på uttrycket Memente vivere: Kom ihåg att leva! Jag har nog haft en bra semester med tid att tänka och ladda batterierna. Känner mig full av lust att leva och njuta av livet igen! Vem vet vad hösten har att erbjuda?

Att känna lusten återvända, viljan att göra saker igen, ha ork att umgås med människor, ha ro att sätta sig med den där boken som har legat och samlat damm, det är så härligt att ha livsglädjen igen!

Jag bytte det norrländska lugnet mot storstadens sprittande folkliv. Ett myller av turister som strövade gatan fram. Jag tog med mig mitt nyinskaffade inre lugn och flanerade runt och njöt av anonymiteten, njöt av att dricka en kopp kaffe på en uteservering, titta på folk och läsa lite i min bok. Ingen stress - bara göra det jag ville själv. Umgås med en barndomsvän på kvällen, återuppliva gamla minnen och skapa nya. Åkte hem med massor av energi och kroppen fylld av en tacksamhet. Tacksam för vad jag har i min vardag och tacksam för att jag har kunnat göra något för en vän som står mig nära.

Än är inte semestern slut heller. En hel vecka kvar som kommer att fyllas av nya minnen och nya intryck. Intryck att ta fram i höstens mörker, kanske skapa inspiration i hemmet. Bara vara..... låta minnena komma gratis..

Ikväll känner jag mig tacksam!